Behöver hjälp, klarar inte mera!

Då var man här då. Brytpunkten har kommit.

Allt började när jag flyttade till en annan ort för att studera. Hela sommaren gick jag runt och hade en konstig kännsla, typ en konstant förkylning i kroppen. Tog några tester och alla visade negativt, orkade sedan inte ta tag i det igen p.g.a. olika orsaker, mycket jobb, mycket planering, flytt, o.s.v.

Skolan började, allt verkade bra för en stund. Eftersom jag hade ganska mycket tid för mig själv satt jag vid datorn och funderade, och tankarna om vad som kunde vara fel på mig kom tillbaka. Ett febrilt sökande efter diagnoser sattes sedan i rullning. Tog flera prov, alla negativa igen, sökandet fortsatte. Hypokondriker? Kan man lugnt säga. Detta genererade ganska mycket oro och ångest. Sedan orkade jag inte jaga diagnoser mera, dessutom försvann de fysiska symptomen successivt.

Ungeför i samma veva som jag blev "frisk", steg jag in i ett förhållande. Jag har inte haft en nära relation med någon förut, så på något sätt fick jag mera ångest av detta. Visste inte hur jag skulle reagera på saker, var osäker på allt med henne. Det blev absolut inte bättre när hon sedan stack utomland för att studera. Ångesten blev bara värre och värre. Olika föreställningar om framtiden tog upp nästan hela min vakna tid, negativa föreställningar.

Ångest och oro var ett relativt nytt fenomen för mig och hypokondriker som man är så fann jag nya psykiska diagnoser hela tiden. Det har varit allt från mild depression till schizofreni. Det sistnämda har dock fastnat, rejält. Det är verkligen min absolut största rädsla, att drabbas att schizofreni, eller bara en permanent psykisk sjukdom skrämmer mig så jävla mycket.

Jag har börjat analysera allt jag gör och oftast förknippar jag det med schizofreni eller att bli "galen". För att dra ett sjukt exempel:

- Igår när jag skulle sova hörde jag att kompressorn i kylskåpet började gå. JAG VET att detta är naturligt, och en vanlig person skulle sova gott. Men jag tänke "Var det inbillning? Håller jag på att tappa greppet?" ni fattar grejjen. Ångesten som sedan kommer av detta tankemönster går inte att beskriva. Paniken och rädslan är olidlig.

Jag orkar fan inte mera. Jag har pratat med en psykolog, men hon var ganska ung och oerfaren, satt bara och sa "mm" hela tiden och verkade inte alls bry sig särsklit mycket. Någon medicin har jag inte provat, blir väl nästa steg. Jag har också försökt med olika saker som mindfulness, acceptans, osv. Men rädslan vinner alltid.

Dock har jag bättre perioder. Jag kan må relativt bra i några dagar, men det krävs så lite för att jag skall falla tillbaka i samma tankemönster. Om jag ser t.e.x. en tråd här på FB som jag kan förknippa med de dåliga perioderna är jag tillbaka i ekorrhjulet.


Vad är det för fel på mig? Jag orkar verkligen inte mera, skolan går skit och jag ser ingen ljus framtid. Ska försöka skaffa tid till en ny psykolog snart.

Jag förstår dig. Har vart lite i samma situation kan man säga. Men inte så långt att jag gått till en psykolog. Dock har jag länge haft problem med min hypkondri, vilket ger mig upphov till ångest Jag vet inte riktigt hur du ska göra för att må bättre, men en bra början kan ju vara att sluta läsa trådarna här på FB som verkar få dig att må dåligt.

Du borde prata med någon som kör med KBT. Det sitter i tankarna, och det blir en ond cirkel, och det viktigaste: det går att bli av med.

En liten update kanske är på sin plats.

Jag har försökt hålla mig från flashback på grund av de olika orsakerna som jag skrev i mitt första inlägg.

Dessvärre har tiden efter det första inlägget inte gått speciellt bra.

Okej, jag har inte haft en så djup svacka som då jag skrev här senast, men tankarna och ångesten har verkligen bitit sig fast. Jag har nu bytt psykolog och han säger att jag gör framsteg, även om jag inte märker av dem själv. Enligt honom har jag dragit på mig tvångstankar (vilket jag inte förnekar).

Tvångstankar är ett lite knepigt kapitel, eftersom jag känner ett sjukt stort obehag av att tänka dessa tankar. Och när man blir rädd för vissa tankar, vad tänker man då på hela tiden? Gissa tre gånger. Irriterande och ångestladdat.

Nåväl. På eget initiativ har jag börjat knapra SSRI (citalopram). På så sätt försöker jag komma ur tankebanan och ångesten. Kombinerat med psykolog, såklart. Hittills har medicinen inte varit någon hit, värre ångest och humöret hoppar upp och ned hela tiden.

Men skam den som ger sig. Allt sitter ju i huvudet. Lätt att säga, va? Äh, flickvännen kommer snart hem och medicinen stabiliserar sig förhoppningsvis också snart. Framtiden ser ganska ljus ut ändå. Om allt annat skiter sig blir det att ta till drastiska åtgärder i form av total isolering eller en resa på obestämd tid.

Om du bläddrar bland mina inlägg kan du ganska snabbt avgöra att jag är rätt så fuckad. Men! Jag vägrar ge mig. Jag tänker "okej nu är det såhär nu är det dethär som är normalt, kör på."

Panikångest, tvångstankar, sociofobi, overklighetskänslor du kan föreställa dig min vardag. Ibland kan jag tänka har det där hänt eller har jag inbilldat mig? Eller, det där är inte min hand osv osv.

Tvångstankarna finns där i bakgrunden men mer som ett brus, ingenting jag bryr mig om.

Så jag (och även du) har två val. Antingen bryter jag ihop, tycker synd om mig och slutar fungera som människa eller så omfamnar jag mina problem och klarar livet med dem, sågott jag kan.

Provade det första, valde det andra...

Problemet brukar oftast vara att även om man provat det "första" och valt det "andra" så kommer man hela tiden tillbaka till det "första" igen. Det har iallafall varit så för mig som varit deprimerad sen 13-års ålder.

låter som schizofreni-ocd. Sök på det på google så kan du se mer. Lösningen är att svara nojjorna med att det kanske är så som de säger. Observera KANSKE, mycket viktigt.

Jag kan bara säga att jag i princip har exakt samma problem. För mig började det efter förra sommaren, då jag fick tvångstankar om att skada och döda andra människor. De väckte stor ångest och satt kvar, eftersom jag då inte visste hur jag skulle hantera det. Till slut kom det en episod när jag satt och pluggade på campus med några kompisar under tidig höst, och en av dem tog upp hur en person som (förmodligen) är schizofren brukade ringa till henne och prata, vilket hon inte ville. Kommer ihåg att det diskuterades hur denna person hade låtsaskompisar och att det var "hyssj-hyssj" om personen och kommentarer som "Får sådana verkligen gå ute fritt?" m.m. kom upp. Jag hade sjuk ångest just då och sedan dess har min värsta skräck varit att utveckla schizofreni, bli psykotisk, få psykoser, inbilla, hallucinera, ha vanföreställningar, höra röster - ja helt enkelt tappa förståndet och bli vanvettig. För att lägga på lite extra har jag flera gånger i veckan träffat på en (förmodligen) schizofren person (dock en annan än ovan nämnd) på campus då han har för vana att plugga på samma ställe som jag, vilket gjort att jag konfronterats med detta nästan dagligen. Dessutom pratar tidningsbudet som delar ut morgontidningar med sig själv när hon delar ut tidningen i vårt hyreshus, vilket gjort att jag - när jag vaknat av henne en del nätter - återigen konfronterats med detta.

Eftersom jag trots allt är målmedveten av mig, och eftersom jag arbetat med att få bort ångest tidigare (social fobi), började jag försöka hantera saken. Köpte 2 självhjälpsböcker och pratade även med en kurator på unviersitetet, som jag totalt har träffat 3 gånger. Den allra värsta ångesten lade sig efter några veckor, vilket bland annat gjorde att jag återfick sexlusten. Även styrkan på ångesten avtog. Jämför man nuläget mot exempelvis september är det stor skillnad i ångest och oro för min del, så det är väl ett exempel på att man faktiskt kan bli bättre. Dock har tvångstankarna funnits kvar i någon mån hela tiden, och jag tror en av orsakerna är att jag accepterat innehållet i mina tankar - men kanske inte alltid förekomsten av dem. Jag tror också att ångestproblematik är ett tecken på att vilja ha kontroll (såväl social fobi som paniksyndrom är bra exempel på det), i vårt fall till och med över våra tankar.

Sedan 3 veckor tillbaka har jag försökt mitt allra yttersta för att varje gång jag känner av tvångstankar och ältande - försöka förvärra dem och utamana dem. Det har gjort att ångesten klingat av, men i viss mån sitter tvångstankarna fortfarande i. Exempelvis känner jag ingen oro om jag tänker saker som "Tänk om jag blir schizofren och tappar kontrollen över mitt liv?" eller "Tänk om jag bara inbillar mig att jag hörde att grannen gick i trappuppgången?" - vilket jag ju gör just nu - men ändock verkar jag ha en sista spärr som säger att schizofreni och vanvett är något som ska undvikas till varje pris. Det är det jag försöker arbeta på i nuläget.

Om det är till något "moraliskt" stöd så finns det en hel del personer med panikångest vars värsta skräck är att tappa kontrollen och få psykoser (vanligtvis under panikattacker som kan beskrivas som långvariga blackouts). Deras skräck är också smärtfull såklart, men på ett annat sätt. Ibland kan det vara tryggt att veta att man inte är ensam

Fyfan för Citalopram. Hade nästan alla biverkningar som beskrivs på bipacksedeln. Värst var nog sömnlösheten. Valde att sluta med skiten efter 3 dagar.

Jag har funderat mycket på uppkomsten utav rädslan för att utveckla schizofreni och andra psykiska fel i allmänhet. Jag skall skriva en utförligare förklaring senare, orkar inte göra det en lördagskväll.

Här om kvällen knåpade jag dock ihop en text skriven som en artikel. Den beskriver en del utav det som jag känner ganska bra.

Nu har det gått 3 veckor sedan jag skrev senast. Denna tid har varit mycket bättre, på alla sätt och vis. Råkade av en slump komma över en länk, där jag fick en del nya perspektiv: http://www.terapisnack.com/topic/lit...g-tvangstankar

Visst, tankarna finns kvar, men inte i samma utsträckning som förut. För uppskattningsvis 2 månader sedan kunde jag knappt sitta på föreläsningar. Tankarna bara snurrade runt och runt. Samma saker hela tiden, "tänk om jag blir galen och dödar alla", "tänk om detta inte är verkligt, jag bara hallucinerar!", osv osv. Ni vet hur det brukar hålla på.

Vissa "återfall" har jag haft, men de går över relativt snabbt. Det har kommit till en punkt nu, där jag inte stör mig på t.ex. Schizofreni, antar att jag håller på att bli van.

MEN. Jag har märkt att när en tanke håller på att suddas ut, kommer jag alltid på nya saker. De tankarna som kommer då och då är, att t.ex. bli en psykopat eller att börja med tvångshandlingar. Jag liksom byter ut några dåliga tankar mot andra, ibland värre än föregående.


Äh, överlag mår jag mycket bättre nu. Sorry om det är dåligt skrivet, är trött så utav helvete. Kanske skriver en rad imorgon också.

Jag skulle snarare gissa på att det handlar om GAD (generaliserat ångestsyndrom). Din psykolog som satt och sa mm kan du lämna bakom dig och söka upp någon annan som kan hjälpa dig med dina problem, oavsett vilken eventuell diagnos som skulle kunna ligga bakom.