Kan man bli frisk från långvarig depression?

Skönt att någon annan startade en sådan här tråd som fick lite liv, även om frågan i ämnesraden inte har diskuterats än.

Min tråd fick ett värdelöst svar sen dog den...så jag antar att svaret på frågan är nej, man kan kan inte bli lycklig från långvarig depression tyvärr, även om jag verkligen hoppas att jag har fel.


Känner mycket igen mig i dig. Speciellt det du säger om tron att det nästan är någon substans som pajjat i hjärnan, att man är fysiskt inkapabel att vara lycklig.
Har man en gång börjat tänka djupare och längre än gemene man så verkar det omöjligt att ta sig tillbaka. Så sitter man fast i olyckan.
Även det du säger att all tillfällig lycka har får ett bakslag efteråt, alkohol ger bakfylla är väl det tydligaste exemplet, men även om man har haft kul med andra människor, utan alkohol så kommer en form av ångest efteråt. Man kan varit sig själv och charmig och trevlig och gjort allting rätt och fullt normalt, men ändå kommer någon jävla ångest över hur man situationen.

Sen tror jag inte att det är som positivisten säger att alla människor är så här olyckliga - den här gnagande konstanta misären som långsamt slipar ner en, att vara olycklig i sitt normalläge är inte normalt.
Hade det varit en bil, hade motsvarigheten varit att bilen backat när man la i friläge, och bilen hade ansetts som defekt.

Vet knappt vad jag ska skriva, så mycket känner jag igen mig i det TS beskriver

Undrarbara, du är inte ensam. Dock verkar det som om ditt fall inte riktigt är lika utvecklat eller kanske man ska säga långtgående som mitt (så om det jag beskriver känns avlägset så vill jag bara säga att jag faktiskt känner igen mig eller har känt igen mig i så gott som allt du beskriver). Vill inte göra det här inlägget till en självbiografi men inser nödvändigheten i lite background info om mina erfarenheter jag tänker dela ska betyda nåt. Jag har som alla andra mått både bra och dåligt. Nånstans när gymnasiet började hände nånting i skallen, det var som nån slags brytpunkt då inte längre allt det världsliga i tillvaron kändes lika tilltalande som det gjort tidigare, som det gör för de flesta andra människor. Man skulle kunna tro att det var en mognadsgrej. Fredagskänslan försvann, födelsedagskänslan likaså. Saker vilka för mina vänner var en naturlig del av tonårslivet kändes fullständigt meningslösa. Det eskalerade och dröjde inte länge förrän livet kändes meningslöst. Åren gick och gymnasietiden kändes bara svart. Ett självmordsförsök initierade mina föräldrar samt psykiatrin och det konstaterades att jag haft en djup depression. Jag fick elchocksbehandling direkt och började ta tabletter. Det hjälpte faktiskt och jag påbörjade en kvalificerad högskoleutbildning som jag går nu. Åren som gått sen det där krisläget har präglats av perioder av meningslöshet men det har även funnits perioder av hopp för framtiden. Sedan en tid innan jul har dock allt gått åt helvete. Jag har träffat psykiatriker och dubblerat intaget av min medicin utan att det fått nån bestående verkan. Har en tid nu på fredag faktiskt. Vi kommer höja dosen ytterligare eftersom det blivit bättre. Kan ej plugga och reflekterar över livet varje dag. Detta är nuläget.

På vilket sätt känner jag igen mig i det du undrarbara skriver? Framför allt i förhållningssättet till omgivningen, dvs det sociala, samt (och det här känner jag verkligen igen mig i) osäkerheten på vem jag egentligen är. Paradoxalt nog vill jag påstå att jag kommit längre trots att jag är lite yngre (20+). Du nämner att du "nog egentligen" vill ha ett stabilt förhållande (fast läser man mellan raderna förstår man att du längtar). Kommer ihåg hur jag längtade. Man trodde att det var det där lilla som fattades (lilla och lilla, kan ju iofs vara rätt stort). Jag har också sådär extremt svårt att träffa nån eftersom jag sällan går ut eller umgås i kretsar där man med stor sannolikhet skulle träffa nån. Dessutom känns det som om den känslan jag bär inom mig "läcker ut" och avskräcker andra. Jag är socialt kompetent men har svårt att etablera nån bestående nära relation eftersom jag verkar ha en totalt annorlunda syn på livet än min omgivning, om än en meningslös och mörk syn med det är ju en syn det också. Av en ren slump kom jag i kontakt med en tjej i höstas via internet som vissa plan visade sig vara väldigt likasinnad, fast i en annan dimension skulle man kunna säga. Hon verkar inte ha brottats med tankar på självmord som jag men har nog varit lite utav ett "problembarn" under sin uppväxt. Hon är insiktsfull och så men jag inser att enda anledningen till varför det funkar så bra mellan oss är att min personlighetsbrist i form av att motivera mig till att leva kompenseras av att jag faktiskt är 10 ggr smartare än henne (ett faktum). Jag träffade henne innan det började gå utför nu i vintras och har lyckats dölja det; går in i en annan personlighet när vi ses. Detta är det första riktiga förhållandet jag haft och inser nu med bitterhet att det faktiskt inte "botat" min depression eller vad man nu ska kalla det. Det kan vara en erfarenhet värd att notera.

Vi säger till varann, jag och min flickvän, att vi älskar varandra. När jag tänker efter vet jag inte om jag menar det eller inte. Jag är väldigt glad och trygg med att ha någon, precis som jag längtade så till tidigare, men inte fan känns tillvaron meningsfullt för det (naturligtvis inget jag berättar för henne). Kommer aldrig ta livet av mig utan att berätta det för henne innan, så mycket bryr jag mig om henne iaf. Tänker inte lämna familjer utan att meddela detta face-to-face innan heller om det skulle bli aktuellt, hur fan nu det skulle gå till att berätta något sånt.

Har funderat i lite flyktiga tankebanor kring självmord den senaste tiden utan att berätta för någon utom hjärnskrynklaren jag går till. Snarare än att påstå att läget är en förbättring gentemot tidigare under tonåren då jag undantagsvis kunde gå till handling, skulle jag vilja påstå att jag kommit längre på min "resa" mot självmordet. Jag blir inte alls lika berörd längre av att tänka på att dö som jag kunde bli tidigare. Det känns mer naturligt nu, som att jag kommit till insikt att det inte är meningen att vissa människor ska leva. Ett exempel som tyder på detta är när pappa svarar på min låga motivation till att plugga: "Det känns ofta förjävligt men det är sånt man får ta för att till slut få ett välavlönat jobb och bli rik." Jag känner inget sug alls efter att få ett välavlönat jobb och bli rik. Jag ser ingen lockelse i det. Jag tycker det känns meningslöst och vet inte vad som skulle kunna vara meningsfullt.

Måste kommentera lite inlägg också... Eftersom jag har fått behandling som fungerat ett tag (vi talar om minst ett halvårs "normal livssyn") kan jag lugnt påstå att jag har perspektiv. Jag kan i dagsläget inte förnimma känslan av att verkligen "vilja leva" men vet att jag har känt så. Därför förbehåller jag mig rätten att diskvalificera vissa inlägg:


"Smärtan" undrarbara har beskrivit är INTE ett permanent tillstånd hos en normal människa (skriver normal för att ordet frisk inte målar upp rätt bild). Sant är att absoluta majoriteten någon eller några gånger under livets gång ifrågasätter livet i större eller mindre omfattning. De flesta "normala" människor behöver, bildligt talat, i normalläget inte ställa sig frågan "varför går jag upp på morgonen?" – det ska vara något fullt naturligt.


Med all ödmjukhet, när man inte vet hur det känns går det inte riktigt att förstå. Depression är ett extremt komplext tillstånd. Det handlar om hur man uppfattar sin egen existens. När man mår helt okej, som jag nu antar att du gör, kan man enkelt häva ur sig att "glädje ligger i att inte känna oro". Lycka går inte att ta på utom när man knarkar. "Leva livet" är underbart om man lever med en viss "baslycka" som man i vardagen inte tänker på.


Spontant känns det väldigt tryggt att läsa om ett scenario som beskriver en livsåskådning och ett förhållningssätt till ens omgivning som liknar ens egen. Spontant känns det så, men det gör inte det hela mindre hemskt.

Kom hem från skolan idag, har precis börjat plugga på universitet, med äckelångest. Så jag googlade på "skäl att leva" och halkade in i ditt inlägg. Kände igen mig jättemycket i det TS skrev och i det som användare...skrev i inlägget ovanför mitt. Är läskigt hur likt det kan vara, fast man ändå är sig själv och vi säkert inte känner samma sak. Mina känslor var så blandade när jag läste, blev väldigt ledsen, för jag vet, eller tror i alla fall att jag vet, ungefär hur jävligt det är och det hade inte önskat någon. Är inte ett ämne man direkt pratar om heller, för min erfarenhet säger mig att de flesta människor inte förstår, även om de verkligen försöker. Kan ju inte säga att jag förstår mig själv alltid heller, det är nog en känsla i mig som bara finns. Så som nån skrev, ett svart hål. För det är precis så som det känns. Just det att man aldrig kan vila i något, och för mig, känslan av att det inte finns någon mening med någonting.

Som jag ser det finns det kanske lite livsångest som är konstruktiv och så, som kan få en att omvärdera sina värderingar och fundera på vart man befinner sig och vart man är på väg. Men den ångesten som jag känner av och till är inte bra på något sätt. Den får allt att tappa värde i princip. Kvar står jag och undrar vad jag håller på med och har ingen aning om vart jag är på väg. När man mår dåligt känns det som om man vill springa bort från allt, men det är svårt när man inte vet åt vilket håll man ska springa.

Men i alla fall. Jag är 19 år och har mått dåligt i sen slutet på högstadiet. Jag åt anti-deppresivt under 1 år, och blev stabilare på något sätt, men var samtidigt aldrig riktigt glad eller riktigt ledsen. För mig som är känslomänniska och alltid har levt nära mina känslor var det väldigt svårt, så jag slutade så fort jag kunde. Det som jag tänker på är att det ibland kan vara något i omgivningen som man kan förändra som gör att det kanske blir lite, lite, lite lättare. När jag tänker på det själv handlar frihet för mig oftast om oberoende, att resa, att bara släppa allt och vara fri, gå dit man vill, leva i en kravlös tillvaro utanför boxen och utanför alla ramar. Är så enkelt att kasta ur sig det, men så fruktansvärt svårt att följa när ångest och meningslöshet suddar bort alla konturer i livet.

Sen å andra sidan kan ju också depressionen, eller vad man nu ska kalla det, är en del av en själv och då kommer man ju behöva anpassa sig själv och sitt liv efter det. För det påverkar både mig själv och mina val väldigt mycket, mycket mycket mer än vad jag kanske är medveten om.

Jag vill tro och hoppas på det jag skrev först. Det systemet som vi lever i nu är bra på många sätt, men jag har alltid känt mig begränsad av det. Man tilldelas sin roll i vilket jobb och vilken inredning man har för att folk är så snabba på att döma och oförmögna i att se komplexiteten i livet. Jag är i alla fall en sån som ser saker i gråskala, fast jag tror att det hade varit mycket enklare att se det i svart och vitt. Kan sägas så mycket om detta, men jag funderar mycket på de möjligheter som finns. Är jättesvårt när man inte har orkan till att göra något, men om man skulle orka så tror jag på att resa och ta reda på hur andra människor lever sina liv runt om i världen. Eller bara leva nära naturen. Eller så är det kanske bara en flykt.. Jag vet faktiskt inte.

Vet inte om det går att få ut något av detta. Skriver på ren impuls och känsla.

Roligt att så många har skrivit och delat med sig av sina tankar. Det är ju påfallande hur lika vi alla är på många sätt. Känns bra att veta att det finns andra, för ibland så känner man sig verkligen ensammanst i hela världen med sina depressiva och alldeles för djupt reflekterande personlighet.
Det ligger mycket i det du säger. Och även om kanske de som syns och hörs mest får oss mer dämpade att känna oss små och obetydliga i vissa sammanhang, så är det trots allt en ytlig fasad man ser och man vet egentligen inte hur det i själva verket är. Tex kan människor störa sig på folk som hörs för mkt osv. Vi är kanske mer självkritiska bara, men det behöver inte betyda att omgivningen faktiskt är lika kritisk mot oss.


Ja jag undrar mycket över det här. Grejen är att när jag har stunder av mitt liv då det ser ut så som jag vill, tex att någon ringer och frågar om jag vill hitta på nåt, så kan jag faktiskt känna mig gladare. Därför undrar jag om det verkligen är så att man är fysiskt förstörd eller om det är bara en lång temporär olycka pga att livet inte ser ut som man vill. Det kanske snarare är så att vi har svårt att hitta vår plats och ett liv vi trivs med i dagens samhälle, men om vi gör det så kan vi bli glada?

Jag har bytt miljö senaste året. Först var det hemskt och jag hade fruktansvärd ångest. Men nu har jag börjat hitta lite vänner som jag hänger med ganska mkt och jag ser en ljusare nyans i svärtan faktiskt. Tyvärr ska jag åka tillbaka till min originalpunkt nu så jag måste lämna allt här just när det börjar bli roligt, men det får mig ändå att tänka att om jag hade stannat lite längre så kanske jag skulle kunna bli något gladare.

Dessutom tycker jag faktiskt att mina kompisrelationer rent generellt har förbättrats under de två senaste åren. Förut var jag superbitter, men nu tänker jag mer på att vara glad mot människor och uppskatta dem trots deras brister. Det är inte helt lätt och jag är ingen mästare på det, men jag har ändå blivit bättre. Fortfarande har jag dock inte lyckats skaffa mig ett liv som gör att jag känner att jag känner någon genuin levnadsglädje, utan det mesta framstår som ganska ihåligt och framför allt upplever jag att det jag ägnar mitt liv åt är fullständigt värdelöst, jag sitter verkligen fast i råttkarriärhjulet... men kanske är det möligt att ändra sin livssituation och då även förändra sitt psykes inställning?

Anvandare463084: Intressant att du delar med dig om partnertankar. För det är just som du säger, att jag har någon idyllisk drömbild av att när jag hittar min drömpartner och har det där perfekta förhållandet, då blir jag lycklig. Det är just sådär idylliskt det ska vara och om det inte är så så är det inget jag vill ha och då kan jag heller inte vara lycklig. det är en ganska konstig tanke, jag vet!!
Jag tycker ändå det är en bra indikation att du har kunnat definiera dig som att du hör ihop med någon, det är ändå ett steg i rätt riktning. Jag tycker också att det är bra att du säger till din flickvän att du älskar henne även om du innerst inne inte vet till vilken grad du menar det. Jag tror att livet tar form efter ens handlingar och det är aldrig fel att dela med sig av kärleksenergi, oavsett om det handlar om en främling på bussen, ens partner, syskon eller klasskamrat. Bitterheten som hänger kvar ändå, kan det inte vara så att du ändå inte riktigt hittat rätt för dig? Ni kanske inte drar varandra åt rätt håll?
Klockrent. Det skulle lika gärna kunna ha varit mina ord. Man behöver inte ens prata, det är som en radar av obehag som man sänder ut. ALLA känner dock inte av denna radar, vissa är helt oberörda. Den som känner av den allra starkast är säkerligen man själv. Men är det inte lite så att man antingen klickar jättebra och starkt med någon eller inte alls. Ljuset i mörkret är väl ändå att man har förmågan att ha ganska djupa relationer?

Hur ska man summera det här då?
Vi har uppenbarligen något gemensamt personlighetsdrag. Man kan fråga sig vad det bottnar i, om det är genetiskt eller omständigheter. Det framgår inte om ni alla har haft olycklig uppväxt eller inte. Jag hade ingen jättebra uppväxt, utan den präglades av deprimerade föräldrar men den tillhör inte heller de mest extrema fallen av dålig uppväxt. Jag har syskon men de har inte den här typen av depressiva personlighet trots samma bakgrund.. däremot har min pappa den och han är enligt mig värre.
Tyvärr har hittills inte någon skrivit om att den har blivit botad efter långvarig depression, men en anledning skulle kanske kunna vara att sannolikheten att en sådan människa hänger på ett sådant här forum och läser den här typen av inlägg är mindre än vad den är just för deprimerade människor utan liv?

Eftersom vi är flera med samma personlighetsdrag så kan man tänka sig att trots att vi bara klagar och upplever det som obehagligt, så kanske det finns framsidor och det är just därför människor som vi ändå föds?

Hur mkt tror ni man kan påverka sin egen situation, gör ni det ofta?

Skönt att diskussionen hålls igång! Måste poängtera att trots att tillvaron på det stora hela känns rätt poänglös för egen del så finns det absolut stunder då jag "taggar till"; man skulle kunna säga att jag just nu upplever många tillfällen av en slags ytlig lycka. Dessa uppstår när jag har gjort något som för mig att känna mig nöjd med mig själv (framför allt styrketräning) samt när jag har en "plan" utstakad för dagen (som helst ska involvera styrketräning vid något tillfälle). Allt bygger förstås på att planen följs, annars mår man dåligt. Dessa positiva inslag beror nog i stor omfattning på att jag sen en dryg månad tillbaka dubblerat intaget av en antidepressiv medicin, men vafan jag känner ju mig faktiskt glad oftare pga detta. Det ligger extremt stor om än huvudsakligen empirisk forskning bakom användandet av läkemedel, dess samspel med omgivningen och ens inre tänkande. En psykiatriker jag talade med nyligen (en skolad yrkesman alltså, psykiatriker=läkare i grunden) hävdade att djupa depressioner faktiskt tar väldigt lång tid att ta sig ur, då man kan behöva sin medicin under flera års tid. Själv har man slarvat och slutat ta tabletter i perioder när man trott att man var helt botad (ja, jag har känt så i perioder). Hade jag kört tabletterna kontinuerligt sedan de två och ett halvt åren jag började hade min vardag förmodligen sett annorlunda ut idag. (Måste tillägga att samtalsbaserade former av behandling inte funkar så bra för egen del, dvs de skulle mycket väl kunna komplettera eller kanske t o m ersätta medicin för vissa som det funkar bra på.)


Precis den där idylliska drömbilden hade jag också. Trodde det som behövdes var en väldigt nära och intim kärleksrelation till en tjej. Fantiserade ofta kring hur det skulle vara att va ihop på riktigt, speciellt när man gick och la sig på kvällen. Nu talar jag om såna triviala saker som att bara kramas eller titta någon djupt i ögonen. Det blev som sagt inte riktigt så idylliskt och lyckligt som man drömde om, men kan säga så här: är oändligt mycket tryggare nu när jag är tillsammans med någon, går inte en sekund av tvivel på att detta förhållande får mig att må bättre som människa. Det skulle iofs kunna vara så som du säger att vi trots allt ändå inte är riktigt rätt för varandra men det är ingenting jag vill reflektera över på så här tidigt stadium (har varit ihop sen oktober). Har ibland tänkt så och det slutar bara med att jag resonerar som så att oavsett hur är detta en glimrande erfarenhet, samt att jag vill ha det så här nu.

Således vore det fel av mig att påstå att det där idylliska drömscenariot inte går att uppfylla, eftersom jag inte vet om jag hittat rätt. Det är dock ett känt faktum att deprimerade individer ofta vill hitta en orsak till sitt mående vars lösning skall vara inom räckhåll. Tror att man lurar sig själv lite och har fått den uppfattningen att detta är ungefär vad expertisen också tror.


Hmm.. jag är fortfarande inte riktigt säker på vad jag ska skriva men även om det inte känns så nu kan jag definitivt minnas att det funnits längre perioder då jag trott jag varit helt botad. Mitt läkemedelsintag har varit en soppa genom åren på det sättet att jag slutat ta och gått på huller om buller. Har alltid hållit mig till en sorts tablett och aldrig särskilt hög dos men det är diskontinuiteten jag tror ställt till det i mitt fall (en uppmaning är alltså att INTE sluta ta bara för att man känner sig bra utan fortsätta en lång tid och rådgöra med en psykiatriker, inte allmänläkare). Har kommit till insikt med att jag inte kan ta mig ur det här utan hjälp.

Man kan alltid må bättre. Det är självklart inte lätt att hitta tillvägagångssätt för att nå dit, men vad vore livet utan utmaningar? Och jag håller till viss del med det som redan skrivits; lycka behöver inte ses som något evigt och stabilt tillstånd, det är snarare de små stunderna. Livet går upp och ner för alla.
Men jag har egentligen bara en poäng med det här svaret, och det är detta: Man kan alltid må bättre. Det är en fråga om viljestyrka. Vill du så kan du. När man väl har insett det så har man redan kommit en bit på vägen. Lycka till.

Jag är själv ganska stort fan av hjälp till självhjälp och att man styr sitt eget liv. Tex ta sig upp tidigt på morgonen och börja dagen med ett träningspass är bra.

Ibland kan jag trots allt inte låta bli att undra. Personligen kan jag ibland känna att jag cashar ut massor med energi och ansatser för att få ett bättre liv, men i slutändan står jag kvar och känner mig inte mer berikad, utan samma tomhet kvarstår. Och så tar jag nya tag. Och nya tag. Men i slutändan går det bara runt runt, dvs det är ingen uppåtgående spiral. Såhär har jag känt någon gång sedan mellanstadiet.

Andra människor som inte anstränger sig det minsta för att känna glädje och skaffa sig ett bra liv tycks inom sig ändå bara besitta någon typ av harmoni. Precis som om de har det gratis inom sig, det bara finns där. Då kan jag undra om jag verkligen bara har mig själv att skylla för allt obehag, all ångest, all oro och stress som jag känner. Men samtidigt - om jag påstår att jag inte kan göra något åt min situation så offerförklarar jag mig bara för ett högre öde som isåfall har skapat mig för att ha ett dåligt liv. Det vill jag inte och det tänker jag därför inte göra.

I slutändan - jag har gjort vissa omprioriteringar i mitt liv på sistone. Jag har satt igång med en hobby som kräver mkt pengar och som inte för mig karriärmässigt framåt, men som ändå är väldigt kreativ och där jag kommer i kontakt med lite roliga människor och inte bara torra akademiker. Personligen tycker jag att det har blivit en glädjekälla i mitt liv och att det faktiskt har gjort mig snäppet lyckligare.

Jag antar att det ibland kan vara svårt att veta vart man vill komma, det är lätt att bli lurad att tro att den rätta vägen med bra utbildning, bra moral, sparande av pengar osv så småning om tar en till ett lyckligt liv. Det är nog en felprioritering. Man måste se till att alltid ha något som är berikande och roligt i livet just nu, annars blir det väldigt ihåligt.

Jag tror fanemej att du kan reparera ditt depression. Sommarn kommer snart. Försök se det positiva, fixa hobbies, och skaffa vänner eller gå runt i forum.
Lägg till mål osv och du kommer stegvis bli gladare och gladare.

Har en kompis som led av depression, han spelade WoW och blev mer och mer social, träffa killarna IRL och nu hänger han ut med dom och andra hela tiden. Kanske du borde göra samma sak? (Akta dig från att bli beroende!)
Mitt liv suger hårt just nu pga att jag får usla betyg men jag ser inte det som negativt. Jag ser inte att lyckas som nåt man måste göra, vi är inte uppbyggda för att lyckas, vi är här för att leva. Glöm aldrig bort att vi är djur. Så tänker jag iaf



The Prodigy MFJG. Mitt första album någonsin som jag fick på present.
Bästa skivan Claustrophobic Sting är det bästa låten ever!