"Min filmsmak är den enda rätta, de som inte delar den är dumma i huvudet"

Så har du mage att klaga på Fantasy ...

Du verkar vara totalt oförmögen att fatta skillnaden mellan en värld som består av gudar, djävlar, troll, hober, feér, tomtar och diverse infantila fantasiväsen och en värld som består av teknisk utveckling, människans psykologiska universum. Kunskapen om denna fantastiska värld, plus hela vårt universum, blottläggs ständigt av vetenskapen, och det är intressant, i motsatts till vuxna människors infantila fanasivärldar som aldrig kan utforskas annat än som ett tecken på flykt ifrån verkligheten.

Visst, men denna "fantasivärld" är i mycket en återspegling av vårt samhälle, plus lite extra lull lull. Och sexualdriften är ett biologiskt faktum som man onekligen kan leka med. Sedan är det en annan femma att det var åratal sedan jag besökte second life.

Men jag måste ändå beundra alla dem som letar febril, inte bara på filmtipset om min filmsmak, utan också ibland alla de tusentals inlägg jag skrivit på FB. Tja, lika gärna som att se någon hjärndöd infantil saga för vuxna som tar den på allvar så kan ni ju läsa alla mina tidigare inlägg på FB. Det är säkert betydligt mer utvecklande för er själva!

I en fantasivärld kan man projicera allt det du tycker är värt att behandla inom film på karaktärerna och storyn. Det du inte verkar förstå är att en fantasivärld är inte en värld man bygger upp endast för att fly verkligheten. Ofta använder man detta som att på ett annorlunda sätt skildra saker i den mänskliga världen. Tyvärr kommer du aldrig kunna kalla dig en cineast, folk skulle förmodligen ta dig för en sinnessjuk människa om du inte kan använda fantasin. Har då aldrig stött på en människa som inte använder sig av sin fantasi. Om du inte har det är det ett stort handikapp...

Harry potter böcker och filmer utger sig inte för annat än att vara barnunderhållning. Så jag har en viss fördragsamhet gentemot dem. Jag har t.om Harry potter filmer liggande hemma som jag skall se på vid tillfälle.

Och som jag också skrivit i min presentation av min filmsmak på filmtipset: Ge mig bara någon vetenskaplig förklaring till saker och ting så är jag beredd att acceptera vilken otrolig intrig som helst.

Och om jag nu råkar gilla att stimulera min hjärna genom filmtittande så är det väl bara bra, eller hur?

Problemet med människor som inte gillar att bearbeta och stimulera sin hjärna är att de förr eller senare springer in i väggen. Och då blir det genast "hemskt synd" om dem. "Hu varför råkar jag ut för detta", "kan ingen hjälpa mig", snörvel, snörvel.

Det är skillnad på fantasi och vildvuxen fantasi. Jag roade mig för några år sedan att ta en mängd psykologiska tester på "Tickler",(en nu tyvärr nedlagd sajt). Angående min fantasi så stod det bl.a följande:

"Tickle´s experts found that you are certainly capable of fantasizing and may even enjoy keeping yourself entertained that way. However, based on your responses, your first reaction to stress probably isn´t to create an alternative universe or to imaginge things differently than they actually are. In fact, you appear to have the nice balance of having the gift of fantasy at your disposal without having to tendency to overly rely on it. In other words, when it comes to fantasy, you typically use it, but don´t abuse it."

Tja, det låter väl knappast som en beskrivning av en sjuk människa? Men det är kanske tur för dig att sajten är nedlagd nu. Det vet i fan vilket resultat du skulle få!

Jag antar att du bara är ute efter att provocera, men eftersom jag uppskattar människor som provocerar och ifrågasätter så ska jag försöka redogöra för vad jag menar.

Nu kan det givetvis röra sig om en definitionsfråga, men jag definierar "djup" som något som får en att tänka, ifrågasätta vedertagna sanningar och studera människans psykologi, även efter att ridån har gått ner. Det jag försöker säga är att en film inte behöver anses vara djup bara för att den är förvirrande eller har en "twist" på slutet likt Sjätte Sinnet eller Inception. Det handlar snararare om att berättelsen i sig ska kunna generera idéer och utveckla tankar av existentiell karaktär som vidgar ens vyer - allmängiltiga frågor som inte begränsar en specifikt till den filmen.

Detta innebär att filmer som speglar en samtid, känslor, stämningar, en människas förfall, eller ett visst kontext, kan vara nog så djupa, oberoende av hur simpla gjorda de vid en första anblick kan tyckas vara. Missförstå mig inte, många av de filmer du listar kan vara djupa. Men du kan inte nedvärdera mästerverk som Sjunde Inseglet och Stalker, och samtidigt höja filmer som Matrix Reloaded och Inception till skyarna - filmer som endast behandlar dessa frågor på ett ytligt sätt utan att någonsin gå in på djupet.

För att ge några exempel på filmer som jag anser "djupa":
Metropolis - Fritz Lang
Alphaville - Jean-Luc Godard
Easy Rider - Dennis Hopper
De 400 Slagen - François Truffaut
2001 - Stanley Kubrick
Smultronstället - Ingmar Bergman
Das Boot - Wolfgang Petersen
De sju samurajerna - Akira Kurosawa
Children of Men - Alfonso Cuarón

Hade kunnat nämna många fler. Men dessa är de jag som kommer på för tillfället.

Jag minns att jag tyckte Das Boot var en mycket bra och spännande film när jag såg den, men jag minns faktiskt inte att jag upplevde den så som du gjorde. Det var mest spänningen och den klaustrofobiska atmosfären som fastnade i minnet. Skulle du kort kunna koppla på vilket sätt Das Boot hänger ihop med det fetmarkerade, citerade stycket?

Av de resterande filmerna du nämner har jag tyvärr bara sett Children of Men samt den kända slutscenen av De 400 Slagen. Jag kan definitivt förstå sambandet med just Children of Men.

Dels kan man koppla den till det andra stycket, där givetvis den psykologiska aspekten spelar en väsentlig roll. När det gäller stycket du citerade kan man relatera berättelsen till den klassiska filosofiska tesen om ondskan i förhållande till den fria viljan. Dvs. om människor i grunden är onda och vad det är som faktiskt påverkar en att begå ondskefulla handlingar. De "hemska tyskarna" bryts i denna instängda u-båt ner till de allra minsta beståndsdelarna, och framstår till naturen knappast mer onda än någon annan.

Det är i grunden en insikt om människans enorma behov av bekräftelse och att känna samhörighet.

Själv så hyllar jag vanligtvis devisen: "Dom filmer som tidningarnas kulturskribenter gillar är för det mesta ingenting för mig". Mina trevligaste filmupplevelser har oftast varit av den arten som kulturkoftorna (och aspirerande kulturkoftor) hatar/låtsas hata.

Vissa undantag finns dock. "Oh brother where art thou" och "Forrest Gump" är ett par sådana undantag.
Underbart bra rullar.

Intressant att LOTR-trilogin får sin en släng av sleven med tanke på att dom baseras på böcker som är långt mer komplext uppbyggda och genomtänkta än nån rulle du någonsin kommer kika på. Att detta inte reflekteras helt i filmerna är inte mer än naturligt då man har 9-10 timmar på sig för att få ihop nåt av en halv livstids skrivande. Läs du lite Tolkien så ska du se att filmerna i stort är så nära det skrivna ordet man kan komma.

Hur som, du verkar vara en minst sagt tråkig jävel. Men du kan för all del sitta och vara djup i din ensamhet eller med dina lika grå vänner. Men vad vet jag, du kanske slår på stort och kollar på en "rolig" Woody Allen-rulle på lördagkvällen när du ska vara lite tokig.

Jag har å andra sidan heller inte påstått att jag förstå Stalker uti sömmarna, för det gör jag inte. Du å ena sidan verkar inte kunna njuta något av Stalker utan måste förstå allt, annars blir det inte sevärt. Du skalar ned filmen till att den handlar om några alkisar och att vem som helst skulle kunna gör något bättre bara de hade de rätta miljöerna, då har man inte riktigt greppat hur egen Stalker är. Medan du kan njuta av ytlig underhållning likt T:3, inte fel på det, men när du har den attityd du har, blir det rätt lustigt. Allt måste som sagt inte vara hjärngympa, lite skön ströunderhållning är inte fel det heller.

Film är mycket mer än en starkt intrig som du lägger stor vikt vid, Stalker (eller boken den är baserad på) tror jag inte har samma styrka när det gäller alla intryck man får. Jag ser inte varför man inte skulle kunna njuta av Stalker bara för att man inte förstår allt, vilket jag får en känsla av att du inte kan göra.

Det finns många filmer som är öppna för olika tolkningar av vad filmen vill säga, det gör inte Fight Club originell på något vis, även om den är bra.

Känner du dig mer vuxen än andra för att du är oförmögen att använda fantasin? Är du emot animerat och tecknat också? Alltså jag förstår att fantasy inte är något för dig, men vad jag tror reta många är ditt sätt att tala om det: att det skulle vara barnsligt, filmerna är inte på någon nivå som skulle kunna tilltala en vuxen människa. Du fördummar indirekt rätt många med det resonemanget, när det är du själv som inte har förstått något. Att kunna använda sin fantasi är på intet sätt dåligt, som du verkar tror.

Alltså vad är det som är barnsligt med Sagan om ringen, för att det finns hober och orcher med som aldrig kan existera, enligt dig?

Tyvärr, Ola, men hur mycket du än försöker kommer du aldrig att vara någon riktigt cineast. En cineast uppskattar all sorts film och förstår varför andra människor tilltalas av en viss genre eller typ av film, en cineast fördummar inte andra människors tycke för vad för sorts film de gillar. Du sätter gärna människor som gillar en viss typ av film på en piedestal och där får de sitta.

Fan vad vilken tråkig och stel typ du måste vara att umgås med som inte kan använda fantasin, Ola.