Känner ni vanliga svenskar någonsin någon stolthet över oss?

För att svara på TS fråga: Nej folk känner varken sympati eller har nån större förståelse för varför vi är där och det är förståligt eftersom inte ens Försvarsmakten eller Regeringen kan ge hållbara argument för insatsen.

Jag har själv gjort tre missioner som officer varav en i Afghanistan, en i Afrika och en på Balkan. Alla tre gångerna på utsatta positioner. Jag har aldrig krävt att någon här hemma ska känna stolthet eller ens reflektera över det jag gjorde där borta. Jag åkte av personliga och väldigt egocentriska skäl. Pengar, bra äventyr, bra erfarenheter och framförallt med kollegor jag kände och som jag litade på. Väldigt få officerare eller soldater jag träffat har åkte till Afghanistan, eller nåt annat område med några andra motiv för sina ögon. Idealisterna har alltid lyst med sin frånvaro.

Jag ångrar ingen mission. Jag har lärt mig massor, skaffade mig pengar som jag kunde köpa lägenhet för, skaffade mig erfarenheter som jag har nytta av och fick kamrater för livet. jag fick även insikt i hur andra människor har det och fick andra synsätt på livet.

Först på senare år har jag förstått vilken enorm påfrestning jag utsatte min dåvarande flickvän och min familj för. Hur de grät och oroade sig eftersom de hade hamnat i en situation som de inte kunde styra över. De var anhöriga till ett ego som for på utlandstjänst till ett land de inte kände till något om.

Jag tycker personligen att offermentaliteten som soldater som kommer hem från Afghanistan uppvisar börjar bli lite tradig. Det är dags att inse att det jag och ni gjorde därborta har en sån marginell påverkan på samhället att det troligen kommer vara sak samma om 3 år efter att förbanden dragit sig ur landet. Vi bor inte heller i USA eller Finland där folk per automatik förknippar soldater med landets oberoende. Man kan tycka vad man vill om det men så är det. lev med det. Dessutom var och är allting frivilligt.

Jag tycker personligen att hela den här kampanjen med stöd våra soldater och begravningar där man viker ihop flaggor på amerikanskt manér kan vara bra inslag, men de är trotsallt bara billiga kopior på amerikanska företeelser. I USA väcker det känslor på riktigt hos allmänheten, här gör det inte det eftersom det inte bottnar i någonting. Det är bara kopior ungefär som halloween eller cocacolatomten tyvärr. Jag önskar att det fanns kvar mer av de gamla militära begravningsdetaljerna i militära begravningarna men det gör det inte.

Efter att ha varit på en militär begravning, skrev jag in i vita arkivet att alla militära inslag på min begravning i samband med utlandstjänst skulle vara strängt förbjudna eftersom jag inte kunde tåla tanken på en kyrka full med uniformer, fanvakter och annat konstlat. Det kändes så jävla opersonligt och det syntes på hans familj hur illa de tyckte om hela arrangemanget. Detta är dock naturligtvis upp till var och en hur man vill bli jordfäst.

Om jag vore TS skulle jag göra följande.

1. Gå hem till din familj/flickvän och fråga dom hur dom drabbades av att han valde att riskera sitt liv. lHur påverkades de av oron?

2. ta på allvar och fundera på varför du åkte dit? Var det pengarna, äventyret, bekräftelserbehovet?? Det finns få felaktiga svar på den frågan men desto viktigare att förstå varför man åker.

3. Sluta ställa krav på att andra ska respektera just han bara med utgångspunkt i hans yrkesval och plats för tjänstgörning.

Ett föredöme här på forumet är medlemmen HRT som gett sin syn på hur det är att jobba i högriskmiljöer. Det är pragmatiska och rena analyser av verkligheten. Det är så man ska se på sitt jobb.