Känner ni vanliga svenskar någonsin någon stolthet över oss?

Hej, jag är en vanlig ung svensk kille som tjänstgjort i Afghanistan, jag kom hem Maj -10 (hoppas det inte blir en frågetråd av det här nu). Men jag tänker och känner ibland när jag samtalar att det verkar vara j-ligt få svenskar som bryr sig om eller för den delen nånsin reflekterar över att det faktiskt finns en grupp landsmän som är villiga att gå igenom en helvetes massa och riskerar sina egna liv för något vi tror på. Ytterst sällan folk samtalar om det känns det som? Nu är det ju inte bara negativa aspekter man bär med sig och man kan förstås tycka ditten och datten om Sveriges vara eller icke vara i Afghanistan.

Men känner ni(du) någonsin en känsla av patriotism och stolthet när du reflekterar över arbetet som faktiskt läggs ner där borta?


Tack för svar.

Stor respekt!!

Nej, aldrig nånsin, om jag ska vara ärlig.
Nu är du dock i stridspitt-forumet så svaren kommer inte att reflektera "vanliga svenskar".

Men min bild är att samhället ser er som ett gäng legoknäcktar (vilket ni är) som sett lite för mycket film, och ställer er bakom amerikansk imperalistisk politik.

Ni lösgör amerikansk trupp och på så sätt gör deras oljekrig billigare, nuvarande som förmodligen kommande - samt sätter Sverige i skottgluggen för terrorism.

Nej, tyvärr. Visst respekterar jag er och ert mod, men det känns liksom inte som vår sak.

Till att börja med förstår jag inte riktigt vad Svensk personal har där att göra till att börja med, men självklart är jag imponerad av folk som frivilligt riskerar livet för vad dom tror på, även om jag själv kanske inte stödjer ideen bakom det(om du förstår hur jag menar) Sen tror jag det bara är bra för landets försvar att faktiskt få lite folk som varit i skarpt läge, annat än bråkigt fyllo som muckar gräl med högvakten.

Nej. Jag tycker inte Sverige ska blanda sig i den konflikten öht. Vi vinner inget på det.

Det är en stor insats ni gör vilket är bra. Själv skulle jag aldrig åka dit för att bli skjuten i pannan av någon afghan. Det är ganska dumdristigt att lämna familj och kanske barn för att skjuta ihjäl några i ett helt annat land.

Jag känner stor respekt för er och andra som väljer att lämna trygghet för att göra något med betydelse.

Stolthet eller nationalism tror jag inte är de främsta känslorna som dyker upp, utan det är snarare respekt (i ordets rätta betydelse). Även beundran är något som dyker upp i känslorna.

Min pappa är yrkesmilitär, så det kommer naturligt att jag har stor respekt för alla som gör utlandstjänst. Kommer fortfarande ihåg när pappa pratade med mig första gången han åkte till Bosnien och hur viktigt jag förstod att det var. Han gjorde även andra uppdrag senare.

Självklart är jag grymt stolt över vad han gjorde (och gör). Så för mig kommer det naturligt att känna en viss stolthet över vilken nytta och skillnad som svensk truppnärvaro gör, eftersom jag har en naturlig kontakt. Det tror jag inte är en särskilt vanlig känsla hos gemene man, dock.

Jag håller med föregående skribenter.

Självfallet så är Ni modiga som riskerar livet men patriotism och stolthet känner jag inte. Om Sverige hade haft ett eget 9/11 så hade jag säkerligen resonerat annorlunda men nu känner jag mest att det är tragiskt att unga grabbar blir skickade till andra sidan jordklotet för att slåss mot talibaner.

Det är inte vårt krig.

Stor respekt för er. Patriotism känns lite irrelevant på något vis men jag tycker ni gör ett viktigt arbete i terroristbekämpningen. Det är absolut vårt krig.

Jag tycker att det kan vara en viktig insats och självklart krävs det att någon är villig att ta på sig och göra den.
När jag gjorde lumpen så var det dock inte de stora humanisterna eller idealisterna som sökte sig vidare inom Försvaret, utan det var MÖPar och folk som gillade militären. Själv känner jag väl också att det som lockar mest med utlandstjänst är att man skulle vara tillbaka i militären igen. Det är inte främst att hjälpa utsatta människor som man tänker på på ett personligt plan.
Nu är kanske du ett undantag?