2011-03-24, 18:12
#3097
Citat:
Det tar sin tid för poletter att rulla ner och poänger att gå hem i Tankesmedjan Granberginstitutet. Men det börjar bli tydligt även för mig vad du menar med förvirrade sexualiteter. Att vara 95% homo har gjort mitt liv till en räksmörgås. Jag har aldrig behövt fundera över genus! Mina könsroller erbjuder sig själva utifrån vad jag tycker är roligt! Utifrån hur trist och ensam min tonårstid i småstaden var och hur spännande det blev sen när jag väl flyttade till Stockholm har jag inte haft nåt behov av att ångra mindre lyckade sexuella erfarenheter. De var lärorika helt enkelt.
Ursprungligen postat av espressino
Prataomdet vill handikappanpassa samspelet mellan man och kvinna.
I prataomdet världen behöver inte individen inte ta ansvar, i varje fall inte den delen som säger sig vara kvinna, det är männens ansvar. I sin iver att få ordning på sina sexliv vill dessa kvinnor ta bort trösklar, sätta upp ledstänger och utrusta alla med rullatorer och käppar, för att reproduktionen ska kunna upprätthållas på ett för dom otraumatiskt vis.
Skrämda, förvirrade och frustrerade över sin egen pockande sexualitet, i de diffusa sexuella preferensernas gränsland, vill man därför överlåta till den lagstiftande församlingen att sätta rågångarna. De gränser som de aldrig varit i närheten av att mäkta och förstå. Någon sjukdomsinsikt existerar inte för dessa kvinnor, utan någon som helst självkritik väljer de att projicera sina mentala tillkortakommanden på sin samtid.
Dessa kvinnor som gett ordet kränkt en helt ny innebörd. När det förvirrade tillståndet inte koordinerar med omgivningen uppstår en omedelbar känsla av värnlöshet. I en irrationell blandning av nyandlighet, veganism, feminism, blandad med en känsla av alienation, begår de våld på snart sagt varje ism i sin iver att upphöja sitt tillstånd till lag.
Paradoxen är att dessa självcentrerade och narcissistiska kvinnor enas under fanorna i en kollektiv tanke, tanken att just mitt tillstånd är en massrörelse. Resultatet blir att den halte leder den blinde i sökandet efter den frälsande drog som ska bli kittet som håller ihop gruppen.
I prataomdet världen behöver inte individen inte ta ansvar, i varje fall inte den delen som säger sig vara kvinna, det är männens ansvar. I sin iver att få ordning på sina sexliv vill dessa kvinnor ta bort trösklar, sätta upp ledstänger och utrusta alla med rullatorer och käppar, för att reproduktionen ska kunna upprätthållas på ett för dom otraumatiskt vis.
Skrämda, förvirrade och frustrerade över sin egen pockande sexualitet, i de diffusa sexuella preferensernas gränsland, vill man därför överlåta till den lagstiftande församlingen att sätta rågångarna. De gränser som de aldrig varit i närheten av att mäkta och förstå. Någon sjukdomsinsikt existerar inte för dessa kvinnor, utan någon som helst självkritik väljer de att projicera sina mentala tillkortakommanden på sin samtid.
Dessa kvinnor som gett ordet kränkt en helt ny innebörd. När det förvirrade tillståndet inte koordinerar med omgivningen uppstår en omedelbar känsla av värnlöshet. I en irrationell blandning av nyandlighet, veganism, feminism, blandad med en känsla av alienation, begår de våld på snart sagt varje ism i sin iver att upphöja sitt tillstånd till lag.
Paradoxen är att dessa självcentrerade och narcissistiska kvinnor enas under fanorna i en kollektiv tanke, tanken att just mitt tillstånd är en massrörelse. Resultatet blir att den halte leder den blinde i sökandet efter den frälsande drog som ska bli kittet som håller ihop gruppen.
Om detta var den lesbiska gråzonen vill jag med andra ord inte vara utan att ha upplevt den. Det här är nånting helt skilt från mina personliga erfarenheter av övergrepp och våldtäkt. Jag hade förmånen att vara tonåring under gammelfeminismens gyllene epok och fick därifrån en självbild som visste att skilja mellan ja och nej, mellan OK och inte OK, mellan att veta att jag hade varit ett brottsoffer när det skedde men att det inte skulle göra mig oförmögen att dra mina gränser tydligt i mitt medvetande och i mitt fortsatta liv och leverne.
men en generation har ändå ett övergripande ansvar för den kommande. Har man inte respekt för sig själv kan man inte heller respektera andra.
Nåja, ingen är ju perfekt. För mig heter den alltid Delfinen. Gillar inte riktigt när saker byter namn.