2004-08-15, 00:16
#1
Den här helgen åkte jag och tre vänner till Åland, en sak som är karäktäristisk för våra små utflykter är att
ingenting brukar gå som vi har tänkt, och den här resan var inget undantag.
Efter en liten olycka några dagar innan, då mitt knä gick ur led, var min förmåga att gå rejält begränsad, det gick helt enkelt inte att stödja
på högerbenet, jag såg fram emot två veckor framför min dator knaprandes värktabletter, spelandes spel och blivandes allmänt fet och äcklig.
Men under ett par öl på torsdagskvällen framför nån sunkig b-film (catwoman hette den visst) lyckades mina kära vänner övertala mig,
det skulle bli rejält med ös på Åland, och de skulle fixa en fin rullstol åt mig som jag kunde sitta och supa i, så jag tänkte: Vafan, inte varje dag
man är på Åland och dricker alkohol invalidos style!
Sagt och gjort, dagen efter kom de där i Runkens risiga Audi med ett hemsvetsat 2,5"-system som garanterat lär väcka döda och skrämma
ihjäl barn. Ljuddämpare är dyrt och onödigt skräp!
Väl i bilen fick jag reda på att den galna Polacken som tagit initiativet till den lilla nöjestrippen inte hade behagat följa med, nåt med psyket igen...
Jaja, vi var ju iallafall fyra partyglada helyllegrabbar, och solen sken ju, så vad kunde gå fel?
Efter att ha spenderat ungefär en kvart vid en tankomat, medan Runken försökte lista ut vilken sida av bilen tanklocket satt på, kom
vi på att vi hade mindre än två timmar på oss att ta oss till Grisslehamn (ja, det är lika läskigt som det låter), 15 mil på under två timmar
på vägar som verkar vara anpassade för hästdroskor (jag tror att det är så man tar sig fram i Grisslehamn om man inte åker färja).
Vi kom fram helskinnade, men med magen sittande på ett ställe den borde hålla sig undan från, bara för att se vår båt försvinna
mot lillfinland utan oss.
Det blev tre timmars väntan som var ungefär lika intressanta som Gudrun Schymans underkläder, sen blev det nya tag, nu var vi minsann först
i kön!
Efter att jag nästan vält varje hylla i taxfreebutiken i min rullstol, som mer liknade något från en gammal skräckfilm än ett seriöst färdmedel, med
vinda hjul och vassa kanter både här och där, var vi då äntligen framme på Åland.
Vi åkte till campingen där polacken hade tittat ut en liten stuga att festa och bedriva otukt i, stugan som skulle vara fin, med dusch, toalett
och allehanda lyx, visade sig vara ett litet skjul som byggts upp runt fyra små sängar och...Inget mer.
Att åldern på alla av kvinnligt kön på campingen gjorde det omöjligt, antingen genom lagstiftning eller ren självbevarelsedrift, att synda
ordentligt där, gjorde inte att man blev sugnare på att spendera två dagar på den campingen. Nä, det här dög inte!
Vi blev tipsade om att åka till Mariehamn, till en campingplats ungefär en kilometer från från centrumet där, för där skulle vi minsann hitta
folk i vår ålder som var partyglada. Vi följde rådet, och när vi kom dit möttes vi direkt av en rätt trevlig syn, några brudar som verkade hålla rätt hygglig
kvalitet gick över den lilla vägen genom campingen, och vår överkåta chaufför var centimeter från att plöja ner ett träd med bilen. Efter en
panikväjning såg vi i backspeglarna hur brudarna vek sig dubbla av skratt, men men, all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, eller hur?
Det fanns en stuga på campingen, den stod mitt i alltihopa, och skulle kosta 1200 för tre personer att hyra i två dygn. Var man fler än tre så var
man tvungen att hyra två rum i stugan, nu började den faschistiska ådran hos campingpersonalen komma fram, vi gjorde en fuling och bokade stugan
för tre, vem skulle kolla hur många man sov där egentligen?
Vi packade upp all vår packning, som till större delen bestod av rullstolen, en cd, en förstärkare och en baslåda/matbord stor nog till ett mindre
disco, nu var det partytime!
Vi satte igång att spela musik på en ganska moderat nivå, riggade en grill vi hittade, satte fart på fläskfilé, knäckte några fler bärs och grymtade
lite för oss själva eftersom stugan vi hyrt till samma pris som ett hotelrum varken hade kylskåp, spis eller dusch.
Efter ett tag gav dock vårt diskreta discodunk utdelning, brudarna vi hade sett innan och kom och hälsade på och var mycket sociala och trevliga,
det här skulle kanske bli fint ändå det. Vi bekantade oss även med två smått skumma kurder som bodde mitt emot vår stuga, trevliga men skumma.
Vi avnjöt de torraste fläskfilébitar som någonsin inmundigats på planeten Tellus tillsammans med en pissljummen potatissallad, kiss the cook!
Vid 10 hade man börjat bli lite lagom berusad när den så kallade nattvakten dök upp och ba...Beordrade oss att stänga av all musik och hålla käften
och gå och lägga oss, ungefär. Det var väl bara att lyda, vi stack iväg till damernas tält, drack lite mer bärs och gjorde oss klara att erövra stan.
Sittandes i en rullstol från artonhundra kallt och med en promillehalt i blodet som för länge sedan passerat gränsen för fyllestyrning är det lite svårt
att ta sig upp från en camping som ligger i en brant backe, men tack och lov får ju kvinnfolk moderskänslor när de ser att man är handikappad,
och mina vänner hade ju lovat att ställa upp, så det fanns alltid någon som var villig att skjuta på skrället i skrället. Jag började överväga att bli
permanent rullstolsbunden, servicen var ju utmärkt!
Efter ungefär en halvtimme och en rolig tur i rullstolen nerför en 200-metersbacke var vi då äntligen i centrum. Vi hamnade på en trevlig liten krog med liveband på nedervåningen, och ett litet disco på övervåningen, vid det här laget var jag på gång rejält.
Efter att ha druckit lite öl och gjort försök att dansa rullstolsbugg med en av brudarna på dansgolvet tyckte jag att det var dags att ta en titt
på livebandet. När jag kom ner började jag fundera över sannolikheten att hamna i den situation jag var i... Jag var på Åland och söp, sittandes i en
rullstol, och på scenen stod fyra långhåriga thailändare och spelade klockren Iron Maiden... THAILÄNDARE!!
Var det någon som höll igång bättre än mig så var det Runken, han var överallt samtidigt och dansade runt, tappade folk på golvet när han
försökte lyfta dem och satt i en timme och diskuterade med en finsk käring om vad ett luder egentligen är. (Ett luder är enligt Runken en tjej som
åker med finlandsfärjan och blir bjuden på allt. Han definierar även sig själv som ett första klassens luder. Konstig ekvation, men slutsatsen stämmer)
Efter några timmar till av röjande på krogen, med allehanda rullstolslek, bl.a. innefattande katapultering av full finne in i hög med hockeypojkar,
som för övrigt borde nomineras till en OS-gren, var vi då på väg hemåt, de lätt lösaktiga flickorna som följt med oss till krogen hade redan
sodomerats av kurderna i varenda buske i närheten och det kändes inte längre intressant att försöka sig på något avancerat rullstolssex med någon
av dem. Nu var det hem och sova som gällde.
Jag fick hjälp att ta mig upp för alla backar fram till campingen, full som jag var så tyckte jag att det kunde vara roligt med en bra åktur.
Så på krönet till backen som campingen låg i sa jag till mina tillfälliga persnoliga assistenter att släppa mig. Men istället för att släppa mig gav de mig en rejäl knuff nerför backen, som var ungefär 100 meter lång och lutade ganska duktigt.
Om någon var vaken vid 4-tiden på morgonen på en viss camping på Åland fick h*n nog ett minne för livet. Ett fyllo i rullstol, skrikandes som ett
kolikbarn, farandes förbi med en hastighet på ungefär 100km/h på väg ner mot vattnet.
Tack och lov lyckades jag till slut få stopp på tåget innan jag fick mig ett ofrivilligt dopp. Nu var det fan dags att sova!
Just när vi var på väg att däcka i våra obäddade Ikea-sängar kom vår käre vän kvällsvakten på besök igen.
De enda fraser vår faschistoide finske vakthund verkade kunna var "Jävla oväschen" och "Schluta noischa".
Han lyckades utvidga sitt vokabulär så långt att han kunde fråga oss hur många vi skulle sova där, vi var ju fyra, och stugan var
bokad för tre personer. Efter några fler vändor av "schluta noischa", där vakten informerade oss att om man sov i bilen, som ändå var parkerad utanför
stugan, så var man tvungen att betala 150 kronor för tältplats, gav Runken upp och gick iväg för att det skulle bli lugn och ro.
Gestapo-vakten försvann och vi gick och la oss, Runken skulle väl komma tillbaks senare när vakten hade gett upp, tänkte vi.
Jag slocknade rätt snabbt och sov som en stock, i ungefär 4 timmar,
Vid 10 på morgonen vaknade vi av att en finnjävel stod och bankade på dörren, polarn gick och öppnade. Där stod campingföreståndaren...
Det lät ungefär så här:
"Schom ni nog förschtår har ni blivit vräkta från campingplatschen. Ni schka vara härifrån schenast 12. Ni vet nog även att er vän schitter häktad hos
polischen i Mariehamn."
VA???
Tydligen så hade Runken efter att ha bråkat lite med vakten gått iväg till skogen och druckit mer öl. För att senare, i tron att läget var lugnt,
försökt smyga sig tillbaks till vår stuga på campingen, bara för att se Hövding Schlutanoischanu komma springande mot honom som en bärsärk
med tomahawken (eller ficklampan) i högsta hugg. I panik låste Runken in sig på toaletten i stugan!
Efter lite bråk ringde Nazi-finnen
polisen, två poliser kom och drog ut vår tappre vän från hans borg och placerade honom i häkte för förargelseväckande beteende.
Allt detta medan vi tre andra låg och sov som bebisar i rummet intill.
Nu, efter att ha gett upp hoppet om en lyckad lördagskväll på Åland sitter jag här i hemmets lugna vrå, efter att ha rest hem med årets bakfyllechaffis,
som var nära att sätta pricken över i:et på vår lilla sällskapsresa genom att placera 1,5 ton Audi och fyra bakfulla aldrig mer-campare i diket.
Sensmoralen i den här berättelsen är helt enkelt: Campa inte på Åland!!
ingenting brukar gå som vi har tänkt, och den här resan var inget undantag.
Efter en liten olycka några dagar innan, då mitt knä gick ur led, var min förmåga att gå rejält begränsad, det gick helt enkelt inte att stödja
på högerbenet, jag såg fram emot två veckor framför min dator knaprandes värktabletter, spelandes spel och blivandes allmänt fet och äcklig.
Men under ett par öl på torsdagskvällen framför nån sunkig b-film (catwoman hette den visst) lyckades mina kära vänner övertala mig,
det skulle bli rejält med ös på Åland, och de skulle fixa en fin rullstol åt mig som jag kunde sitta och supa i, så jag tänkte: Vafan, inte varje dag
man är på Åland och dricker alkohol invalidos style!
Sagt och gjort, dagen efter kom de där i Runkens risiga Audi med ett hemsvetsat 2,5"-system som garanterat lär väcka döda och skrämma
ihjäl barn. Ljuddämpare är dyrt och onödigt skräp!
Väl i bilen fick jag reda på att den galna Polacken som tagit initiativet till den lilla nöjestrippen inte hade behagat följa med, nåt med psyket igen...
Jaja, vi var ju iallafall fyra partyglada helyllegrabbar, och solen sken ju, så vad kunde gå fel?
Efter att ha spenderat ungefär en kvart vid en tankomat, medan Runken försökte lista ut vilken sida av bilen tanklocket satt på, kom
vi på att vi hade mindre än två timmar på oss att ta oss till Grisslehamn (ja, det är lika läskigt som det låter), 15 mil på under två timmar
på vägar som verkar vara anpassade för hästdroskor (jag tror att det är så man tar sig fram i Grisslehamn om man inte åker färja).
Vi kom fram helskinnade, men med magen sittande på ett ställe den borde hålla sig undan från, bara för att se vår båt försvinna
mot lillfinland utan oss.
Det blev tre timmars väntan som var ungefär lika intressanta som Gudrun Schymans underkläder, sen blev det nya tag, nu var vi minsann först
i kön!
Efter att jag nästan vält varje hylla i taxfreebutiken i min rullstol, som mer liknade något från en gammal skräckfilm än ett seriöst färdmedel, med
vinda hjul och vassa kanter både här och där, var vi då äntligen framme på Åland.
Vi åkte till campingen där polacken hade tittat ut en liten stuga att festa och bedriva otukt i, stugan som skulle vara fin, med dusch, toalett
och allehanda lyx, visade sig vara ett litet skjul som byggts upp runt fyra små sängar och...Inget mer.
Att åldern på alla av kvinnligt kön på campingen gjorde det omöjligt, antingen genom lagstiftning eller ren självbevarelsedrift, att synda
ordentligt där, gjorde inte att man blev sugnare på att spendera två dagar på den campingen. Nä, det här dög inte!
Vi blev tipsade om att åka till Mariehamn, till en campingplats ungefär en kilometer från från centrumet där, för där skulle vi minsann hitta
folk i vår ålder som var partyglada. Vi följde rådet, och när vi kom dit möttes vi direkt av en rätt trevlig syn, några brudar som verkade hålla rätt hygglig
kvalitet gick över den lilla vägen genom campingen, och vår överkåta chaufför var centimeter från att plöja ner ett träd med bilen. Efter en
panikväjning såg vi i backspeglarna hur brudarna vek sig dubbla av skratt, men men, all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, eller hur?
Det fanns en stuga på campingen, den stod mitt i alltihopa, och skulle kosta 1200 för tre personer att hyra i två dygn. Var man fler än tre så var
man tvungen att hyra två rum i stugan, nu började den faschistiska ådran hos campingpersonalen komma fram, vi gjorde en fuling och bokade stugan
för tre, vem skulle kolla hur många man sov där egentligen?
Vi packade upp all vår packning, som till större delen bestod av rullstolen, en cd, en förstärkare och en baslåda/matbord stor nog till ett mindre
disco, nu var det partytime!
Vi satte igång att spela musik på en ganska moderat nivå, riggade en grill vi hittade, satte fart på fläskfilé, knäckte några fler bärs och grymtade
lite för oss själva eftersom stugan vi hyrt till samma pris som ett hotelrum varken hade kylskåp, spis eller dusch.
Efter ett tag gav dock vårt diskreta discodunk utdelning, brudarna vi hade sett innan och kom och hälsade på och var mycket sociala och trevliga,
det här skulle kanske bli fint ändå det. Vi bekantade oss även med två smått skumma kurder som bodde mitt emot vår stuga, trevliga men skumma.
Vi avnjöt de torraste fläskfilébitar som någonsin inmundigats på planeten Tellus tillsammans med en pissljummen potatissallad, kiss the cook!
Vid 10 hade man börjat bli lite lagom berusad när den så kallade nattvakten dök upp och ba...Beordrade oss att stänga av all musik och hålla käften
och gå och lägga oss, ungefär. Det var väl bara att lyda, vi stack iväg till damernas tält, drack lite mer bärs och gjorde oss klara att erövra stan.
Sittandes i en rullstol från artonhundra kallt och med en promillehalt i blodet som för länge sedan passerat gränsen för fyllestyrning är det lite svårt
att ta sig upp från en camping som ligger i en brant backe, men tack och lov får ju kvinnfolk moderskänslor när de ser att man är handikappad,
och mina vänner hade ju lovat att ställa upp, så det fanns alltid någon som var villig att skjuta på skrället i skrället. Jag började överväga att bli
permanent rullstolsbunden, servicen var ju utmärkt!
Efter ungefär en halvtimme och en rolig tur i rullstolen nerför en 200-metersbacke var vi då äntligen i centrum. Vi hamnade på en trevlig liten krog med liveband på nedervåningen, och ett litet disco på övervåningen, vid det här laget var jag på gång rejält.
Efter att ha druckit lite öl och gjort försök att dansa rullstolsbugg med en av brudarna på dansgolvet tyckte jag att det var dags att ta en titt
på livebandet. När jag kom ner började jag fundera över sannolikheten att hamna i den situation jag var i... Jag var på Åland och söp, sittandes i en
rullstol, och på scenen stod fyra långhåriga thailändare och spelade klockren Iron Maiden... THAILÄNDARE!!
Var det någon som höll igång bättre än mig så var det Runken, han var överallt samtidigt och dansade runt, tappade folk på golvet när han
försökte lyfta dem och satt i en timme och diskuterade med en finsk käring om vad ett luder egentligen är. (Ett luder är enligt Runken en tjej som
åker med finlandsfärjan och blir bjuden på allt. Han definierar även sig själv som ett första klassens luder. Konstig ekvation, men slutsatsen stämmer)
Efter några timmar till av röjande på krogen, med allehanda rullstolslek, bl.a. innefattande katapultering av full finne in i hög med hockeypojkar,
som för övrigt borde nomineras till en OS-gren, var vi då på väg hemåt, de lätt lösaktiga flickorna som följt med oss till krogen hade redan
sodomerats av kurderna i varenda buske i närheten och det kändes inte längre intressant att försöka sig på något avancerat rullstolssex med någon
av dem. Nu var det hem och sova som gällde.
Jag fick hjälp att ta mig upp för alla backar fram till campingen, full som jag var så tyckte jag att det kunde vara roligt med en bra åktur.
Så på krönet till backen som campingen låg i sa jag till mina tillfälliga persnoliga assistenter att släppa mig. Men istället för att släppa mig gav de mig en rejäl knuff nerför backen, som var ungefär 100 meter lång och lutade ganska duktigt.
Om någon var vaken vid 4-tiden på morgonen på en viss camping på Åland fick h*n nog ett minne för livet. Ett fyllo i rullstol, skrikandes som ett
kolikbarn, farandes förbi med en hastighet på ungefär 100km/h på väg ner mot vattnet.
Tack och lov lyckades jag till slut få stopp på tåget innan jag fick mig ett ofrivilligt dopp. Nu var det fan dags att sova!
Just när vi var på väg att däcka i våra obäddade Ikea-sängar kom vår käre vän kvällsvakten på besök igen.
De enda fraser vår faschistoide finske vakthund verkade kunna var "Jävla oväschen" och "Schluta noischa".
Han lyckades utvidga sitt vokabulär så långt att han kunde fråga oss hur många vi skulle sova där, vi var ju fyra, och stugan var
bokad för tre personer. Efter några fler vändor av "schluta noischa", där vakten informerade oss att om man sov i bilen, som ändå var parkerad utanför
stugan, så var man tvungen att betala 150 kronor för tältplats, gav Runken upp och gick iväg för att det skulle bli lugn och ro.
Gestapo-vakten försvann och vi gick och la oss, Runken skulle väl komma tillbaks senare när vakten hade gett upp, tänkte vi.
Jag slocknade rätt snabbt och sov som en stock, i ungefär 4 timmar,
Vid 10 på morgonen vaknade vi av att en finnjävel stod och bankade på dörren, polarn gick och öppnade. Där stod campingföreståndaren...
Det lät ungefär så här:
"Schom ni nog förschtår har ni blivit vräkta från campingplatschen. Ni schka vara härifrån schenast 12. Ni vet nog även att er vän schitter häktad hos
polischen i Mariehamn."
VA???
Tydligen så hade Runken efter att ha bråkat lite med vakten gått iväg till skogen och druckit mer öl. För att senare, i tron att läget var lugnt,
försökt smyga sig tillbaks till vår stuga på campingen, bara för att se Hövding Schlutanoischanu komma springande mot honom som en bärsärk
med tomahawken (eller ficklampan) i högsta hugg. I panik låste Runken in sig på toaletten i stugan!
Efter lite bråk ringde Nazi-finnen
polisen, två poliser kom och drog ut vår tappre vän från hans borg och placerade honom i häkte för förargelseväckande beteende.
Allt detta medan vi tre andra låg och sov som bebisar i rummet intill.
Nu, efter att ha gett upp hoppet om en lyckad lördagskväll på Åland sitter jag här i hemmets lugna vrå, efter att ha rest hem med årets bakfyllechaffis,
som var nära att sätta pricken över i:et på vår lilla sällskapsresa genom att placera 1,5 ton Audi och fyra bakfulla aldrig mer-campare i diket.
Sensmoralen i den här berättelsen är helt enkelt: Campa inte på Åland!!
