Var går gränsen för vad som är en metafor?

Läste precis Den Meningssökande Människan av Peter Gärdenfors. I kapitlet om språklig mening så skriver Gärdenfors om hur vårt språk är genomsyrat av metaforer som blivit så vardagliga att vi inte ens lägger märke till dem - dvs så kallade "döda metaforer" (vilket också är en metafor såklart).

Definitionen av en metafor är när två uttryck från skilda domänen kombineras, t ex "en skrikig färg" eller "en lysande idé". Skrikig hör som bekant till ljuddomänen medan färger hör till ljusdomänen, på samma vis som "lysande" hör till ljusdomänen och "idé" hör till tankedomänen.

I boken talas det även om följande metaforer: bordsben, stolsrygg, flaskhals, att klättra i karriären, flodmynning, hatten och foten på en svamp.

Men är detta verkligen metaforer? Är t ex ordet "hals" bundet till djur- och människokroppar? Kan inte en hals vara ett slags smal struktur på ett objekt, t ex en flaska, utan att vara en metafor? Likaså ordet "mynning", vilket jag trodde var synonymt med öppning till ett passage. I så fall borde väl inte "flodmynning" räknas som en metafor?

Vad finns det mer för metaforer som är såpass vardagliga att vi inte reflekterar över - eller ens vet - att de är metaforer?

Det är väl inte så lätt att veta om man inte ens vet om dem. Med risk för att jag helt blandar ihop begreppen så började jag fundera över vad skillnaden mellan en betydelseglidning och en metafor är. Hur är det till exempel med ordet lätt i min första mening? Vad betyder det ursprungligen? Nu för tiden så betyder det ju både motsatsen till svår och motsatsen till tung. Kan det till exempel någon gång för länge sedan ha börjat som en tydlig metafor?

Eventuellt är jag långt ifrån topic; jag hoppas det är okej. Det här är kanske lite pinsamt att erkänna men faktum är att jag titt som tätt får aha-upplevelser när jag slås av hur vissa ord hänger ihop. Det rör sig ofta om alldagliga som jag hela livet måste haft sorterade under olika uppslagsord i mitt mentala lexikon utan att inse att de egentligen borde sorteras under samma.

Som exempel minns jag att jag någon gång insåg att adjektivet slät och substantivet slätt hänger ihop. Dock skall jag erkänna att jag inte vet hur orden hänger ihop. Jag vet inte om det är så att en slätt är slät terräng eller om en slät yta är en yta som liknar en slätt. Jag vet inte om det en är en avlett av det andra eller om något av dem har uppstått som en metafor. Dock antar jag att språket svämmar över av liknande grejer som nästan alla passerar obemärkta förbi just därför att de är så självklara.

Nu handlade visserligen tråden om metaforer och särskilt "döda" sådana, så för att säga något om det så kan man ibland upptäcka dem och inse att de är just metaforer i modersmålet då man stöter på samma metafor i ett främmande språk. (Oavsett hur sambandet mellan slät och slätt ser ut så sorterar jag numera in även engelskans plain och plain under samma lexem i mitt mentala lexikon.)

Jag ber om ursäkt.

Ska man tro ortnamnsforskarna har hals i vart fall haft betydelsen smalt, trångt sund i femtonhundra år år, dvs längre än vad det har förekommit flaskhalsar här uppe.

Mynning är ju uppenbart en avledning av mun. Vad jag vet är flodmynning den ursprungliga betydelsen.

Gårdenfors är kognitionsforskare, inte nordiska språkare. Han har bara valt en del olämpliga exempel. Bordsben och stolsrygg är ju fortfarande helt självklara metaforer.

Det finns teoretiker som menar att hela vårt tänkande är metaforiskt och att vi uppfattar världen genom sk. konceptuella metaforer. Vår världsuppfattning är helt enkelt strukturerad metaforiskt och vi kan inte förstå världen på något annat sätt än genom dessa metaforer. En konceptuell metafor är t.ex. MENTALA TILLSTÅND ÄR BEHÅLLARE (skrivs helst med versaler/kapitäler). Vi uppfattar mentala, abstrakta känslor som om de vore behållare, vilket leder till uttryck som att gå in i en depression, falla i sömn. Även metaforen TID ÄR ETT LEVANDE VÄSEN finns, vilket genererar uttryck som slå ihjäl tid, tiden springer ifrån mig osv. Jag kan då tänka mig att det finns en underliggande konceptuell metafor bakom kroppsuttrycken du nämner, t.ex. ICKE-LEVANDE OBJEKT ÄR EN MÄNNISKOKROPP, dvs. att vi konceptuellt förstår objekt omkring oss i termer av levande kroppar. Dessa uttryck är alltså djupt rotade kognitivt inom oss, vilket kan vara skälet till att du inte ens ser dem som metaforer – vi kan helt enkelt inte förstå vår omvärld utan dem.

Det är knappast definitionen på en metafor. De exemplen kan möjligen höra till undertypen mixade metaforer. En kort definition på metafor är »överförd betydelse«. NEO:

metafor subst. [=] uttryck som används om ngt som liknar det som uttrycket egentligen står för
om bildliga el. överförda uttryckssätt ...

Den tekniska utvecklingen har gett upphov till mängder av stelnade metaforer (inte alls döda). Telefonen sägs ringa när den spelar "Waltzing Matilda". Vi backspolar glatt MP3-spelaren – se där en metafor från bandsalladens dagar. Bandsallad var/är förstås en metafor från matlagningen. Bandet i magnetbandet var/är en metafor, därför att band är något man binder med. Magnetband dög inte att binda med.

i trakten av Eslöv.

Begreppet metafor i sig är dock helt meningslöst om det inte också finns alldeles konkreta benämningar som inte är metaforiska.

Självfallet. Jag har för mig att Lakoff och Johnsson, i och med att metaforer är det normala uttryckssättet enligt dem, kallar vissa metaforer som inte är konceptuella för image metaphors, dvs. vad vi i dagligt tal kallar för "vanliga" metaforer. Något tautologiskt med andra ord.

Via handelspraxis har vi fått en hel del termer som är överförda från en kronkret till en metaforisk och breddad betydelse.

Verbet »att kosta« och »kostnad« kan ha sista ledet från ett verb som i dag är »stå«. Sen går källorna i sär, om constare/comstare står för »fast, konstant« eller »med«. I det senare fallet kunde då kostnaden stå för en prisskylt som stod tillsammans med varan. Den konstanta tolkningen skulle kunna vara säljarens smärtgräns vid prutning. I dag är kostnader virtuella, det är sällan som kostnadsersättning regleras med reella värden. Ironiskt nog är det mest i den mörkgrå(!) ekonomin som kostnader regleras med reela värden som vinterdäck på fälg.

En »offert« som dokument betraktad är en överförd tolkning av överräckandet av ett erbjudande.

Själva ordet »marknaden« har genomgått en breddning. Möjligen är användningar som »Kiviks marknad« nära det ursprungliga – en referens till utrymmet/torget där varor erbjöds under medeltida handelspraxis.

Men det du säger bekräftar ju den definitionen jag gav. Nämn en metafor där man inte har tagit uttryck från två skilda domäner.

Du antydde att uttryck från två skilda domäner måste kombineras för att det skall bli en metafor. Jag menar att det räcker att ett uttryck lånas in från en annan domän till textens kontext. Visserligen kopplas då två domäner, men enkelriktat. När jag använde ordet »överförd« så förutsätter det förstås en källa och en destination, asymmetriskt.

– Marknaden värderar i dag 1 USD till 6,47 SEK.

Begreppet »marknaden« är nu en stelnad metafor, som först syftade på torget – en fysisk marknadsplats – och sedan »eventet« marknad som Kiviks marknad. I dag syftar »marknaden« på all handel. Det innebär inte direkt att termer från stadsplanering och valutahandel kombineras. Man kan inte mäta fysiska marknadsutrymmen i växelkurser, utan torgplatser mäts i kvadratmeter.

Kanske kan man säga att statusen metafor förbleknar ju mer vi använder metaforen i destinationsdomänen. Kyrkklockor ringer egentligt och mobiler ringer metaforiskt, med ringklockan som förmedlande länk. Egentligt ringande uppstår enligt särskilda ekvationer som gäller föremål med cirkulärt tvärsnitt. (Men jag påstår inte att detta har med substantivet ring att göra.)

Det är nog snarare fråga om ett gränsfall till metonymi här, och i det här fallet helheten för delen (marknaden för de som säljer där).