Alla gör som dem vill

Kanske är det så att alla gör det dem vill göra.

En lagerarbetare kanske brukar önska att han vore president i Kalifornien. Men innerst inne vill han egentligen bara leva ett simpelt liv med en säker inkomst och ha ett tak över huvudet, vilket han gör.

Kanske är det någon som förstår mitt resonemang, kanske inte.

Vad tror du att du vill göra med ditt liv och vad gör du i ditt liv?

"Dem"?...

Det behövs nog att du preciserar vilka/: vem; vad "Alla" här är!
Avses alla och envar, every single person, alla som grupp, de flesta, eller >>vad>>?(!)

Vad är exakt "das Ding" i och med din retorik?

Jag säger så här istället, apropå Ämnets landamäre..., -
frågan vi, every single person, i någon mening bör ställa oss:
"Handlar du i enlighet med de-t begär som bebor dig?"!

Jag tror att svenssonlivet är något som kommer att drabba även mig, som så många andra. Ett liv kantat av kompromisser, där jag väljer trygghetens hamn framför äventyr på stormiga hav, säkerhet framför frihet och spänning och mest av allt: förutsägbarhet framför nyckfullhet i livet. Svenssonlivet, med villa, fruga, två kids, volvo i garaget och dagligt fikarastsmaximerande på det odrägliga jobbet, är något som drabbar de allra flesta.

Många försöker i ungdomen värja sig mot detta genom att kanske resa något år efter gymnasiet och "se världen". Andra flyttar till ett annat land, men jag väljer att acceptera mitt öde. Jag förbereder mig för att det svenssonlivet kommer att drabba även mig, tids nog. Många kallar svenssonlivet för en illusion, men då får det vara så, då lever jag i en illusion. Hellre realist och acceptera det oundvikliga, snarare än att vara naiv och leva i en drömvärld där livet är ett ändlöst äventyr, vilket även det på sätt och vis är en illusion.

Just nu studerar jag för att kunna hamna på ett jobb med en boss jag hatar, kollegor jag föraktar och arbetsuppgifter jag inte tål. Det monotona arbetet går ut på att vända papper i så stor utsträckning att jag ser upptagen ut och målet är att maximera tiden vid fikarummet, där jag med mina banala kollegor diskuterar frugans senaste impulsköp. Veckans höjdpunkt är helgen, då jag med hjälp av prisvärt rödtjut från systemet kan dränka vetskapen om att jag vid min dödsbädd kommer att kunna konstatera att jag inte uträttat något alls i mitt liv.