Alla gör som dem vill

Kanske är det så att alla gör det dem vill göra.

En lagerarbetare kanske brukar önska att han vore president i Kalifornien. Men innerst inne vill han egentligen bara leva ett simpelt liv med en säker inkomst och ha ett tak över huvudet, vilket han gör.

Kanske är det någon som förstår mitt resonemang, kanske inte.

Vad tror du att du vill göra med ditt liv och vad gör du i ditt liv?

Jag vill leva i ett socialt paradis konstant omgiven av vänner och roliga/intressanta saker att ägna min tid åt.
Egentligen studerar jag och bor hemma samt spenderar en stor del ensam framför min dator uppkopplad till Flashback och Facebook.

Nej. Aspekter som t.ex. rädsla spelar sin roll.

"Dem"?...

Det behövs nog att du preciserar vilka/: vem; vad "Alla" här är!
Avses alla och envar, every single person, alla som grupp, de flesta, eller >>vad>>?(!)

Vad är exakt "das Ding" i och med din retorik?

Jag säger så här istället, apropå Ämnets landamäre..., -
frågan vi, every single person, i någon mening bör ställa oss:
"Handlar du i enlighet med de-t begär som bebor dig?"!

Alla vill ungefär samma sak egentligen: känna sig trygga, vara nära vänner, familj och bekanta, känna sig omtyckta, uppleva kärlek och bra relationer, ha något vettigt och intressant att syssla med. Finns dock mycket som avleder oss.

Jag tror att svenssonlivet är något som kommer att drabba även mig, som så många andra. Ett liv kantat av kompromisser, där jag väljer trygghetens hamn framför äventyr på stormiga hav, säkerhet framför frihet och spänning och mest av allt: förutsägbarhet framför nyckfullhet i livet. Svenssonlivet, med villa, fruga, två kids, volvo i garaget och dagligt fikarastsmaximerande på det odrägliga jobbet, är något som drabbar de allra flesta.

Många försöker i ungdomen värja sig mot detta genom att kanske resa något år efter gymnasiet och "se världen". Andra flyttar till ett annat land, men jag väljer att acceptera mitt öde. Jag förbereder mig för att det svenssonlivet kommer att drabba även mig, tids nog. Många kallar svenssonlivet för en illusion, men då får det vara så, då lever jag i en illusion. Hellre realist och acceptera det oundvikliga, snarare än att vara naiv och leva i en drömvärld där livet är ett ändlöst äventyr, vilket även det på sätt och vis är en illusion.

Just nu studerar jag för att kunna hamna på ett jobb med en boss jag hatar, kollegor jag föraktar och arbetsuppgifter jag inte tål. Det monotona arbetet går ut på att vända papper i så stor utsträckning att jag ser upptagen ut och målet är att maximera tiden vid fikarummet, där jag med mina banala kollegor diskuterar frugans senaste impulsköp. Veckans höjdpunkt är helgen, då jag med hjälp av prisvärt rödtjut från systemet kan dränka vetskapen om att jag vid min dödsbädd kommer att kunna konstatera att jag inte uträttat något alls i mitt liv.

Seriöst formulerande... - även om du framtids-koketterar med rätt dryga cynismer.
Likväl har du bra grepp om ditt redan färdiga livsöde ...
Jag ser två tydligt strukturella livsbegär hos dig:
"fikarastsmaximerande"-idealiseringen och...bortväljandet av labrador (jycke) i svenssonlivet .

Alltid kul att känna igen sig i andras inlägg. Är också halvägs igenom en utbildning som inte kommer genera till några sexiga och välbetalde jobberbjudande. Men jag är helt nöjd med mitt val. Inte för att jag brinner för min utbildning. Utan för att det är så jävla bekvämt.

Varför kämpa för extraordinära upplevelser när det oftast inte blir så jävla extraordinärt. Som exempel har jag på senare tid drömt om att dyka bland korallrev och peta på mystiska guldfiskar. Men till slut kommer inte fiskpetandet att kännas märkvärdigt. Det kanske blir ett måste i mitt liv att gör det kontinuerligt, men kommer det höja min livsglädje? Är vi gladare nu när vi har Internet? Jag surfar så mycket som möjligt för att det har blivit ett måste i mitt liv.

På samma sätt ser jag på yrkeslivet. Varför ska jag kämpa som en åsna för att tjäna miljonbelopp? Till slut kommer alla prylar bara vara en del av vardagen.

När jag var yngre dagdrömde jag hela tiden om att bli berömd. Skådespelare och fotbollsproffs var mina favorit drömmar. Att jag aldrig kunnat agera eller spela fotboll spelade mindre roll. Det viktiga var att jag trodde att dessa människor var de lyckligaste människorna på jorden. Nu har jag den uppfattningen att olycka är oundvikligt. Vilket yrke du har spelar mindre roll.

Så blir det när man en dag vaknar upp ungefär 40 år gammal, tänker över sitt liv och kanske inser att man har slösat bort hela sitt liv på att tjäna andra. De fick dig att missa allt. Du blev lurad. Du kanske sökte ett mål i livet, kanske var det att komma högt upp på karriärstegen eller kanske att komma till himlen efter din död. Varför ser vi livet som att ha ett mål och livets mening var att komma just dit? När du väl är där kommer du upptäcka att du inte är så lycklig som du trodde att du skulle bli. Du skulle ha levt livet medan du fortfarande hade chansen.

Jag vet själv att det är högst troligt att jag också kommer hamna i Svensson-träsket. Just nu går jag, precis som alla andra, en halvtaskig utbildning för att kunna gå till jobbet jag kommer hata för resten av mitt liv för att tjäna pengar och kunna införskaffa mig skit som jag inte behöver. Men det är inte det jag vill, jag hoppas att jag kan och vågar göra mitt liv extraordinärt, men det är knappt jag längre tror på det själv längre.
Jag vill inte vara en cynisk realist, utan lever hellre fri i drömmarnas värld, men det är inte sådan jag är. När man väl insett vilken icke-ordinär tragedi ens liv kommer att bli kan man inte annat än spela med i det skådespelet att man är lycklig för det. Det är ytterst få som tar tag i problemet.

Metonymen: Jag håller med CaparZo till viss del, och skulle inte kalla det för cynism alls. Det är snarare att han har insett bedrägeriet man utsätter sig själv för, även om både han och jag i sinom tid kommer att acceptera det, bara att det är så fruktansvärt patetiskt.

EDIT: Min signatur beskriver väl ganska mycket väldigt kortfattat om det. Den står för det hopp jag har kvar.

Det jag fetmarkerade stämmer säkerligen in på mig. Vad jag menar med säkerligen är att det lät logiskt idag när jag läste det. Igår tänkte jag inte så om mig själv. Nej, detta skrivs inte för att vara populistisk. Om vi hade diskuterat politik som är mer konkreta åsikter hade tonen varit annan.

Ponera att du har en partner som du älskar över allt annat idag, men du kanske inte gjorde det igår eller imorgon. Vad jag vill komma fram till att känslor varierar från dag till dag. Om det är känslan av oro /likgiltighet angående framtiden eller kärlek till någon som står dig nära kvittar. Tycker väldigt mycket om att träffa folk, festa, kärlek o.s.v. så ordet livsnjutare kan nog passa in på mig. Men hur länge då?


Men dock finner jag det föga troligt att jag kommer bli förmögen av den enkla anledningen att jag är så sjukt jävla medelmåttig. Och det har jag alltid varit. Hellre vara medelmåttig än att vara under medel.

Styrkan med barn är deras blåögda och förenklade syn på livet, som kanske är den rätta synen. Vad vet jag?

Därför är nog det med barn som har rätt, ett bra synsätt. Jag läste i en bok när jag var mindre om att filosofer och barn tillhörde samma kategori på något sätt. Jag tror det handlade om att barn och filosofer ser världen för vad den är och upptäcker lätt komplicerade misstag som andra gör och gör inte världen mer komplicerad än vad den egentligen är. Nu kommer jag inte ihåg exakt vad det var, men det var mycket intressant hursomhelst.

Hur länge? Det beror väl på hur länge du vill att det skall fortsätta. Hittar du något som du känner dig trygg i (Svensson-livet som komplett set med alla tillbehör köps billigt, endast ett liv inkl. självförverkligande per person) kommer du nog stanna där längre också. Därför stannar väl många i Svensson-livet, eftersom de lever tryggt (och lyckligt, även om det kanske är en illusion). Maslows behovstrappa har i alla fall inte fel i det fallet.
Jag vill vara den som sätter självförverkligande före trygghet, men det tror jag inte kommer hända. Jag får väl försöka njuta av Svensson-livet och anpassa mig det så gott som det går, försöka bli en så kallad livsnjutare.

Svensson-livet blir det förhoppningsvis. Men även där är risken överhängande att smärtan kommer bli stor när kärleken avtar. Statistiken visar tydligt hur vanligt det är med skilsmässa. Troligtvis är det värt det.

Kontentan blir väl att inte våga chansa i livet är fegt och destruktivt. Men om du är bekväm med ditt livsval att inte sikta mot stjärnorna, är det ingen stor själslig förlust?