Två familjetragedier i Oskarshamn - med 50 års mellanrum

Med nästan exakt 50 års mellanrum och på nästan samma plats skedde dessa två hemska familjetragedier/"utvidgade självmord" rum:

"Vid ett familjedrama i hus nr 309 (i nuv. kvarteret Duvan mellan Trädgårdsgatan och Nygatan) i Dammfällan på kvällen den 17 oktober 1891 skär målaren K.O. Petersson med en rakkniv halsen av sin sovande femåriga dotter och försöker därefter ta sitt eget liv. Efter att ha hittats medvetslös på gården förs han till lasarettet, där han senare piggnar till. Dotterns liv står däremot inte att rädda. Vid efterföljande polisförhör berättar Petersson, att han beslutat att ta sitt eget liv och samtidigt befria sin dotter från plågan att vistas i denna syndfulla värld. Han döms av Oskarshamns rådhusrätt till 10 års straffarbete."

"Tidigt på morgonen den 6 december 1941 utspelas ett blodigt mord- och självmordsdrama i en bostad vid Trädgårdsgatan. Med en dynamitladdning i sängen tar en man livet av sig själv och sin maka, medan parets sexåriga dotter svårt chockad klarar sig utan fysiska skador. Svartsjuka tros ligga bakom det tragiska familjedramat, som väcker stor uppståndelse i staden."

Hämtat ur boken "Oskarshamn under 150 år - Stora och små händelser i stadens historia 1856-2005". Att både händelserna utspelades sig kring Trädgårdsgatan är nog inte så märkligt, då det området förr var ett "problemområde".

Väldigt tragiska händelser, särskilt den första ger mig rysningar utefter ryggraden... Han måste ha varit bra plågad för att kunna se mordet på sin dotter som en befrielse för henne.

Någon som känner till fler liknande fall, och där det gärna är känt varför gärningsmannen gjorde som han gjorde?

Jag har ytterligare en händelse att dela med mig av, och som passar in på ämnet. Det är landsfiskalen i Tuna (Vimmerby, Småland) som skriver om familjetragedin som utspelade sig i Tuna pingsten 1909:

"Tillägg ang tragedin i Solhult, Tuna 1909.

Landsfiskalen K Wijkström har samlat sina minnen och intryck från sin tid som landsfiskal i bl.a. Tuna.
[-----]

Vad gäller morden och självmordet i Tuna är det inte en officiell rapport som W. skrivit i sin tjänsteutövning utan hans personliga berättelse och minne av den tragiska händelsen. Troligen ger denna berättelse mer än vad den officiella skrivningen innehåller och därför mer värdefull än ett ett protokoll från ex. häradsrätten i Tunaläns härad.

Variatio delectat

Det är uttytt: ombyte förnöjer. Ja med "nöjet" kan det väl vara både si och så i en länsmanstjänst. Säkert blir därav ett stort deficit i bokföringen, men nog är det ombyte och ruljans. Mitt i vardagslaget slår en bomb ner, och så är det att ingripa. Det här, jag kommer att berätta är kemiskt rent från allt vad nöje heter. Det var en ljuvlig annandag pingstmorgon 1909. Naturens skönhet hade dagen förut så berusat mig, att jag påföljande morgon låg i min djupa sömn, då jag redan vid sextiden väcktes av att telefonen pinglade. Jag blev förargad över folks ogrannlagenhet att så störa min ljuva ro, så jag beslöt att ej rusa upp till telefonen utan lugnt ligga kvar. Efter några minuter ringde det om igen, nu ännu starkare och långvarigare. Jag kom då på det klara med, att något allvarligt inträffat, varför jag måste svara. Det var då fjärdingsmannen C.J. Lindell i Knastorp nära Tuna järnvägsstation, som med upprörd röst meddelade att handlanden Teodor Johansson, alldeles vid stationen var försvunnen, och att han med säkerhet vore den som mördat sina föräldrar, vilkas lik anträffats i och vid hemmet, varför jag genast skulle ge mig av dit. Min häst den trygge "Generalen", hade min hushållerska Anna fått låna ner till ett bröllop i Ölvedal, Misterhult, på pingstdagen, och var ännu ej återkommen på morgonen, varför jag tog mig en annan skjuts och reste i väg.

Vid framkomsten till Tuna station möttes jag av en gripande syn. Ute på vägen från gården till allmänna vägen låg den gamle handlanden Johansson under ett skynke, alldeles i samma ställning, som han anträffats, med blod, som runnit ner i marken kring honom. Inne i huset på tröskeln mellan förstugan och innerrummet, låg ävenledes alldeles orörd den gamla hustrun på magen, med huvudet inne i rummet och benen i förstugan, i en stor blodpöl. Rummet och förstugan voro hemska att skåda med sitt blodstänk. Vad nu sonen beträffar kunde man, av som i en hast inhämtades, förstå, att han ej varit vid sina sinnes fulla bruk det sista dygnet eller längre. Men var var han? Irrade han omkring i den närliggande skogen, eller var han hemma och gömde sig med mordvapnet i hand att dräpa förste bäste i hans väg, eller hade han själv tagit sitt liv? Allt frågor, som under de närmaste stunderna upprörde oss alla, som voro med. Låtom oss se efter, om hans velociped är kvar i hemmet. I så fall är han hemma, annars hade han cyklat bort åt något håll. Ja, den anträffades. Alltså: Var är Johansson? Död eller levande? Det här var hemskt, och jag erkänner, att en hemlig känsla av fruktan genomilade mig, som jag skämdes att visa. Jag gjorde ju min plikt i min tjänst, och för en situation som denna fick jag ej rygga. Vi drogo upp luckorna för fönstren i handelsboden. Där var han ej. I golvet var en lucka, varifrån några trappsteg ledde ner till den kolmörka källaren. Kanske satt han där nere med hanen på spänn., beredd att trycka av blott vid lyftandet av luckan. Jag skaffade mig en revolver, det var den enda gång jag i min 41-åriga tjänstgöring använt den. Mitt liv är lika mycket värt som ditt, tänkte jag. Så fort luckan lyfts av en person från sidohållet utan fara för honom, och jag hört en knäpp från dig, så knäpper jag, lagen må säga vad den vill. Det var oerhört spännande. Jag hade ett ljus i vänstra handen och revolvern i den högra. Men inte ljud hördes, jag blev djärvare, lyste neråt mörkret med ljuset, och blev övertygad att ingen var där nere. Då återstod att undersöka vinden. Det var det värsta att gå upp där ensam, ty ingen ville gå med. Jag såg hur min gamle vän, förre stationsinspektören Engdahl, gick omkring nere i förstugan på aktningsvärt avstånd från uppgången. Men det måste ske.

Jag öppnade dörren till vinden och fick då se, hur en stel arm med en dödsblek hand hängde ner från tildet däruppe över de översta trappstegen. Detta avlöste min spänning, och ett ljuvligt lugn avlöste den, med ty åtföljande slapphet, och jag ropade helt kort till de andra: "Han är död, här ser ni hans arm, och nu kan ni gå upp så länge." Jag följde snart efter och konstaterade vid undersökningen att han använt en kortare karbin, som han lutat sig över med mynningen mot hjärtat, och så hade han ställt kolven på golvet och tryckt av med högra handen alldeles invid trappnedgången. Ett längre gevär hade han också använt samtidigt. Bägge vapnen lågo bredvid honom. Hjärtat hade genomborrats, och kulan eller kulorna gått in i taket.

Av änkan hörde jag sedan, att han den sista tiden varit mycket orolig och absolut inte normal. Dagen förut hade han skickat ner henne med de två döttrarna, Margit, ett par år, Irma, några månader, till svärmodern och svägerskan å Ishults poststation. Han var i alla fall så klok, att han ville skona deras liv. Men motivet mot föräldrarna, hyggliga och stillsamma människor, är obegripligt, något missförhållande mellan dem och sonen hade aldrig funnits.

Vi konstruerade utan någon svårighet det sannolika förloppet. Sonen hade på natten varit ensam i sitt nattläger på vinden. Man såg avtryck av hans kropp i bädden, som bar spår av oordning, och man kunde förstå, att han i sin oro sprungit ut och in, upp och ner. Från trappan mellan vinden hade han skjutit modern, som kommit ut i förstugan från sovrummet på nedre botten, för att se efter vad han tog sig för. Fadern hade naturligtvis väckts av uppträdet, hört skottet, förstått, att här var fara för hans eget liv, skyndat genom köket på andra sidan ut på gården, hunnit till gaveln. Sonen hade efter skottet på modern genast rusat efter, hunnit till köksdörren, varifrån han gav fadern dödskulan på 10, 12 meters avstånd, sedan rusat upp på vinden till sin egen bane."

Jag kan ju tillägga att berättelsen ovan är ganska gripande skriven, och även här får man rysningar när man tänker på händelseförloppet.

Det sägs förövrigt att man fortfarande kan se skotthål i en bjälke i huset där detta hände. Undrar om de som bor där nu vet vad som skett i deras hus en gång i tiden...