Citat:
Ursprungligen postat av
Edgerton
Det är rätt lustigt att du följer Alexandra Pascalidou. Hon är förövrigt lika mycket "förortsblatte" som låtsasgangstern Paolo Roberto. De har absolut ingenting gemensamt med invandrare från tredje världen eller dagens invandrar-community. Pascalidou är liksom inte den enda greken, italienaren och jugoslaven som kom på Sverige på 1970-talet med sina föräldrar. Jag kan garantera dig att Pascalidous landsmän som kom till Sverige ungefär samtidigt som henne röstar på Sverigedemokraterna. Annars måste jag säga att hennes idoliserande Barack Obama rätt talande. Alexandra är lite för gammal för Take That och senare Backstreet Boys eran och för ung för Beatles. Men jag kan garantera dig att hon har någon affisch på något pojkband hemma i etagevåningen. Man kan tycka att nu när hon fyllt 50 år skall ha växt upp men precis som den tio år äldre Alexander Bard så är hon en evig tonåring. Detta har de gemensamt med pluraliteten av offentliga personer i Sverige.
Jag såg hennes tweet eftersom det retweetades ironiskt, vilket antagligen var anledningen till hennes förtydligande. Det som i hennes bubbla lät som ödesmättad raljans, lästes i andra (med glimten i ögat) som visionärt vitpillrande.
Sedan är det där med tillhörighet komplicerat. Ett barn till en gästarbetande grek eller en adopterad korean har mycket riktigt lite gemensamt med en autentisk somalisk ortengangster - förutom den gemensamma nämnaren att vara icke-svenskar. Eller villkorade svenskar. I både Pascalidous och Tobias Hübinettes fall har hela deras karriär och person formats av detta, i Grekland respektive Korea hade de kanske jobbat i butik eller som veterinär. I Sverige har de blivit sin yta, både till för- och nackdel. Båda är extrema exempel på denna fenotypiska kategoriytlighet, vilket visar att det inte ligger helt på den svenska omgivningen, men det är ändå en gemensam erfarenhet med alla som inte "ser svenska ut" och alltså avviker från den svenska somatiska normbilden.
Det var detta som svenskar som GreffueAnthonius och andra slapp att tänka på i det homogena Sverige och som lät supermajoritära vita amerikaner vara bekväma med tankar på en amerikansk smältdegel. Det fungerade att tänka att "vi är ju alla lika" bara så länge detta var en överenskommen sanning och likriktning hos en stabil supermajoritet. I ett moget mångetniskt tillstånd blir den typen av nyttig kollektiv naivitet en belastning för den rationella individaktören.
Det kriminella livet fungerar ju som en utmärkt analog för samhället i stort: Det går förstås utmärkt att skapa ett gäng från alla olika möjliga kulturer. Ändå är blodsband en konkurrensfördel för individen och för klanen jämfört med flyktigare allianser. En svenskamerikansk gangster i 20-talets Chicago hade ett annat utgångsläge i hackordningen än en italiensk, eller en fullblodssicilianare i sin tur. Omvänt var siciliansk Cosa Nostra-lojalitet ett strukturellt övertag gentemot andra kriminella nätverk på samma sätt som det har i svensk gangstermiljö eller media.
Både Pascalidou och Hübinette befinner sig i situationen att sakna naturligt gäng med våldskapital och måste navigera mellan etniska kraftfält precis som den där svenske gangstern. Försöken att representera ett vagt invandrarkollektiv för att gynna sig själv som individ, kan och kommer stöta på patrull från andra individer som kan åberopa mer specifika och autentiska kollektiv inom invandrarkollektivet. Det har ju Tobias fått känna på och snopet acceptera. Att reducera sig till talesman för "ostasiater" kommer bara fungera tills någon ostasiatisk undergrupps autentiska företrädare instruerar om att veta sin plats som utböling.
Det svenska kollektivet är hur organiskautentiskt som helst, men fortfarande övervägande som en icke-aktualiserad potential. Fortfarande finns ju t o m i denna tråd av höginformationsdeltagare en längtan att somna om och drömma vidare om bekväm postidentitet.
Citat:
Ursprungligen postat av
Enoch.Thulin
Man kan nog utgå ifrån att Pascalidou har snott detta från något engelskspråkigt tweet.
Hennes pinnade tweet är också sådar härligt ambivalent. Är det hysteri eller parodi? Hon känns rätt off.
Citat:
Ursprungligen postat av
experten10
Nej, inte det minsta besynnerligt. Anledningen till det är att det Pascalidou säger är befängt. Det är på nivån att filmen Wakanda skulle vara verklighet och inte fiktion.
Jag känner mig inte det minsta kränkt av det Pascalidou säger - men jag skrattade lite. Jag förväntar mig alltså inte att något "alibi" ska visa "omsorg" om mig. Det vore inte mentalt friskt.
Nej, det är klart du inte känner dig kränkt å svenskars vägnar. Eller kräver ömsesidighet för ditt monomana simpande för judisk identitetspolitik i alla dess former.
Delar en sådan som Ivar Arpi din patologi, tro? Att inte ens kunna formulera tanken att det är rätt skumt att han - som enligt egen utsago hotade någon invandrad antisemit med stryk i Köpenhamn eftersom hans bästa vän var jude - inte verkar ha judiska vänner som är beredd att ens symboliskt stå upp för hans ingrupp?
Är Ivar lika servil som du, rakt igenom? Eller skulle han åtminstone förstå vad jag menar.