Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det handlade i huvudsak om två saker; segregering i skolan och bostadssegregationens effekter på huspriserna.


Kommunen har alltså använt de svenska eleverna som integrationspolitiskt redskap. Föräldrarna har i omsorg om sina barns skolgång och välbefinnande (trakasserier och okvädningsord mm) flyttat sina barn till en friskola.

En kvinna berättade närmast med gråten i halsen att deras villa som de investerat pengar och arbete i, som en investering för framtiden, sjunkit i pris pga den stora mängden invandrare i området som leder till att svenskar flyttar ut och färre vill köpa hus där.

Tja...

Är våra barn objekt för andras välbefinnade och främst ska bedömas för det positiva inflytande de har över andra importerade barn med studieproblem eller har vi som föräldrar främst att se till våra egna barns bästa?

Skolan är den första striden och där är nu frontlinjen. På sikt lär samma frågeställning kunna ställas om västerländska samhällen. Är de dessa länder allmän egendom i avsikt att lyfta den tredje världen till vår nivå eller hör de till de som byggt upp dessa fungerande samhällen och dess ättlingar?

Det känns som att allt i media nu kretsar kring fri media på ett eller annat sätt. Ulf Nilson skiver på Dispatch och det blir twitterstorm och en liten ankdamsdebatt i Medievärlden och Resumé osv.

Thoralf Alfsson skriver på sin egen blogg om hur äcklad han är av en krönika i Icakuriren och helt plötsligt så pågår det en sverigedemokratiskt organiserad hatkampanj mot någon kvartskänd författarinna som de flesta hade glömt bort för länge sedan och Resumé skriver återigen en artikel.

Flashbacks Mästerkatten blir en hjälte och världskändis på DN:s och Nyheter24:s redaktion och på twitter får han nya beundrare som berättar hur imponerade de är av hans starka text.

Åsa Linderborg, har blivit hatad efter sin modiga kampanj mot hatsajter och twitter är med på noterna.

Varje dag är det något nytt som handlar om de alternativa mediakanalerna samtidigt som Aftonbladet tappar 4000 läsare på en enda månad! Vad är det som håller på att hända egentligen?

Tja det där är ju väldigt vanligt... och typiskt för det officiella Sveriges hållning. Leken heter: "hitta felen i det svenska samhället" och man söker överallt efter (ja om inte sannolika fel så åtminstone något som skulle kunna vara) fel och brister i samhället.

Ibland så går man förbi system/myndighetskritiken. Läste för en tid sedan att boendesegregationen i själva verket berodde på en brist hos svenskarna: de var främlingsrädda. Artikel:

http://www.smp.se/ledare/framlingsradsla-bakom-segregation(3544415).gm

Hursomhelst så ingår det i lekens regler att rikta blicken bort från importpolitiken. Regel 1 A.

Frågor i anslutning till denna problematik lyssnade jag förgäves efter i Gunnarssons reportage. Det är så uppenbart att politikerna, och journalisterna, måste avkrävas svar, men ingen gör det.

Katarina Gunnarsson kontrade och frågade mamman om det inte är bra att familjer från Somalia får återförenas. Den frågan ställde hon till flera svenskar som var med i programmet. Det var som om Gunnarson menade att mamman skulle avstå från sin pensionsförsäkring för somalierna.

Det är en mycket typisk svensk fråga att ställa, ty förutsättningen var ju underförstått att de skulle återförenas här. Man kan ju svara ja på frågan och rekommendera "I Somalia". Givetvis kan man också svara "Nej, det är varken bra för Sverige, för Katrineholm eller för min familj", men Gunnarsson vet förstås att så svarar så gott som ingen svensk i radio.

Citat: "Några saker som nämns i Askeljungs och Rehbinders inlägg vill jag särskilt bena ut. Bruket av faktumet att Sverige tidigare i historien har haft fri invandring som argument för att det skulle fungera idag, har förtjänstfullt bemötts av Tino Sanandaji i nätdebatt med Johan Norberg. Den sistnämnde har flitigt fört fram detta argument, men liksom Sanandaji påpekar är detta lika giltigt som att påstå att vi inte behöver säkerhetsbälten i bilar idag, eftersom Sverige klarade sig utan bälten år 1860. Invandringen till Sverige under den period som Askeljung och Rehbinder hänvisar till, d v s runt 1860 – 1914, var obefintlig i jämförelse med idag."

Just under perioden 1860 - 1914 hade Sverige en aldrig tidigare sedd UTvandring.

Den berodde på att levnadsförhållandena var så besvärliga här. Utvandringen sågs som ett stort samhällsproblem. Det behövdes alltså ingen spärr mot invandring eftersom ytterst få personer ville invandra hit, medan 25 % av befolkningen lämnade landet.

Ungefär de enda som kom var en del judar från Ryssland som hade det ännu besvärligare där. De försörjde sig ofta som gårdfarihandlare under knappa villkor.

Gunnarson fick mycket kritik på Publicistklubben från Lena Sundström som anklagade henne för att "sätta en mikrofon framför folk och låta dem berätta hur mycket de ogillar somalier".
Det är en catfight inom den publicistiska antirasismen, mellan Sundström som vill att all information om invandring och Sd filtreras och tillrättaläggs så att endast budskapet "Sd är rasister" kvarstår, och Gunnarsson som har en lite mer inkännande stil.

Gunnarsson är skicklig och bra på att känna in strömningar i folkdjupet. Gunnarsson kommer aldrig att bli Sd:are, men väl kanske först med att skildra det nya samhälle vi redan fått.

Katarina Gunnarsson är den enda journalist som faktiskt förtjänar Stora journalistpriset. Hon började faktiskt före 1996 med sina försiktigt underminerande reportage.

Publicistklubben höll 1996 en debatt om det då mycket uppmärksammade fallet med familjerna Sincari (som egentligen hette Gümüscü och kom från Turkiet, inte Iran eller Irak som de påstod. Fruarnas sönderrivna pass hade hittats på Kastrup, så det var belagt). Ni kan tänka er hur PK-ig debatten på PK löd. Katarina Gunnarsson var den ENDA i rummet som kom med en varning om invandringspolitiken, om hur svenskarna kunde tänkas reagera när invandrare fick betalda lägenheter av socialen som svenskarna inte hade råd med. Debatten bör finnas på Publicistklubbens hemsida.

Hon har under alla åren sedan dess som enda svenska journalist gett sig ut i invandrarområdena och intervjuat folk där och gett helt ny information om tänkesätt och förhållanden, i P 1:s Studio Ett.

Det är intressant att hon får hållas. Visst, hon ställer inte de riktigt avgörande frågorna till makthavarna, hon tillrättalägger en del och vinklar en del frågor till allmänheten, men i vilket fall gör hon reportage som ingen annan inom MSM. Är hon ett alibi för SR, eller är hon för skicklig för att bli petad?

Intressant om Katrineholm. De etniska svenskarna har lämnat betongförorterna. De som inte har resurserna att flytta sätter sina barn i friskolor. Etniska svenskar i de angränsade områden till invandrarghetton verkar vara oroliga för att villorna skall gå ned i pris. När de får chansen så flyttar de. Nu har det gått så långt att villorna sjunker i pris om de ligger i närheten av invandrarghetton. Politikerna sitter på två stolar. Dels skall de omfamna "mångfalden" och dels måste de assimilera invandrarna i någon typ av svensk socialliberalism.

För kommunens lärare blir det en omöjlig uppgift. Hur kan man både vara för assimilering och normativ mångkulturalism. Det är omöjligt. Vidare så verkar politikerna i kommunerna vara oroliga att invandrarna är på väg att bli en ekonomisk börda men också att segregationen växer - mellan rika och fattiga. Här finner vi en dissonans mellan rikspolitiker och kommunalpolitikerna. Rikspolitikerna säger att invandringen inte är en kostnad och invandrarna är välutbildade. Kommunalpolitikerna säger en annan sak. De mer assimilerade invandrarna är oroliga att sina barn inte lär sig svenska. De andra invandrarna gör det varken eller om svenskarna flyttar.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5398569

Det är ändå ganska intressant att "verklighetens folk" inte verkar se svenskhet och svenskar som en socialkonstruktion. Det verkar inte som om post-liberalism, nihilism, post-modernism och post-marxism som politiska redskap används i de politiska och samhälliga diskussionerna i Katrineholm. Vi ser en ganska intressant utveckling just nu. Både etniska svenskar och invandrare verkar beskriva saker genom mer essensialistiska glasögon. Det är mycket intressant. SR verkar mer intresserade av att beskriva människors vardag genom mer diskbänksrealistiska glasögon än vad Bonnier, Stampen och Schibsted har intresse av. Det är en intressant utveckling i media - inte sant.