Citat:
Aron Flam intervjuade nyligen Anosh Ghasri som talar om självbilden eller den egna identiteten. Utan den är vi ingenting och självbilden måste vara bra. I ett större sammanhang är det maktens självbild som möjliggjorde acceptansen av bland annat apatiska barn och införandet av gymnasieamnestin. Med medias självbild talar vi här ofta om att narrativet trumfar verkligheten.
...
...
Självbilden. Den som det finna så många versioner av. Den som gett utrymme för mångkulturens införande.
Men den är väldigt olika trots att det socialdemokratiska etablissemanget gärna vill kalla den egna självbilden för Sverigebilden. Men Sverigebilden och självbilden lever i symbios.
Det märkliga är att samma grundläggande bild förekommer på både vänster och högersidan men med olika resultat.
Först de som menar att vi är unika. De kan man dela upp i två huvudgrupper.
Vi har några som tycker att Sverige och svenskar ÄR bättre än andra och vår svenska modell är något att vara stolt över. Vi är så bra att vi kan vara unika i flyktingmottagning, migration och U-hjälp. Bland annat. Vi är enligt dem en humanitär stormakt. Det är både vänster och högeranhängare med samma grundsyn. Reinfeldts moderater och Socialdemokrater med samma självbild. Den unika Svenska modellen. Den humanitära stormakten. Svensk exceptionalism. Ren imperialism.
Sedan har vi dem som menar att den svenska modellen inte är något att vara stolt över utan att något att skämmas över. Aron Flam hör till denna grupp. Liksom många som fortfarande tycker att Sverige också borde härjats under andra världskriget. Också här finns både vänster och högeranhängare.
Men ofta anfört av en av Sverige erkända minoritetsgrupper. Vi har inte lidit tillräckligt och vi borde ha en kollektiv arvsynd för att sona vårt brott att inte varit utsatta för förintelsen.
Sedan finns gruppen som menar att vi inte alls är unika.
Där den ena ytterligheten menar att allt är en slump, eller en akt av Gud.
De som menar att varje individ som råkar födas i Sverige haft tur. Alla individer är lika och olikheter är av ondo.
Också här återfinns en vänster och liberaler som vill fördela all vår rikedom till hela världen och de skäms för att Sverige är ett rikt land. De vill tillåta alla att bli svenskar genom att åka t-bana i Stockholm.
De ser inte kopplingen mellan hårt arbete och utfall.
Den andra ytterligheten av att vi inte alls är unika är Oytos "Ett folk som alla andra"
Vi är inte alls unika som folk men vi får olika utfall beroende på hur vi individuellt och kollektivt agerar.
Det är denna grupp som idag har minst vänsteranhängare. Men det var vänsterns ursprungliga ståndpunkt. Arbetare som samarbetar för gemensamt välstånd då vi med alla skillnader brister, fördelar och nackdelar är som alla andra.
Med tiden får skillnaderna i utfall större konsekvenser. Efter bara några generationer blir skillnaderna enorma trots i grunden små skillnader i förutsättningar, kultur och samhällsbyggandet.
Kommunismen är kanske det tydligaste exemplet. Men också vår invandrade mångkultur där andragenerationsinvandrarna halkar efter allt mer.
Det finns dem som menar att skillnaderna i utfall enkom baseras på etnicitet. Att det handlar om ras.
Det handlar säkert om det. Också.
Dagens vänster försöker undvika olika utfall genom att begränsa de som har de bästa förutsättningarna så att alla får det lika dåligt. Det kommer inte fungera. Kommunisterna försökte den linjen.
Men det är skillnaden i utfall som skapat den svenska exceptionalismen. Det lyckade utfallet av hårt arbete som dagens politiker tar för given och som man generöst delar med sig av.
Så hur kan man arbeta för svenska gemensamma mål i en global värld utan att få hybris om man som land lyckas bra? Och hur långt skall man driva ekonomiskt välstånd?
