Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Deras magiska tänkande ligger i tidsskalan för detta framsteg(?) mot ett upplyst och förnuftigt mål. De tror att radikala evolutionära förändringar i människohjärnan som krävs för en sådan vidgad "sphere of justice" kan ske "in our time", när motsvarande förändringar tidigare tagit kanske hundratusentals år.

"Spheres of Justice" var för övrigt titeln på en för sin tid intressant bok. Gruppen man bryr sig om, eller åtminstone inte utnyttjar och slår ihjäl, har vidgats under mänsklighetens historia. Långsamt, och fram och tillbaka. Men nationen är, och lär förbli under lång tid, den överlägset största sfären på evolutionens nuvarande ståndpunkt. Alla experiment större än så kommer att ge bakslag. Blodiga bakslag.

Jag skulle snarare kalla mig kulturrealist. Kulturer är verkliga, och inga filosofiska koncept kommer att ändra på det faktumet.

Frågan är då om det finns flera kulturer eller bara en. Är de genuint olika eller bara samma sak i olika stadier av framsteg? Finns det en enda historia om hela mänskligheten, eller finns det flera stycken historier om olika segment av mänskligheten?

Det är en gammal fråga som föregår även upplysningen. Enligt högerpostmodernisten Odo Marquard var upplysningen inte så mycket en sekularisering av kristendomen som ett misslyckat försök att sekularisera kristendomen. Den hedniske kejsaren Julianus kan då sägas ha svarat på frågan med hjälp av kristendomens påstående att människan är skapad i Guds avbild. I och med att människorna skiljer sig åt både i hur de ordnar sina samhällen och i sin kroppsbyggnad, skriver Julianus, är det givet att det isåfall måste finnas flera gudar, som formar människor i olika avbilder, och därmed finns det flera historier om olika grupper av människor. Det är en sorts teologisk rasrealism som det kanske skulle ha varit bättre att misslyckas med att sekularisera.

Rent evolutionärt finns det såklart stora värden i att inte lägga alla ägg i samma korg. Den dag hela mänskligheten är en sammansvetsad enhet, genom teknikens destruktiva påverkan eller direkta progressiva manipulationer, är det bara en tidsfråga innan vi sveps bort helt och hållet. En katastrof som i en differentierad mänsklighet skulle ha tagit kål på en bråkdel av oss kan då ta död på alla på ett bräde. Om vi alltså snackar tidsramar om hundratusentals år.

"De" kanske har kommit på att massvis med bisarra konspirationsteorier, ju konstigare desto bättre, även misskrediterar de mer sansade systemkritikerna. Det är väl därför det ganska nyliga upplyftandet av "flat earth society" till nyhetsvärdiga har skett; ett mycket litet fåtal tokar som ingen tidigare har brytt sig om har helt plötsligt ansetts intressanta, samtidigt, runt hela världen. För att man ska kunna koppla dem till klimatkatastrofsskeptiska, antagligen, på samma sätt som man kopplat all invandrings/koloniseringskritik till nazzzziiiisssssm.

Det är klart det är fel på den, OCH den bör inte vara här. Men befinner den sig på annan plats är den inte mitt problem. Det gör mig absolut ingenting om en sudanes spänner på en get i en buske, eftersom min sympati för de bägge inblandade är omätbart liten.

De kaosliberala mediakrigarnas budskap är exakt motsatt: kulturen inte bara bör utan MÅSTE vara här, OCH den är precis lika mycket värd (eller till och med "berikande", det vill säga delvis bättre).

Att detta, helt absurda, ens sägs beror på att en moralisk struktur satts upp där normalitet och påpekandet av det självklara inte bara är klandervärt utan rent av straffbart.


Detta är den viktigaste insikten, tror jag, just den att vi har att göra med religiösa fanatiker. "Journalisterna" och många politiker, alltså.

Därav mitt filosoferande om den moraliska civilisationen som höjd-, och slutpunkten, på samhällens utveckling.

Exemplet med kejsar Julianus är fascinerande. Faktiskt inget dumt argument.

Sista stycket är också en viktig poäng.

Nu så tänker jag helt fräckt svära i kyrkan, men jag har personligen tagit stort intryck av både relativism och postmodernism. Drivet till sin spets ser jag ingen motsättning i att acceptera ett visst mått realism i vissa frågor, om inte annat för att inte helt förlora fotfästet. Att olika kulturer/civilisationer existerar tror jag att de allra flesta är överens om. Det blir så rörigt om man ska förneka även det. Att hålla på och jämföra och värdera kulturer är jag inte lika pigg på. Att jag är europé gör att jag av naturliga skäl håller den europeiska kulturen högst, men det centrala för mig är att varje kultur tillåts bevara sina särdrag. En generisk världskultur är ett vidrigt påhitt som gör världen så mycket gråare och tristare. Läs antropologisk litteratur från 1960-talet och inse hur mycket som hänt bara sedan dess. Det finns få platser kvar i det innersta av Afrika eller i högländerna på Papua nya Guinea där den traditionella kulturen lever kvar.

Om man bryter ned det hela kan man säga att mänsklig högkultur uppstod på ett antal olika ställen under loppet av några årtusenden, från ungefär 7000 till 3000 år f.kr. Centralamerika, kring Nilen, mellan Eufrat och Tigris, i Indusdalen, vid Gula floden. Därefter har antalet distinkta, mer eller mindre avancerade kulturer kraftigt stigit, fram till 1900-talet. Fär vänder det. Hur ställer man sig till de kulturella särdrag som överlevt in i vår tid? Jag är positiv till det mesta, men jag vill inte ha de flesta av dem här. Eller, om jag måste välja: hellre isolera avvikande invandrargrupper i väntan på repatriering än att ge sig på det meningslösa projektet att assimilera dem.

Som jag ser det finns varken rätt eller fel i den här frågan. Personlig övertygelse är emellertid en ädel egenskap -- om den är genuin. Att vilja positionera sig; ta ställning. Att kunna argumentera för en uppfattning med åtminstone ytlig respekt för andra perspektiv. Att acceptera en mångfald åsikter utan att behöva tvivla på den egna är väl lättare än att acceptera avvikande kulturella yttringar i en miljö där de känns främmande.

För sann mångfald, således, i en komplex värld, och mot kulturell utarmning, påtvingade blandkulturer och annat icke-organiskt skräp.

Det är stor skillnad på att anse att ens egen kultur är överlägsen, och agera för att skydda och utveckla denna, och att vilja påtvinga andra denna kultur. Jag är nationalist (som alla konservativa nödvändigtvis måste vara), men jag är inte missionerande nationalist.

Jag har påpekat tidigare att de socialliberala, på sitt egna bakvända vis, är de allra mest nationalistiska; men de är missionerande nationalister. Deras socialliberala nation skall sprida sig över hela världen! Fast nu ska världen tas hit, istället för att man ska kolonisera världen. När världen väl är här ska den bli socialliberal, med okända medel, men antagligen ska det väl ske genom själva jorden eller genom folksjälen.

Blut und boden-socialliberalism.

Ett strålande inlägg. Exakt så: att vara nationalist är att hysa extra varma känslor för det som är eget, och att vilja skydda det. Det är måhända ingen allt igenom rationell hållning, men den har praktiska fördelar och är en tro att hålla fast i. Lite som att välja sin familj i alla lägen, fast man inser att denna familj kanske inte är bättre än andra i universell mening -- men den är din. Det är min uppfattning.

Vår kultur ÄR överlägsen, inget snack, beviset är åt vilket håll folkströmmen går. Folk söker sig från shitholeländerna och hit, inte tvärtom, någon kanske invänder att det är för bidragen och välfärden de kommer men det är sak samma, det är vår kultur som skapat det också. Nu kanske ni bortskämt invänder att välfärden och bidragen är ett otyg men den uppfattningen delas tyvärr inte av alla miljoners miljoner afrikaner och araber som skulle sälja sin mamma för att få komma hit, i vissa fall säkert bokstavligen!

Sedan delar jag absolut uppfattningen att vi bara därför ska pracka på dem vår kultur.
Problemet med vår kultur är att den är för populär och att vi inte har insett att just detta är ett problem.

(min fetning)

Eventuellt saknas ett "inte" i din sista mening?

I det övriga har du helt enkelt fel (ursäkta). Speciellt i det fetade. De söker sig hit för den materiella standarden, och dessutom har de en gigantisk bonus i att de helt slipper överge sin egen defekta kultur: de kan i lugn och ro låta vår högproducerande kultur sponsra sin defekta. De söker sig hit MEN de överger absolut inte sin kultur! Och eftersom innerstadssvenne lurat sig själv att tro att "sponsring av defekt kultur" är lika med "hög moral" kommer festen att fortsätta, tills helt enkelt bygget kollapsar under sin egen abnorma tyngd.

Varför skulle någon enda människa som blir sponsrad och oändligt omhändertagen för sin blotta existens skull anse att dennes kultur är underlägsen? Svenskarna är ju, ur det egna perspektivet, antingen ett gudomligt ymnighetshorn, eller ett så bottenlöst korkat och underlägset tjänstefolk att man knappt behöver ta hänsyn till deras existens.

Det är, som jag skrivit så många gånger, en otroligt exklusiv form av lyxkonsumtion från innerstadssvennes sida. En moralkonsumtion, en konsumtion av självkänsla.

Du och gänget blandar ihop äpplen och päron här, liksom även teori och vardaglig praktik. Det går naturligtvis utmärkt att slå vakt om arvet från upplysningen och tron på en fungerande sekulär demokrati, utan att för den skull behöva hamna hos Annie Lööf, Alexandra Pascalidou eller Per Svensson.

Men det ni sysslar med på de senaste sidorna av tråden är en hemmafilosofisk debatt mellan ett gäng paleokonservativa och apartheid-rasister med hemsnickrade argument. Just den diskussionen har jag ingen anledning att vidare blanda mig i.

[b]Dödliga diasporor[b]

Här i Sverige har ju den somaliska diasporan av oklar anledning drabbats hårt av Wuhan influensan. De som gick ut i media med den informationen var rasifierade läkare.

Nu börjar den massiva tystnaden kring det märkliga förhållandet att norra Italien av alla ställen plötsligt fick ett utbrott av ett kinesiskt virus att spricka. The Spectator skriver nu historien om varumärket made in Italy, girighet och tystnaden om diasporor i sweat shops.

https://spectator.org/coronavirus-the-price-of-luxury/

Det påminner lite om grundplotten i filmen Hajen. Hela etablissemanget i norra Italien vill hålla käften för att bevara varumärket. I Sverige vill man inte beröra frågan på grund av......

Detta är nog spot on. En konsumtion av självkänsla.

Men som gammal självkänslokonsument vet jag att ingen kan konsumera sig till att täppa igen självkänslohålet. Det är ett svart hål. Det finns många sätt att konsumera självkänsla. Ett sätt är att knulla runt, ett annat sätt är att förbarma sig över skäggbarn, eller göra en TV4-gala där hela Sverige skramlar. Gemensamt för all självkänsloboostande konsumtion är att den är helt egoistisk, och kvittot man får på sin egen förträfflighet är skrivet på ett sånt där kvittopapper som efter en tid bleknar.

Man kan ta fram sitt godhetskvitto och läsa hur bra man en gång var, men vips en dag så är kvittot igen helt vitt. Då är det dax att fylla på sitt svarta självkänslohål med mer personligt upplevd godhet, för man kan inte utan ett färskt kvitto veta att man duger och är en fin människa.

Än vilken metod man väljer för sin självkänslokonsumtion är medlet man använder, just objekt. Det spelar ingen roll om man knullar runt för att få kvitton, och ser och behandlar tjejerna som objekt, eller använder mångkulturen som objekt. Som självkänslokonsument skiter du totalt i objektets väl och ve, det viktiga är att självkänslokvittot aldrig bleknar.

Och vips så blir det obegripliga "mer av samma" lätt förståeligt. För så länge man inte finner sin egen självkänsla inifrån sig själv, så är den här bristen på självkänsla ett svart hål, och den här konsumtionen för att fylla på hålet blir fantastiskt destruktiv.

För att komma tillrätta med den här grejen med bristande självkänsla hos många tror jag vi måste kasta Sveriges extrema liberalism överbord och gå tillbaka till trygga stabila familjebildningar, för enligt min mening är familjebildning det enda sättet som ger sådana här självkänslokonsumenter en värdefull mening som gör att dom kan sluta med den här - för alla - destruktiva konsumtionen.

Ensam är inte stark. Helt oavsett vad propagandan i vår media vill förmedla med dess bilder av "starka kvinnor" och mesiga män. Det finns hur många exempel som helst i vår media och i den offentliga debatten av den här typen av självkänslokonsumenter.

Been there, done that.