Citat:
Ursprungligen postat av Arthur Dent
Efter att ha sett kvällens sändning av Rapport kan jag inte anse annat än att ena sidan av de kämpande känner sig trängda. Ett inslag behandlade flyktingar från Syrien boendes i en slottsliknande byggnad och som var redo att ge upp, det var trångt, maten var dålig och tydligen hade en del av klientelet svårt att lämna kriget bakom sig, polisen har tvingats rycka ut 30 gånger på två månader.
"-Vi kom hit för att leva som människor, men så blev det inte. Vi lever som djur. Vi flydde undan bombningarna, men här kan vi inte heller leva. Det säger byggnadsarbetaren Abdullah Allabdullah med gråten i halsen.
- Jag tänker på att döden i Syrien vore hederligare än livet här."
Så långt inget utöver det vanliga, det som verkligen stack ut var att hela inslaget i Rapports sändning var ackompanjerat av dyster piano-musik, jag kan inte minnas att jag någonsin sett något liknande under vare sig en Rapport- eller Aktuellt-sändning. Det klinkades alltså i moll på ett piano medan flyktingarna framförde sina klagomål och önskade sig döden i hemlandet framför vårt barbariska omhändertagande, slottet var trångbott.
Reagerade starkt på det också. Verkligen förvånande stilförändring. Hela Rapportsändningen tog sig ett helt nytt uttryck under detta inslag vilket mer liknande en slutscen i nått tragiskt drama än en nyhetssändning. Blev nästan lite pinsamt när de återgick till "vanliga" nyheter utan dramaturgi. Väcker vissa frågor när Rapport bedriver denna typ av "nyhets"-rapportering.
OT: Undrar dock alltid hur folk som säger sig fly från döden så otroligt snabbt tröttnar på mat, boende etc. Personligen, med år bakom mig både i Afghanistan och Irak, kan jag säga att när man kommer "hem" till FOB så gråter man nästan av lycka även fast man under väldigt lång tid bor i mycket trånga förhållanden med dålig mat etc. Lyckan att vara i livet gör att det minsta lilla uppskattas så otroligt mycket. Dessa personer verkar tydligen anse dödsångest vara mycket bättre än deras mycket trånga, men trygga boende. Min fråga blir då: har de verkligen upplevt dödsångest?