Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Gislaved har till exempel nyligen byggt stugor för att kunna inkvartera de väntade anhöriginvandrarna till ensamkommande från Afghanistan.

Minutiöst planerat? Skulle den förvirring och de misslyckanden som kännetecknar svensk invandringspolitik vara minutiöst planerade? Ja, faktiskt. Det inser man när man läser regeringens proposition 1975:26 ”om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m.”.

Bakgrunden, konstateras det i propositionen, är att ”antalet personer som har utvandrat till andra länder för att ta arbete har ökat kraftigt under de senaste decennierna… Den grundläggande orsaken till denna omfattande migration under de senaste årtiondena är skillnaden i ekonomisk utveckling mellan ut- och invandringsländer”. Eftersom skillnaden i ekonomisk utveckling sannolikt inte kommer att försvinna i närtid måste Sverige därför organisera sig för fortsatt och troligen ökad immigration.

Propositionen är generalplanen för hur detta ska gå till. Projektet andas entusiasm. Välfärdsapparaten förbereder sig engagerat och beslutsamt för den kommande tillströmningen. Inte konstigt förresten, det välfärdsindustriella komplexet insåg redan då att det här skulle bli julafton för dess olika avdelningar.

Den multikulturella ansatsen understryks särskilt av det så kallade samverkansmålet för immigrationsprojektet. ”Samverkansmålet innebär att samverkan bör komma till stånd mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen. Målet inbegriper ömsesidig tolerans och solidaritet mellan invandrare och den inhemska befolkningen. Det förutsätter att de olika minoritetsgrupperna blir — och upplevs som — likvärdiga parter i samhället.”

Samverkansmålet innebär att svenskarna måste påverkas, troligen av staten:

Samverkansmålet syftar även till att genom utbildning och information till den egna befolkningen öka förståelsen för människor av annat ursprung och klarlägga intressegemenskapen mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och befolkningen i allmänhet… Särskilt bör invandringens positiva kulturella effekter uppmärksammas.

Den sista meningen är enligt min uppfattning sensationell. En enig Riksdag fattade alltså beslut år 1975 att staten för svenska folket särskilt ska framhålla hur bra det är med invandring. Den som eventuellt tycker att staten under de senaste 43 åren argumenterat ensidigt i frågan ska således betänka att snedvridningen är påbjuden i lag. Hela det offentliga Sverige tyckte detta var jättebra: de ”övergripande målen för invandrar- och minoritetspolitiken har vunnit mycket stor anslutning bland remissinstanserna”.

Jag fylls av förundran vid läsningen av propositionen. Där finns inte minsta tvekan över projektet, inte minsta aning om att allt kanske inte kommer att gå som en dans. Det finns inga problem annat än då en viss osäkerhet om vilken myndighet som ska framföra erbjudandet om frivillig hälsokontroll. Är det inte konstigt? Här planerar man för ett omvälvande socialt experiment och besvärar sig inte ens med att resonera om möjliga konflikter och svårigheter.

Jag minns att jag tänkte på det som en kör. Min uppgift var sjunga så starkt som möjligt, sången skulle överrösta alla andra ljud. Vår kör skulle hålla ondskan stången, ljudet skulle skrämma rasismen ner i underjorden och slå en mur av toner kring den sköra anständigheten. Styrkan i sången skulle hålla gränserna öppna, Europatanken levande och göra världen alltmer demokratisk.

[---]

Varför gjorde vi så? En tänkbar förklaring är att sekulariseringen egentligen är en förklädd kollektiv konvertering. Samhället hade under efterkrigstiden övergivit kristendomen till förmån för en humanism, men en humanism som under 2000-talet alltmer kom att anta formen av religion. Den gyllene regeln ersattes av den gyllene devisen om allas lika värde. Det blev viktigare att tänka rätt om världen än att göra rätt mot sin nästa.

Inte alla åsiktspaket eller livsåskådningar bör likställas med de traditionella religionerna, men när idéerna blir till principer som blir till dogmer som pekar ut meningen med tillvaron – då har ideologin tagit religionens plats. Det passade mig personligen ganska bra. Sökande, vilsen och vantroende, fann jag den specifika svenska vänsterliberalismen både skrämmande och lockande. Skrämmande för att jag aldrig visste om jag dög och var tillräckligt liberal i själ och hjärta, lockande för att den erbjöd en uppsättning dogmer att hålla fast vid i ur och skur. Dit hörde idén om att gränser är något ont, liksom all form av nationalism, och nationalstaten är manifestationen av dessa två onda ting. Lägg därtill de mänskliga rättigheternas universalistiska anspråk, så kunde följande trossats formuleras: Alla människor har rätt att bo var de vill. Min rätt att bo i just Sverige är inte större än någon annans rätt. Alla människors lika tungt vägande rätt att leva i fred och frihet är därför detsamma som alla människors lika tungt vägande rätt att bo i Sverige. Egentligen.

Missionsuppdraget för en ledarskribent var sålunda att oförtrutet verka för en ständigt generösare invandringspolitik och samtidigt hålla rent i den debattrabatt där inte ens minsta frö till invändning kunde tillåtas gro.

In 1942, the anthropologist Ashley Montagu published “Man’s Most Dangerous Myth: The Fallacy of Race,” an influential book that argued that race is a social concept with no genetic basis. A classic example often cited is the inconsistent definition of “black.” In the United States, historically, a person is “black” if he has any sub-Saharan African ancestry; in Brazil, a person is not “black” if he is known to have any European ancestry. If “black” refers to different people in different contexts, how can there be any genetic basis to it?

Beginning in 1972, genetic findings began to be incorporated into this argument. That year, the geneticist Richard Lewontin published an important study of variation in protein types in blood. He grouped the human populations he analyzed into seven “races” — West Eurasians, Africans, East Asians, South Asians, Native Americans, Oceanians and Australians — and found that around 85 percent of variation in the protein types could be accounted for by variation within populations and “races,” and only 15 percent by variation across them. To the extent that there was variation among humans, he concluded, most of it was because of “differences between individuals.”

In this way, a consensus was established that among human populations there are no differences large enough to support the concept of “biological race.” Instead, it was argued, race is a “social construct,” a way of categorizing people that changes over time and across countries.

[..]

But over the years this consensus has morphed, seemingly without questioning, into an orthodoxy. The orthodoxy maintains that the average genetic differences among people grouped according to today’s racial terms are so trivial when it comes to any meaningful biological traits that those differences can be ignored.

The orthodoxy goes further, holding that we should be anxious about any research into genetic differences among populations. The concern is that such research, no matter how well-intentioned, is located on a slippery slope that leads to the kinds of pseudoscientific arguments about biological difference that were used in the past to try to justify the slave trade, the eugenics movement and the Nazis’ murder of six million Jews.

I have deep sympathy for the concern that genetic discoveries could be misused to justify racism. But as a geneticist I also know that it is simply no longer possible to ignore average genetic differences among “races.”

Groundbreaking advances in DNA sequencing technology have been made over the last two decades. These advances enable us to measure with exquisite accuracy what fraction of an individual’s genetic ancestry traces back to, say, West Africa 500 years ago — before the mixing in the Americas of the West African and European gene pools that were almost completely isolated for the last 70,000 years. With the help of these tools, we are learning that while race may be a social construct, differences in genetic ancestry that happen to correlate to many of today’s racial constructs are real.

[..]

I am worried that well-meaning people who deny the possibility of substantial biological differences among human populations are digging themselves into an indefensible position, one that will not survive the onslaught of science. I am also worried that whatever discoveries are made — and we truly have no idea yet what they will be — will be cited as “scientific proof” that racist prejudices and agendas have been correct all along, and that those well-meaning people will not understand the science well enough to push back against these claims.

This is why it is important, even urgent, that we develop a candid and scientifically up-to-date way of discussing any such differences, instead of sticking our heads in the sand and being caught unprepared when they are found.

[..]

Is performance on an intelligence test or the number of years of school a person attends shaped by the way a person is brought up? Of course. But does it measure something having to do with some aspect of behavior or cognition? Almost certainly. And since all traits influenced by genetics are expected to differ across populations (because the frequencies of genetic variations are rarely exactly the same across populations), the genetic influences on behavior and cognition will differ across populations, too.

[..]

So how should we prepare for the likelihood that in the coming years, genetic studies will show that many traits are influenced by genetic variations, and that these traits will differ on average across human populations? It will be impossible — indeed, anti-scientific, foolish and absurd — to deny those differences.

For me, a natural response to the challenge is to learn from the example of the biological differences that exist between males and females. The differences between the sexes are far more profound than those that exist among human populations, reflecting more than 100 million years of evolution and adaptation. Males and females differ by huge tracts of genetic material — a Y chromosome that males have and that females don’t, and a second X chromosome that females have and males don’t.
Most everyone accepts that the biological differences between males and females are profound. In addition to anatomical differences, men and women exhibit average differences in size and physical strength. (There are also average differences in temperament and behavior, though there are important unresolved questions about the extent to which these differences are influenced by social expectations and upbringing.)

How do we accommodate the biological differences between men and women? I think the answer is obvious: We should both recognize that genetic differences between males and females exist and we should accord each sex the same freedoms and opportunities regardless of those differences.