Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
2018-01-15, 19:38
  #50581
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Meiji
I recensionen av Kenneth Hermeles bok står:

"Så vem blir då Kenneth Hermele, till sist?

Han ser sig som svensk, "men aldrig judisk svensk, alltid svensk jude. Svenskar var – och är – några andra. Svenskar kan förvisso vara trevliga, som en vän till min mamma brukade säga, men de är inte som jag"."

En retorisk fråga: Är det tillåtet för undertecknad, att göra samma observation?

Judar kan förvisso vara trevliga, men de är inte som jag.

Det kan du nog göra, men aldrig offentligt.
Citera
2018-01-15, 20:05
  #50582
Medlem
longbow4ys avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Meiji
I recensionen av Kenneth Hermeles bok står:

"Så vem blir då Kenneth Hermele, till sist?

Han ser sig som svensk, "men aldrig judisk svensk, alltid svensk jude. Svenskar var – och är – några andra. Svenskar kan förvisso vara trevliga, som en vän till min mamma brukade säga, men de är inte som jag"."

En retorisk fråga: Är det tillåtet för undertecknad, att göra samma observation?

Judar kan förvisso vara trevliga, men de är inte som jag.

Kenneth Hermele var uppe i tråden för någon vecka sedan i samband med boken ovan, diaspora, triple win och cirkulär migration:
(FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?
Citera
2018-01-15, 20:23
  #50583
Medlem
Tjyvass avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Meiji
I recensionen av Kenneth Hermeles bok står:

"Så vem blir då Kenneth Hermele, till sist?

Han ser sig som svensk, "men aldrig judisk svensk, alltid svensk jude. Svenskar var – och är – några andra. Svenskar kan förvisso vara trevliga, som en vän till min mamma brukade säga, men de är inte som jag"."

En retorisk fråga: Är det tillåtet för undertecknad, att göra samma observation?

Judar kan förvisso vara trevliga, men de är inte som jag.
Också intressant hur en inflyttad folkgrupp som har haft enormt inflytande över debatten om mångkulturen sedan 60-talet fram till idag har detta förminskande synsätt på ursprungsbefolkningen:

Citat:
Det blir en omfattande resa, från det judiska och partikulära till det svenska och universella

Alla minns vi Ingrid Lomfors (stamfrände med både Ricki Neuman och Kenneth Hermele) under väckelsemötet hösten 2015:

Citat:
Det finns ingen inhemsk svensk kultur
https://www.youtube.com/watch?v=eajx2iUWlFQ

Bonus:

https://www.svd.se/hermeles-bok-kan-...judiska-lasare
__________________
Senast redigerad av Tjyvas 2018-01-15 kl. 21:09.
Citera
2018-01-15, 21:05
  #50584
Medlem
Napoleon.Snowballs avatar
Det som vi beskriver som ett mediekrig om mångkultur har ju inte riktigt tagit fart. Jag börjar tro att det aldrig gör det heller och att vi istället får se en häftigare konflikt mellan någonstansare och varsomhelstare (jf Goodhart, The Road to Somewhere) helt utanför massmedierna (som närmast mangrant står i varsomhelstarnas skyttegrav).

Medierna har under 1900-talet haft en funktion som påminner om prästerskapets under tidigare sekler: de har tolkat världen och lagt fram de sanningar och dogmer man skall tro på. Också som prästerskapet gjort tidigare, har massmedierna noggrant övervakat befolkningen och uppfostrat den att tiga och hålla med. Den tydliga positioneringen för massinvandring har dock medfört att stora delar av befolkningen inte längre litar på massmedierna och inte heller på de andra stora vapenslagen på globalisternas sida: politiker och internationellt kapital. De politiska alternativen till den rådande ordningen håller på att formeras. (Notera: I Japan finns inga populistiska partier. Denna ohederliga artikel låtsas undersöka detta men underlåter att nämna att grundorsaken till dessa partier, massinvandring, inte heller finns i Japan. https://www.project-syndicate.org/co...buruma-2018-01)

Tyvärr är det så att nu när journalisternas förmåga till spirituell omvändelse håller på att avta, så kommer informationsbearbetningen uppifrån att övertas av programmerarna, dvs. sådana som arbetar på Google, Facebook och Twitter. Programmerare är nästan, men inte riktigt, lika globalism-konvergerade som journalister och det är här man kommer att lägga störst kraft på att kväva befolkningens felaktiga åsikter. Denna artikel är lång men en god beskrivning av det nya och gamla prästerskapet:
The idea that the press had both the capability and the desire to control public thought and thereby determine the actions of the electorate acting in its voting capacity has carried currency long before Chomsky or Moldbug. Walter Lippmann and John Dewey, writing in aftermath of the remarkably effective propaganda campaign orchestrated by the Creel Committee, both took it as a fact that the press had developed and exercised such a power, and only differed in their assessment of it. Lippmann argued the role of the press was as an intermediary between the ruling class and the “bewildered herd” of the public, who lacked the intellectual capacity to understand policy. The political elite created policy, and the “specialized” or credentialed class existed to explain it to the masses in such a way as to ensure their cooperation, seeking not to enable them to make informed decisions, but to determine those decisions on their behalf. Dewey disputed none of this in his rebuttal, instead arguing for true democracy as the only human ideal, asserting the public was fully capable but distracted by technology and corrupted by the influence of the press and special interests. If the public were able to communicate among themselves unimpeded, he said, they might be freed from the shackles of top-down information distribution and able to participate fully and intelligently in the democratic process. As individuals engage healthily with their local community, the power of communication is all that is needed to inject them into a “Great Community” in which they can be active and intelligent participants. With the internet, that scenario has come to pass: the power of the pen has been taken from the priestly class and given to all. The result, however, is quite different from what Dewey foresaw.

The principal effect we are seeing now of the internet on the sharing of information and shaping of worldview is the destruction of consensus reality. Advances in technology through the age of print typically increased efficiency and decreased marginal costs by imposing massive fixed costs that could only be borne by institutional power. The internet and the desktop computer obviate the act of printing entirely, sending fixed costs through the floor and setting marginal costs to zero. Disseminating arbitrary text is now trivial for virtually anyone in the first world, and for nearly half of people on the planet. Entire industries are in a state of collapse over this, great institutions that formed around the tools of the industrial age now in the process of unwinding. But while anyone these days can be a publisher, a new set of institutions are on the rise: the technology companies that build the platforms that define how information may or may not flow.
[...]
China again presents a remarkable example of a programmership captured by the state and model of how it may be done elsewhere. Old cyberpunk hands in the 90s believed the internet by its very nature imposed a state of openness and freedom that transcended culture and predicted that its introduction in China would be the beginning of the end of the one-party state. Clearly this has not come to pass. The Great Firewall has effectively created a separate, national internet, complete with its own set of platform companies beholden to the PRC. Monitoring is ubiquitous, with WeChat and Baidu enthusiastically cooperating in censorship and offering the government effectively total access to all content flowing through their services. The government itself announced several years ago it was building a “social credit” system, assigning each citizen a score based on their criminal record, online purchase history, social media posts, likely whatever metric they see value in. In the words of the officials touting its potential, it will “allow the trustworthy to roam everywhere under heaven while making it hard for the discredited to take a single step.” Despite the western sense of such systems as nightmarish and Orwellian, an affront to the very idea of civil society as embodied by the Public, they are generally well-accepted in China. A vast majority thinks it right and good that the state should control the internet, and the upcoming social credit system is seen by many as a potential solution for what has become one of the lowest-trust societies on the planet.

The western tech industry, though lacking in both political power and prestige compared to that of their priestly forebears, by contrast enjoys a great deal of independence from the state apparatus. They deal with host governments not as subjects, but as parties to negotiation, variously cajoling, capitulating, or defying as a situation calls for. Time will tell whether this is a sign of things to come, or a moment of laxity before control is reasserted. But with our entire world-system in a state of flux presently, even governments are scrambling to adapt, so predicting how it all turns out is futile. As long as platform companies continue to see themselves as simple profit-generating enterprises, the only economic situation that could spur them in supplanting the state is one in which they must take on its roles out of simple necessity, they’ll never do it just because — but that is a topic for another essay. On the cultural side, however, it is entirely plausible the class comes over time to create for itself a higher mission, to become more exclusive and thus accrue prestige and mystique, to conceive of itself as a guiding force and thus seek out avenues to power. Much has been written on the abyssal purposelessness of the modern, cosmopolitan lifestyle. It is not inconceivable that the class best positioned to exert leverage over society in the coming decades decides to fashion something more for itself.

There is no reason it has to go any particular way; it is easy to envision any number of wildly different eventualities. Maybe the tech companies step in to fill the selfsame role of the press, serving as a bulwark for the liberal order and thus granting it a second wind. Perhaps states begin to consume the industry, deciding the potential of these technologies as instruments of social control outweighs the public backlash, which they may by doing so be in a position to snuff out. Political crisis or simple decay leads to de facto extraterritoriality for tech campuses, which graduates into true sovereignty. Surprise election result could lead to the transformation of the government along technocratic lines, obviating the need for further maneuvers to secure a place of power when an established one presents itself for the taking. Regulated out of existence, or deskilled to the point that good-enough workers become commonplace and thus fungible, and the industry ends up having no more social impact than any other particular manufacturing or business profession. Or maybe they never aspire to anything and just keep selling ads until the bottom falls out of the whole enterprise.

The primary responsibility of a priesthood is to create a shared reality for the flock. As the Church was to Christendom, and the press was to the public, programmers are now in a better position than any to construct the new reality that is to define the world after the present one, by now moribund, finally makes its exit.
https://jacobitemag.com/2017/12/05/a...f-programmers/
Citera
2018-01-15, 21:06
  #50585
Medlem
Napoleon.Snowballs avatar
Och vad gäller den kommande konflikten skulle jag vilja säga att den alltså kommer att stå mellan liberalism-globalism-utopism mot nationalism-lokalism-realism. Liberalismen har nått vägs ände: problemet löses inte längre med "mer liberalism/mer EU". Liberalismen är grunden till vår katastrofalt allvarliga situation. (Med liberalism menar jag här den åskådning som i Sverige täcks in av i åsiktsområdet KD-M-C-L-S-MP; i USA av de båda stora partierna.) Följande text är skriven av den standardkonservative Patrick Deneen som börjat "vandra utanför reservatet" som man säger på engelska:
The Tragedy of Liberalism

In the main, American political conflicts since the end of the Civil War have been fought along this broad division within liberalism itself. We have grown accustomed to liberalism being the norm and defining the predictable battlefield for our political debates. Largely accepting at least the Hartzian view, if not also Fukuyama’s claim that liberalism constitutes the “end of history,” we have been so preoccupied with the divisions and differences arising from these two distinct variants of liberalism that our debate within the liberal frame obscures from us an implicit acknowledgment that the question of regime has been settled—liberalism is the natural order for humanity. Further, the intensifying division between the two sides of liberalism also obscures the basic continuities between these two iterations of liberalism, and in particular makes it nearly impossible to reflect on the question of whether the liberal order itself remains viable. The bifurcation within liberalism masks a deeper agreement that has led to the working out of liberalism’s deeper logic, which, ironically, brings us today to a crisis within liberalism itself that now appears sudden and inexplicable.
[...]
First, both classical liberalism and progressive liberalism are commonly arrayed against the persistence of culture as a basic organizing form of human life, and together devise economic, social, and political structures in order to replace the variety and expanse of existing cultures with a pervasive anti-culture. Local cultures, often religious and traditional, were seen by the architects of both classical and progressive liberalism as obstacles to the achievement of individual liberty. Shaping the worldview of individuals from the youngest age, cultural norms came to be seen as a main obstruction to the perception of the self as a free, independent, autonomous, and unconnected chooser. Whether in the form of classical liberalism’s tale of the “state of nature,” which portrayed the natural condition of human beings as one in which culture was wholly absent, or progressive critiques of tradition and custom (for instance, the main object of John Stuart Mill’s concern about “tyranny of the majority” in his classic essay On Liberty), a continuous feature and core ambition of liberalism was the critique and eradication of culture as a given, to be replaced by a pervasive anti-culture in which remnants of cultures would be reduced to consumer choices.
[...]
Finally, liberalism today is most obviously undergoing a legitimation crisis because of its extraordinary success in producing a new aristocracy, or “liberalocracy.” Liberalism’s architects, whether its classical architects such as John Locke or more progressive builders such as John Stuart Mill, similarly encouraged the displacement of aristocratic orders—delegitimated because of their wholly arbitrary claim to rule—and their replacement with a new kind of aristocracy whose claim to rule would be based on its ability to use talents that would become salient in a world shorn of cultural norms, natural constraints, geographic stability, and interpersonal obligations. Liberalism proposed to establish the base conditions for the emergence of this new aristocracy—our so-called meritocracy—that would blend Locke’s classical liberal hope that an “industrious and rational” class would arise and Mill’s recommendation that the authority of custom be shattered so that exceptional individuals who engaged in “experiments in living” would emerge and advance progress.

The results of this civilizational transformation are accumulating everywhere. Our society is increasingly defined by economic winners and losers, with winners congregating in wealthy cities and surrounding counties, while losers largely remain in place, literally and figuratively, swamped by a global economy that rewards the highly educated cognitive elite while offering bread crumbs to those left in “flyover country.” Trends observed decades ago by Robert Reich and Christopher Lasch, among others, who decried the growing phenomenon of “the secession of the successful” or the “revolt of the elite,” are today institutionalized, especially through family, neighborhood, and schools, and replicated by generational succession. Children of the successful receive the requisite preparation and entry into the ruling class, while those who lack those attainments are much less capable of affording, much less being even sufficiently knowledgeable about, the basic prerequisites needed to push their way into the upper echelon.
[...]
The ship of liberalism is in dangerous waters not because it hasn’t yet realized its potential but because it overwhelmingly has. Our political battles are likely to continue to be shaped by the dominant narrative to which we have all become accustomed—conservative against progressive, right against left. And all the while, the logic of liberalism will inexorably continue to unfold, impelling the ship toward the inevitable iceberg while its passengers bicker not over the arrangement of the deck chairs but over which end of the ship will stay above water when the iceberg strikes.
http://iasc-culture.org/THR/THR_arti...all_Deneen.php
Citera
2018-01-15, 22:12
  #50586
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Tjyvas
Också intressant hur en inflyttad folkgrupp som har haft enormt inflytande över debatten om mångkulturen sedan 60-talet fram till idag har detta förminskande synsätt på ursprungsbefolkningen:



Alla minns vi Ingrid Lomfors (stamfrände med både Ricki Neuman och Kenneth Hermele) under väckelsemötet hösten 2015:


https://www.youtube.com/watch?v=eajx2iUWlFQ

Bonus:

https://www.svd.se/hermeles-bok-kan-...judiska-lasare

Mycket av den här gruppens medlemmars märkliga åsikter tror jag grundas i deras rädsla för sin egen och sina barns assimilering, om de för en stund skulle slappna av och fullt ut acceptera samhället de lever i. De försöker övertyga sig sig själva och varandra att det var värt att lägga sin energi på sin särart. Att inte släppa iväg ungarna på korvgrillning med scouterna, att det var värt att förstöra sonens förhållande till den där flickvännen han faktiskt tyckte om men som var av fel ras/religon och att det var värt att dra hit så många muslimer att de själva inte längre kan vara öppna med sin bakgrund.
Givetvis gäller inte det alla judar, utan snarare en liten elit som tycker om vara agendasättande.

Man ser beteenden som är missanpassade till sin omgivning och tidsanda som tecken på kultur, när verkligheten är den att man kanske egentligen inte ens klarar av att läsa en barnbok på sin egen kulturs språk. En normal kultur är ju inte någonting medlemarna av den kulturen ens behöver tänka på som någonting speciellt. Vilken svensk gör en stor grej av att äta semlor eller tända adventsljus? Det är ingenting man normalt skriver en lång kultursideartikel om, till skilnad från att tända ljus i en menora. Däremot kan man räkna med förmaningar på TV om brandrisk i juletid, läsa någon test om de bästa kanalljusen, och likaså vilket cafe som serverar de bästa semlorna. Finns det ens en restaurang i Sverige som serverar judisk mat?

Med det sagt är boken kanske intressant ändå, det udda och avvikande är ofta roligare läsning än skildringar som är alltför lika den egna vardagen.

För att återgå till Meijis fråga, jag misstänker att det vore OK, bland judar. Möjligen skulle de förfasa sig offentligt, men de skulle absolut hålla med.
Citera
2018-01-15, 23:19
  #50587
Medlem
fasligts avatar

Tack. Det är väl också liberalismens osköna död till följd av tyngden hos sin inneboende dubbla natur som i vår tid konvergerat till ett kulturdödande monster vi ser i den allt snabbare växande mångkulturen. Lockes dragning mot opersonlig rationalitet och Mills bejakande av the survival of the fittest har bringat en flodvåg av empatilösa främmande män över västerlandet. Dessa ovälkomna främmande män beter sig oklanderligt operationellt och rationellt när de noga väljer destination för ockupation av nytt territorium, ja hela klansystemet opererar rationellt när de utser sina män fittest for survival för erövringståget. När kolonierna väl befästs blir det likaså rationellt att välja ut nya medlemmar med rätt form på kontakten att jacka in i den väntande bidragsfontänen. Ibland passar kontakten på de mest ömkansvärda bäst, som ifråga om assistansbedrägerier. En assistansberättigad person försörjer med lätthet, tillsammans med andra bidrag, en stor andel av aktuell diaspora.
Citat:
Funktionshindrade tas till Sverige för att få ut ersättning
Personer med svåra funktionshinder hämtas till Sverige för att få assistansersättning – som en del i en organiserad brottslighet. Det är en av flera allvarliga faktorer som uppmärksammas i en utredning av assistansbranschen som lämnas till regeringen på tisdagen. Slutsatsen är att lagen bör ändras.
[...]
Stig Svensson [regeringens utredare], som har lång erfarenhet från Skatteverket av att utreda ekonomisk brottslighet, konstaterar i utredningen att assistansmarknaden i stora drag är välfungerande. Utan privata bolag hade valfriheten för personer med behov av assistans varit betydligt mer begränsad.

– Även om brottsligheten är begränsad så handlar det om mycket pengar och hela systemet kan komma i gungning om man inte gör något åt det, säger Stig Svensson.

Han anser att regeringen måste ta höjd för hur assistansersättningen lockar till sig organiserade kriminella. I rapporten står det bland annat att "det finns inslag av människohandel i branschen avseende såväl assistenter som brukare".

Även Nationella underrättelsecentret, Nuc, som består av flera myndigheter, påpekar att det finns exempel när migranter utnyttjats i organiserade kriminella upplägg inom assistansersättningen.

Det har till och med förekommit att brukare med stora vårdbehov har hämtats till Sverige för att ansöka om assistansersättning tillsammans med personer som anställts som assistenter.

I vissa fall har ingen assistans utförts alls eller i mindre omfattning än vad som rapporterats till Försäkringskassan, uppger Nuc.
https://www.svd.se/funktionshindrade...-ut-ersattning

Detta är alltså en del av den liberala demokratins svanesång. Skamlös fiffighet och rationell klåfingrighet har dragit skamlöst beräknande individer ur hatten, på alla nivåer och de fortsatt kulturstyrda har greppat konceptet och pungslår nu systemet en masse utan att ens bidra med någon annan fiffighet än att organisera en monstruös mängd individer som med hjälp av det magiska trollspöt individuell asylprövning, individuell prövning av behov av särskilt stöd, individuell prövning av ekonomiska behov, individuell prövning av bostadssituation osv, redan från början och sedan pågående år ut och år in. För väl etablerad diaspora ska sedan varje skiftande aspekt av kulturell, etnisk eller religiös utövning i sin tur viktas efter varje minsta olikhet och konsolideras som olika föreningar, organisationer eller samfund där var och en berättigar till bidrag, bidrag, bidrag till diasporans fromma. Med tiden kvalificerar sig vissa till att kunna bedriva politisk eller annan opinion som i sin tur leder till krav på än fler specialarrangemang helt obehövliga för majoritetskulturen. Det ställs krav på tolkar i allehanda sammanhang vilka rekryteras ur den egna diasporans led och som i stort sett oavkortat kommer diasporaekonomin till godo, krav på hemspråksundervisning, särskilda kulturguider inom vård, skola och omsorg, verksamheter vilkas avkastning göder diasporaekonomin, osv, osv. Ageranden som är mycket rationella ur de främmande diasporornas perspektiv men dödskyssen för ursprungskulturen om den oreflekterat och rent instrumentellt svarar upp mot alla dessa diasporors anspråk. Blotta mängden ärenden stör ut förmågan till rationell värdering inom samtliga system. Till detta sedan det rent fysiska tryck på all slags infrastruktur den ständiga strömmen av nya individer inom diasporapopulationerna medför. Och så på topp ett stort antal liberala aktivister från ursprungsbefolkningen som agerar för individuella egohumanistiska kickar. Det ser mörkt ut.
Citera
2018-01-15, 23:22
  #50588
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Ottokar
Tack för tipset om opinionsundersökningar.

Här i tråden kan man vara öppen och ärlig, men ska man skicka hem folk med enkel biljett så får det inte vara till skithålor. Då är det bättre om visionen är en trevlig gård i Puntland där barnen kan leka utan gängkrig och där hönsen pickar i godan ro.

Tänk när Ahmed kan resa fritt till Tripoli igen för att bygga upp föräldrahemmet som förstörts av kriget. Vilken glädje i hemkvarterat när den förlorade sonen återvänder från utanförskapet i den syriska diasporan i Sverige.

Man kan ju krydda med exemplet Tyskland. I det sönderbombade Berlin började kvinnorna direkt att leta upp de tegelstenar som gick att använda och knacka bort murbruket från dem. Tio år senare hade Tyskland, trots att massor av män i arbetsför ålder hade dödats eller blivit invalidiserade, genomfört Det tyska undret och skapat en framgångsrik ekonomi. Nu, 75 år efter kriget, är Tyskland dominerande i Europa. Vill man så kan man.
Citera
2018-01-16, 00:11
  #50589
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Meiji
I recensionen av Kenneth Hermeles bok står:

"Så vem blir då Kenneth Hermele, till sist?

Han ser sig som svensk, "men aldrig judisk svensk, alltid svensk jude. Svenskar var – och är – några andra. Svenskar kan förvisso vara trevliga, som en vän till min mamma brukade säga, men de är inte som jag"."

En retorisk fråga: Är det tillåtet för undertecknad, att göra samma observation?

Judar kan förvisso vara trevliga, men de är inte som jag.

Och vem recenserade Hermeles bok? Jo, Ricki Neuman. Den är utgiven på Weylers förlag.

--- Hermeles pappa invandrade till Sverige från Berlin. Mamman, Perla, från Polen. Hermele växte upp i ett hyreshus för fattiga judar på Söder. Familjen rör sig enbart inom den egna gruppen, en shtetl mitt i Stockholm. Mamman går varje helg till den lilla ortodoxa synagogan på Sankt Paulsgatan, ihop med äldsta sonen Kennet. De två delar värderingar, bildar en allians, utvecklar ett starkt förbund.

---

Den judiska gruppens liv i Stockholm beskrivs också i "Kaddish på motorcykel" av Leif Zern, utgiven på Bonniers 2012.

---

En självvald separering, i mitt tycke den bästa grogrunden för motsättningar.
Citera
2018-01-16, 11:43
  #50590
Moderator
TheLuckys avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Ottokar
Vi har ju talat om diasporor i tråden. Diasporornas diaspora har ju under hundratals år kämpat med sin tillhörighet och självvalda utanförskap i det svenska samhället.

I dagens nätupplaga av SvD finns en fin skildring av svårigheterna med att tillhöra en diaspora. Att aldrig riktigt vara hemma. Att alltid känna att man inte tillhör majoritetsbefolkningen. Även om man söker sig ut, så dras man in i diasporan igen.



Att aldrig heller vilja tillhöra majoritetsbefolkningen. Att alltid misstro den.

Är det ett värdigt liv i långa loppet att behöva leva i Sverige för att få kalla sig kurd när man i själva verket tillhör det kurdiska folket eller att leva på socialbidrag i Hjulsta när man kunde ha en frisörsalong i Puntland?

https://www.svd.se/hermeles-bok-kan-...judiska-lasare

Diasporan är ett bra ord. Själv använder jag numer bosättare eftersom det beskriver vad det handlar om.

När välfärden bevisligen nu försämras kommer den egna gruppen att bli allt viktigare. Kontakten med sitt ursprungsland blir också rikligare. Bosättarna lär ju också markera sitt revir tydligare. Just välfärden har tidigare varit en slags garant för att migranterna inte skulle bli mer aggressiv. När bidragen inte kickar in i den omfattning som tidigare lär ju protesterna bli stora. Man bygger upp en bomb med att först lova allt och sedan inte leverera.

Migrationens konsekvenser kommer att bli så komplex och invecklad att man inte längre kan använda begreppet mångkultur. Frågan om rätta värdegrunder blir på samma sätt meningslös eftersom folk lär bli intresserad av hur de ska kunna trygga sin framtid bortom det allmänna. Därmed kan inte heller debatten i media se ut som den idag gör. Från att man irriterar sig på Greider eller Lindberg till att man blir förbannad över att de alls ska prata om något som det inte handlar om.
Citera
2018-01-16, 12:01
  #50591
Moderator
Meijis avatar
I nov 2017 skrev Sanna Rayman följande:

Citat:
Grundambitionen är att lyfta de barn som i dag går i problemtyngda skolor där i stort sett ingen har svenska som modersmål och skapa en integrerande mix genom att placera dem på skolor som har fler, tja, väletablerade medelklassungar. ...

På samhällsnivån kan detta mycket väl vara rätt. På lång sikt är det nog bäst att blanda och låta medelklassbarnen ta smällarna för en bättre integrering. (min fetstil) Men för vart och ett av dessa barn och deras föräldrar kommer upplevelsen inte vara ”en bättre skola”, utan en sämre.

Länkar till min egen kommentar.

Det ska bli ytterst intressant att se, om Sanna Rayman kommer att leva som hon lär, när familjen Rayman-Santessons barn ska börja skolan.

-----

Johan Hakelius resonerar i Fokus om segregationen i Sverige. Hakelius har rakt motsatt inställning till Sanna Rayman och skriver: "Det kan aldrig vara en moralisk plikt att vara en dålig förälder."

"Ett skäl till att det är så svårt att bryta upp segregation, är att segregation ofta är en hyfsat välfungerande lösning på ett faktiskt problem.

Ett tydligt exempel är skolval. En engagerad förälder med barn i en skola där den verkliga vardagliga makten ligger hos bråkiga och våldsamma elever utan intresse för utbildning, har en moralisk skyldighet att göra något för att förbättra situationen, i första hand för sina egna barn. Den enklaste lösningen är att flytta de egna barnen till en bättre skola, där makten ligger hos lärare och skolledare och eleverna är ambitiösa.

Ur ett samhällsperspektiv är förstås problemet att det leder till att den dåliga skolan blir ännu sämre och att elever med goda förutsättningar samlas i egna reservat. Samhället segregeras. Man kan på goda grunder argumentera för att föräldrar också har en bredare moralisk skyldighet än den som gäller deras egna barn. Man kan hävda att de har en moralisk skyldighet att inte ytterligare försämra en redan dålig samhällssituation, utan istället borde göra allt de kan för att åtgärda själva problemet. De borde med andra ord engagera sig för att göra den dåliga skolan bättre.

Och visst är det så. Men dilemmat uppstår om man måste offra sina egna barns skolgång, för att försöka förbättra andra barns skolgång.

Kan det vara en moralisk plikt att medvetet vara en sämre förälder för sina egna barn, i syfte att möjligen göra chanserna lite bättre för andras barn?

En hel del moralfilosofer skulle svara ja. Stora delar av modern filosofi vägrar att lägga särskild moralisk vikt vid familjeband eller andra tillhörigheter som hembygd, nationalitet, eller för den delen art. Att sålla ut människor för särbehandling, bara på grund av att de är människor, kallas speciesism.

Men man kan också betrakta familj, samhälle, historia – allt sådant som ibland betecknas som tillfälligheter eller »sociala konstruktioner«– som själva grunden för all verklig moral. Då blir det inte bara orimligt, utan rent av oförsvarligt, att offra sina egna barn, som man har ett alldeles särskilt ansvar för, på altaret till någon samhällsidé."
https://www.fokus.se/2018/01/tvastatslosningar/


Artikeln är mycket läsvärd. Även om Hakelius därefter väljer en annan diskussion, så kan man gå vidare med det inledande resonemanget och ställa frågan:

Kan det vara en moralisk plikt för svenska politiker att medvetet försämra livssituationen för sina egna medborgare och väljare, i syfte att möjligen göra livschanserna lite bättre för de medborgare i andra länder, som svenska politiker importerar?

Svaret på den frågan är naturligtvis också nej.

Det är oförsvarligt av svenska politiker, att de offrar sina egna medborgare, som de har ett alldeles särskilt ansvar för, på altaret till sin samhällsidé.
Citera
2018-01-16, 12:58
  #50592
Moderator
TheLuckys avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Meiji
I nov 2017 skrev Sanna Rayman följande:



Länkar till min egen kommentar.

Det ska bli ytterst intressant att se, om Sanna Rayman kommer att leva som hon lär, när familjen Rayman-Santessons barn ska börja skolan.

-----

Johan Hakelius resonerar i Fokus om segregationen i Sverige. Hakelius har rakt motsatt inställning till Sanna Rayman och skriver: "Det kan aldrig vara en moralisk plikt att vara en dålig förälder."

"Ett skäl till att det är så svårt att bryta upp segregation, är att segregation ofta är en hyfsat välfungerande lösning på ett faktiskt problem.

Ett tydligt exempel är skolval. En engagerad förälder med barn i en skola där den verkliga vardagliga makten ligger hos bråkiga och våldsamma elever utan intresse för utbildning, har en moralisk skyldighet att göra något för att förbättra situationen, i första hand för sina egna barn. Den enklaste lösningen är att flytta de egna barnen till en bättre skola, där makten ligger hos lärare och skolledare och eleverna är ambitiösa.

Ur ett samhällsperspektiv är förstås problemet att det leder till att den dåliga skolan blir ännu sämre och att elever med goda förutsättningar samlas i egna reservat. Samhället segregeras. Man kan på goda grunder argumentera för att föräldrar också har en bredare moralisk skyldighet än den som gäller deras egna barn. Man kan hävda att de har en moralisk skyldighet att inte ytterligare försämra en redan dålig samhällssituation, utan istället borde göra allt de kan för att åtgärda själva problemet. De borde med andra ord engagera sig för att göra den dåliga skolan bättre.

Och visst är det så. Men dilemmat uppstår om man måste offra sina egna barns skolgång, för att försöka förbättra andra barns skolgång.

Kan det vara en moralisk plikt att medvetet vara en sämre förälder för sina egna barn, i syfte att möjligen göra chanserna lite bättre för andras barn?

En hel del moralfilosofer skulle svara ja. Stora delar av modern filosofi vägrar att lägga särskild moralisk vikt vid familjeband eller andra tillhörigheter som hembygd, nationalitet, eller för den delen art. Att sålla ut människor för särbehandling, bara på grund av att de är människor, kallas speciesism.

Men man kan också betrakta familj, samhälle, historia – allt sådant som ibland betecknas som tillfälligheter eller »sociala konstruktioner«– som själva grunden för all verklig moral. Då blir det inte bara orimligt, utan rent av oförsvarligt, att offra sina egna barn, som man har ett alldeles särskilt ansvar för, på altaret till någon samhällsidé."
https://www.fokus.se/2018/01/tvastatslosningar/


Artikeln är mycket läsvärd. Även om Hakelius därefter väljer en annan diskussion, så kan man gå vidare med det inledande resonemanget och ställa frågan:

Kan det vara en moralisk plikt för svenska politiker att medvetet försämra livssituationen för sina egna medborgare och väljare, i syfte att möjligen göra livschanserna lite bättre för de medborgare i andra länder, som svenska politiker importerar?

Svaret på den frågan är naturligtvis också nej.

Det är oförsvarligt av svenska politiker, att de offrar sina egna medborgare, som de har ett alldeles särskilt ansvar för, på altaret till sin samhällsidé.

Som jag påpekat tidigare i tråden lär svenskarna inte följa maktelitens order när insatserna i välfärden drastiskt försämras trots insatt kapital i form av skatt. Det blir mer och mer uppenbart för varje medborgare att de tvingas säkra sin framtid bortom samhällets stöd. Det gäller ju inte bara sina barns skola utan även sina föräldrars stöd och boende samt sin egen situation. Detta står över all moral.

Därmed tycker jag Raymans artikel är väldigt barnslig. Den förutsätter att alla svenskar lever i all välmåga. Hur många med äldre föräldrar oroar sig inte för deras framtid, om de får den hjälp de lagligen borde ha och så vidare? 90-åringar kan få stå i över 5 år till äldreboende. Alla med jobb och inga lån lever bra men det varar inte för evigt och gäller verkligen inte alla. Man kan t.ex. bli sjuk och då sitter man där med sjukersättning och en jävligt dyr hyra. Den sitsen vill man inte hamna i utan man säkrar framtiden med olika utgångar som samhället numer tagit bort. Hur fan kan man då tro att föräldrar ska låta sina barn ta smällar i stökiga skolmiljöer samtidigt som makteliten skänker bort de inarbetade resurserna och ömmar för andra än de som tar ansvar.

2017 var det sista året man kunde tala i termer av mångkultur och rätta värdegrunder. I vart fall inte som tidigare. Huruvida det är stor eller liten invandring blir vart efter en mindre fråga. Den kommer att hamna i skuggan av hur var och en förväntas klara sig själv allt mer. De politiker som lyfter den frågan och ger förslag på hur detta ska göras lär få större stöd hos väljarna. Detta kommer att förbrylla migrantfantasterna och antirasisterna.
Citera

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback