Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Heberleins inpass är förstås lika trivialt som det är senkommet. Det är alltså moraliskt oförsvarbart att friska unga män anskaffas bostadsrätter när gamla far illa intill döden till följd av nivåerna i den offentliga ekonomins kommunicerande kärl? Wow, Ann - vilken analytisk precision och mänsklig kompass du besitter som formulerar detta 2017!

Vilket man förstås kan tycka är ett onödigt magsurt perspektiv från min sida, men i vanlig ordning är rationellt och framåtskådande. Jag har ju nämligen inte bara förespråkat detta moraliserande narrativ som Heberlein nu approprierar, utan en dynamisk syn på hur debatten bör och måste utvecklas framöver. Varje bud väntar på ett överbud och varje koordinat på åsiktskartan är blott nattläger på vägen till destinationen.

Detta är ju Anns och andras dilemma: Var de helt pantade i huvudet eller döda inombords som inte från sina plattformar för åratal sedan uppmärksammade dessa målkonflikter när de var uppenbara för varje tänkande, kännande individ?

Eller - "gick det inte" att framföra dessa sanningar i offentligheten tidigare? Erfarenheten för en skribent med integritet som Marika Formgren ger ju syn för den sägen.

Detta leder till min huvudsakliga kommentar och råd till Heberlein och andra trevande systemkritiker: Ta steget fullt ut i insikten att övertrumfande klander är det enda som kan betala av på den egna skuldbördan och försvara mot en fiende med anspråk på tolkningsföreträde. Ord som skräds är lika dömande och hotande som det oprutat kategoriska - men signalerar strykrädsla och lockar till aggression från den man försiktigt klandrar.

Samhällskontraktet mellan medborgare och företrädare är inte bara tankspritt, nonchalant brutet - det är uppsåtligt rivet av samma krafter och intressen med makt att tillse att kritik inte "gick" att framföra i tid. Vilken tidsanda har någonsin saknat upphovsmän och -kvinnor med ansvar? Om inte det nutida, postmoderna Europa, så varför det koloniala eller Hitlertyskland?

Det är dessa fingeravtryck som måste säkras och spåras av den debattör som vill vara annat än opinionens nivåindikerande flöte. Makten att skapa socialt normerande rädsla för ansvarsutkrävande är verklig opinionsbildning. Att påverka och förkasta tidsandan istället för att styras av den.

---

Ett annat approprierat trådnarrativ är nu metapproprierat: Expressens Karin Pihl kommenterar Aftonbladets Linderborg, som ju på sistone påverkats av en tidsanda skapad av andra än hon själv:



Populus-demos-folk-nation. Kryddat med historiedeterministisk resistance is futile. Detta är fröet till en fungerande, avreglerad åsiktsmarknad där det innebär förlorade marknadsandelar att förakta sina kunder.

Vilka krafter är det då som gjort att både vänster och liberaler åtminstone måste betyga folkmakten läpparnas bekännelse? Och vilka var och är krafterna som stod för den konkurrensdödande, skadliga regleringen av samhällsdebatten?

Att den kosmopolitiska eliten står över tribalism låter som en rasteoretiserande etnohierarki från Ljunggrens sida. Vill han antingen utesluta judar från gruppen "kosmopolitisk elit" på grund av deras etnicitet? Eller sjösätta den besynnerliga hypotesen att de uppnått ett nytt evolutionärt steg av övernationell icke-tribalism sedan Israel per definition bildades genom just överstatligt kosmopolitiska tribalister och nationalister?

DGS-TV brukar vara sevärt inte minst sedan Jens Ganman som det verkar ha blivit programledare.
I senaste avsnittet intervjuas Katerina Janouch om uppståndelsen kring henne efter den famösa intervjun i tjeckisk-tv.
https://detgodasamhallet.com/2017/05...erina-janouch/

Väl värt att se om än inte just detta avsnitt bjöd på någon Aha-upplevelse bortsett från en sak som borde vara intressant för just den här tråden, Ganman säger sig känna många journalister i Stockholm
och han påstår att det dom och kändisarna signalerar utåt är motsatsen till vad dom egentligen tycker och om folk visste hur journalister och kändisar privat talar med varandra så skulle dom baxna!

Katerina säger att detta är något hon själv känner igen från sina vänner.

Ganman brukar inte svamla vad jag har märkt så kan det vara så jäkla illa att godhetsapostlarna som fyller spalterna med dravel, mellan skål och vägg håller med pöbeln som de ständigt angriper i tal och skrift?

Kanske Erfors inte är ett undantag i alla fall?
(FB) Fd Expressenjournalisten Eric Erfors rasistattackerar, fängelsedom för rattfylleri

Jag funderade själv över detta och kom fram till att det inte alls är otroligt. Att vara journalist är faktiskt bara ett yrke, varken mer eller mindre. Man kan knyta an det till Stig-Björns tes om media som en del av nöjesindustrin - de levererar en produkt avsedd att underhålla (låt vara under illusionen om att vara något förmer och finare och mer värdefullt än så, vilket på intet sätt skiljer sig från att alla företag försöker knyta mervärden till sina produkter för att göra så att de verkar vara finare än vad de är) konsumenten så att denne konsumerar produkten. Arbetarens (journalistens) jobb är att leverera vad arbetsgivaren vill ha. Om det inte passar kan han söka sig någon annanstans för att förtjäna sin brödföda. Med det lilla abret att stora neddragningar inom media numera kraftigt begränsat anställningsmöjligheterna. Alltså blir journalisterna lite som en slags övre medelklassens daglönare som står med mössan i hand och får köpa villkoren som läggs fram för dom, eller se sig nödgade att sälja sina fina bostäder, flytta ut från stan och leva ett lite tråkigare liv. Många lär nog också ha svårt att skaffa ett annat yrke om de inte vill vidareutbilda sig.

Alltså kan man kanske se på åtminstone en del av dagens journalister som servitrisen som hatar sin chef, tycker de flesta kunder är jobbiga att ha och göra med och kanske vet om att det fuskas lite med hygienen på syltan, men som ändå håller både tyst och god min, ler och skrattar för att få behålla den fasta anställning som i dagens arbetsmarknad kanske är ganska svårt att nå upp till?

Jag vet inte om man ska skratta eller gråta över medias plötsliga insikt att det kanske inte står så väl till med den svenska invandringspolitiken. Från att tidigare ha hånat, förtalat och smutskastat våra nordiska grannländer finns det tecken på att det går att lära sig något från från de som inte öppnade upp sina nationers gränser på vid gavel för massinvandring från tredje världen.


http://www.expressen.se/ledare/gor-s...-invandringen/

Ännu mer gnäll från Anna Dahlberg.


http://www.expressen.se/ledare/anna-...riges-problem/

Efter 30 år av massinvandring från dysfunktionella samhällen runt om i världen med den uttalade målsättningen att göra Sverige mer framgångsrikt med hjälp av det har vi slutligen hamnat vid vägs ände. Det känns som om vi befinner oss i limbo just, ingen vet åt vilket håll vi ska börja dra. Alla vet att sakernas tillstånd inte kan förbli som de är just nu, men det finns ingen klar uppfattning åt vilket håll vi ska. Gissningsvis kommer ingenting hända förrän stora delar av medelklassen upptäcker hur blåsta de har blivit, men då är det redan försent.

Jag tror inte att vi är i limbo. Vi är i fritt fall men vi faller från så hög fallhöjd att ingen har hunnit blivit riktigt riktigt rädd än. Husen är ju fortfarande så små. Man inser att man faller, men än finns det tid innan det smäller. Nu måste man hitta ett "narrativ" fort utav bara fan så om man inte kan lindra fallet så kan man iallafall i regimmedia kampanja att det är bra att falla och slå sig.

Jag tror vi kommer att få se en massiv kampanj, med Allan Kurdi-bilder på ickefungerande sjukvård i Syrien för att vi ska fås att acceptera sämre sjukvård i Sverige när det nu fattas 40 miljarder i kommunerna; nu när försörjningsansvaret för "människor som flyyyr för siiina liiiiiv" ska beredas tillträde till de kommunala bidragskranarna.

Skiljelinjen för kampanjen kommer att vara mediernas ägarskap. Det blir lite som seriefiguren Rocky redan sagt. Påhejandet och agendasättandet för svenskt accepterande och nödvändigheten av haveri i offentlig sektor kommer att drivas av "judarna på Bonniers". DN kommer att vara värst politiskt, och Mattson kommer sin vana trogen att få göra skitjobbet, och skriva i sin blogg "döda barnbilderna som visar resultatet av bristande sjukvård i Syriens helvete är viktiga. Därför ska ni se dem."

I en annan del av världen så har Qviberg köpt Metro - och regimmedia och politikerna är alldeles fantastiskt rädda för att han ska göra en "alt-right"-tidning av Metro. Hemska tanke. Så nu vill miljöpartiet och Moderaterna häva SL-trafikens avtal med Metro för att Qviberg pratat med Chang Frick.

Ingenting får störa bunkerbubblan. För inne i bunkern vinner dom kriget. Men kriget är redan förlorat för globalistjudarna och deras "liberala demokrati"-globalism. Den enda frågan som egentligen är kvar för svenskt vidkommande är hur mycket efterspelet av det "liberala demokratin"-experimentet ska tillåtas kosta, och för hur många generationer svenskar.

Kampanjen kommer, men många journalister kommer att välja "giftampullen" och hoppa av till andra karriärer, medan andra journalister kommer att få järnkorset för mod och tapperhet. Det är väl att jämställa med stora journalistpriset för att hänga ut nästa bunt regimkritiker, eller varför inte ge sig på Qviberg och hans Metro och ge honom samma behandling som Chang Frick fick?

Det skulle givetvis belönas med Guldspadejärnkorset för journalistiskt mod och tapperhet. Men som vanligt predikar man för sina egna. Folket? Vi har redan gått vidare för längesen.

Och där kom det:

Paulina Neuding i GP idag.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/mode...A4kt-1.4279481


Nu kommer kraven.

Jag läste artikeln i Heimdal där SBL ritar upp tre möjliga scenarier för S:

1. Death by inbördeskrig


2. Death by triangulering


3. Death by samarbete


Dom här tre "vägarna" som S kan gå kommer bara att döda S på olika sätt och det kommer ta olika lång tid. Det enda sättet för S att återta politiskt kommando är att bejaka och gå mot nationalism, den enda vitala politiska rörelsen idag.

Då blir det nationalsocialdemokraterna, och det utesluter alla i S och då dör man. På olika sätt, och med olika hastighet - men man kommer att bli politiskt döda och falla ner för den politiska irrelevansens stup.

Det moderna S är så trasigt att man inte klarar en debatt som kräver ställningstaganden på axeln nationalism mot globalism. Och då blir resultatet fackföreningsmän som flyger Gulfstream och står hand i hand med Rotchildbankirer i Davos. En död väg politiskt.

Kraven på vad? Att man som förälder säger "Nu säger du förlåt!" till sin fyraåring som knuffat någon på dagisgården?

"Moderaterna måste be om ursäkt!" - okej "Förlåt då, vi visste men Fredrik var hämdlysten mot Jimmie och ingen vågade ifrågasätta Fredrik". Ska den ursäkten räcka för moderaternas återupprättelse?

Löjligt! Här krävs att städa upp egen skit för att kanske återvinna delar av förtroendet. Det verkar bara som Paula Neuding insett att många känner sig lurade och som det skulle räcka med "Förlåt!" för att Moderaterna ska kunna få nytt förtroende i regering efter 2018.

Sveriges fria fall är uppsåtligt planerat. Och snart har Sverige fallit till den punkt där landet på allvar kan integreras in i den globaliserade ekonomin, med "enkla jobb", uppluckrad arbetsrätt, förenklade byggstandarder och svag nationalkänsla. Kanske är Sverige redo under nästa mandatperiod, att med en bred mittenregering ta de tuffa strukturbeslut som krävs?

De mediala kampanjerna kommer framförallt att handla om hur yttrandefriheten ska begränsas. Och när Sverige drabbats av islamistisk terror så tänker sig Makten starta med att plocka bort nazisterna (och ja, den kampanjen har startat).

I och med Brexit och Trump så insåg Makten att det är viktigare att stoppa motståndarnas motnarrativ än vad det är att pressa ut sina egna. Maktens upprördhet över Qviberg ska givetvis ses i detta ljus.


Länk SvD

Jäkligt intressant!Med byxorna neddragna står de där. Vad ska M göra? För en utomstående är det lätt att inse, men när man är så nersmetad med egna idiotiska uttalanden, som dessutom är lagrade för all framtid, finns det ingen väg framåt. Det här är en intern moderat fråga. Vill man ta sig ur krisen och komma vidare finns det bara en väg. Bort med det gamla och in med det nya. Ge de gamla en bra pension (som de inte förtjänar) och så in i tystnaden med dem. Inklusive Ask, som här omnämns, men det gäller förstås hela det moderata etablissemanget. Det här är ju ett klassiskt exempel på vad en psykopat på rätt/fel ställe i en organisation kan åstadkomma om ingen har ballarna att stoppa honom i tid.

Fast ett "förlåt" ska inte underskattas. Inom politiken är det väl det högsta man kan uppnå, för det visar att den handling/politiska linje man ber om ursäkt för, är död inom överskådlig tid. Själv skulle jag vilja fylla våra fängelser med dessa kriminella, men realistiskt är det mesta jag kan hoppas på är ett "förlåt", och en spark in tystnaden, och att de får leva med skammen och förlusten, vilket för många är straff nog. Förhoppningsvis tar en del fram harakirisvärdet. Tyvärr alldeles för få, men i alla fall.