Citat:
Ursprungligen postat av BengeRunflak
Exakt. Det är inom S den intressantaste striden står. Aftonbladet är här ett nyckelorgan som kommer sätta gränserna både för Lövén och för Anders Lindberg et al. När Lövén lägger fram förslag om begränsning av arbetskraftinvandringen (sannolikt 2014 inför valet då Sverige kommer ha en arbetslöshet > 10%) hoppas jag man slutit leden. Lindberg (och fler tongivande figurer i samma grupp) måste förpassas out of the window under resans gång om S ska bli ett verkligt slagkraftigt alternativ igen framåt nästa val.
Vapenbröder är väl att ta i - motiven till politiken är ju helt olika - en ohelig allians av samma typ som Ribbentrop-pakten skulle man kunna se det som. Nyliberalerna vill ha den fria invandringen av i huvudsak kortsiktiga ekonomiska skäl - tillväxt, billig arbetskraft, nedmonterad bidragsapprat och lägre skatter ingår i paketet plus flummiga resonemang om individens universella okränkbara rätt att flytta mellan olika vistelseorten i rummet (= till Sverige). "Salongsvänstern" är för fri flyktinginvandring av utopiska egalitära skäl. "Anti-vit rättvisa".
Lundbergs strid med "salongsvänstern" är ingen pseudokonflikt. Hans ställningstaganden när det gäller genusvetenskap & feminism, hederkulturkritiken, synen på kulturen (för värdekonservatism mot de radikalas tomma experiment & provolationer) etc. retar gallfeber på kultursidesmarxisterna och här kan man verkligen inte skönja något vapenbrödraskap. Lundbergs anamande av Johan Norberg-ismen torde sannolikt mer än något annat vara en behändig överlevnadsstrategi för Lundberg (& Gudmundson)-gänget. "Fri invandring" är en knölpåk som motsvarar salongsvänsterns Breivik-påk. Hans Tillys citerade utsagor visar för övrigt tydligt att vanligt sunt förnuft fortfarande är gångbart förekommande inom fackföreningsrörelsen. Låt Tilly bli nästa migrationsminister!
En uppgörelse mellan fackföreningssossarna och "salongsbolsjevikerna" kommer förr eller senare.
"Fri invandrings-absolutism" kommer inte gå hem i folkdjupen. Annie Lööf-effekten har uteblivit trots hennes unga, trevliga och glada framtoning - kan det inte något att göra med att 40 miljoner nybyggare inte var ett budskap som föll i god jord? Sossarna kan mha Reepalu triangulera bort eventuella skärpningar av kriminalpolitiken.
Som jag sagt ovan tror jag det ligger mer än invandringspolitiken i dom hätska attackerna mot Axess och Timbro på sistone. Den intressanta striden är inom SAP och vilka signaler som kommer från partiets viktiga mediala organ ffa Aftonbladet.
Det låter helt plausibelt. Sossarnas inre strid. Ser man kampen om Juholt på detta sätt så har Juholt gjort en del av grovjobbet genom att rensa ut Sahlinister från det inre av partiet. Löfven har inte direkt bråttom med att återinsätta dem, och får därför nu på skallen av Kurdo Bakhsi:
http://debatt.svt.se/2012/02/20/part...vackande-lika/
Citat:
Stefan Löfven, vad S behöver är inte mer retorik, utan mer handlingskraft. Låt flera svenskar med invandrarbakgrund ta plats i den innersta cirkeln runt omkring dig på Sveavägen. Du kan göra något konkret redan nu. Tillsätt genast en kommitté som bör skildra det nya Sverige och komma med färska åtgärder för att bekämpa rasism, diskriminering, klass-skillnader och utanförskap. Återuppbygg partiets förtroende hos Sveriges oälskade barn. S måste skärpa sig ifråga om integration och antirasism. Det är bråttom.
Citat:
Ursprungligen postat av BengeRunflak
Spamvarningen hänger kanske i luften nu men måste lägga till en sak till:
Den verkligt farliga fienden för liberalerna (Axess, Timbro & Alliansen) är mycket riktigt de traditionella fackföreningssossarna med Lövén i spetsen. Lundberg utnyttjar nu beskjutningen från de radikala kulturmarxisterna (med breiviklaser) för att med spegelskölden fri invandring&guilt-by-SD-association styra tillbaka elden omdirigerad mot "invandringsskeptikerna i facket".
Ja, Lindberg och Sveland är bara papperstigrar som inte kan hota vare sig Timbro eller Axess.
Citat:
Ursprungligen postat av brak-teater
Finns det invandringsskeptiker i facket? De för nog en väldans undanskymd tillvaro.
http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41378
Nejdå. Du utgår från fel premisser. Invandring vs. minimilöner är en falsk dikotomi. Statliga åsiktsministeriet har anbefallt att ordet "invandring" inte får användas i negativa sammanhang, varför man måste hitta någon annan bov i dramat. Och det är här tjatet om "klass" kommer in i bilden. Sveriges problem kan härledas till "klassamhället".
Genom att man spelar ut klasskortet så är chansen samtidigt ganska stor att man kan få in en skrevspark på etniska svenskar som ju som grupp tillhör de besuttna i samhället.
Klass, alltså. Invandringen som sådan har inget alls med eventuellt slopade minimilöner att göra, det är en vulgärbild där man
felaktigt pekar ut människor som ett problem, utan att förstå att
kakan växer när vi blir fler som jobbar och bidrar och betalar skatt. Glöm för allt i världen inte att "600 000-utrikes-födda-går-till-jobbet-varje-vecka"™!
Det går alltså utmärkt att förespråka fri invandring
och minimilöner. Tricket är som vanligt att använda sig av en "icke-diskriminerande", kreativ samhällsanalys med tillhörande nyspråksanstruken terminologi, samt största storleken skygglappar.
I anslutning till ämnet:
http://affes.wordpress.com/2012/02/1...aldet-i-malmo/
Lundberg har åtminstone hittat folk som är kritiska mot alltför stor arbetskraftsinvandring, och med logiken hämtat från Afton bladet så håller de redan på att bygga ugnar i källaren.
Tack för klarläggandet om möjligheten att kombinera fri invandring och arbetarrättigheter på ett retoriskt plan. Det är kanske därför man ser det nyvaknade intresset för "klass" i form av mediajippon som överklassafarin? Man vill undkomma besvärande följdfrågor som kommer om man lyfter fram invandrarnas bristande förmåga att ta sig fram i samhället.
För övrigt fångar den vanligtvis seriöse Fredrik Ekelund upp viktiga frågor om arbetarrörelsen i sin artikel i DN:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-...a-verkligheten
Där skisserar han ett möjligt vägval för en arbetarrörelse som tar verkligheten på allvar.
Citat:
Kanske borde vi inom ”kulturväns*tern” ägna oss mer åt självkritik, som Rothstein föreslår, och fråga oss hur det är möjligt att så många av våra före detta politiska meningsfränder tog denna, till synes, märkliga ideologiska köksväg. Och hur gör vi för att vinna tillbaka dem? Måste man ”göra en Kjærsgaard”? Jag tror inte det. Förmodligen skulle det räcka långt ifall arbetarrörelsen gjorde upp med mångkulturalismens sämsta sida, kulturrelativismen, och sökte sig tillbaka mot sina rötter från Upplysningen (frihet, jämlikhet, broderskap).
Och – vem vet? – kanske hade SD:s intåg i riksdagen gått att undvika med några enkla politiska grepp: en statligt styrd, fortsatt generös, flyktingpolitik, där även rika kommuner tvingats ta sitt ansvar, och ett upprivande av ebolagstiftningen, vilket hade jämnat ut flyktingmottagandet över landet och hjälpt till att förhind*ra situationer som på Herrgården med nio vuxna i en trerummare och barn som hamnar på gatan.
Något som också kan ha bidragit till SD:s framgångar är flirten i mångkulturalismens namn med islamismen. Denna hade också kunnat undvikas – om våra politiska ledare hade vågat. En nyckelscen är invigningen av Stockholms moské (Za*yeds moské) med Mona Sahlin och Lena Hjelm-Wallén iklädda ett slags sjalar bredvid Mahmoud Aldebe, ordförande i Sveriges muslimska förbund (SMF). Det var förmodligen ett strategiskt misstag från socialdemokratins sida. Sahlin skulle, självklart, ha varit på plats vid invigningen och välkomnat moskén i religionsfrihetens namn – men utan att täcka sitt hår.
Anders Lindberg i Aftonbladet är en nyckelspelare i denna politik. Som anti-Sd-samordnare i S kampanjhögkvarter inför valet organiserade han det ideologiska moståndet mot Sverigedemokraterna. Sd skulle utmålas som högerkrafter och onda. Resultatet ser vi nu när Lindberg fortsätter sin kampanj i Aftonbladet och S förlorade valet och hamnande i en inre strid som inte är över på långa vägar än.
Jag låter Ekelund få sista ordet i årets understatement:
Citat:
En arbetarrörelse, och vänster, som svävar på målet om sin värdegrund och föredrar stigmatiserande pajkastning framför öppen dialog om svåra och känsliga frågor, kan, tror jag, få svårigheter att återta den politiska makten.