Susanna Birgersson skriver i dagens Götteborgsposten en sansad ledare. Man kan ju tolka det som sägs och skrivs lite som man vill, allt utefter vilken ståndpunkt man själv har. Som jag ser det utifrån den plats jag tar i debatten om mångkulturen, sätter hon fingret på något intressant. Skillnaden mellan syskonländerna Sverige och Danmark. Skillnaden i vår syn på invandringen.
http://www.gp.se/nyheter/ledare/leda...e-alla-som-vi-
I Sverige är vi modernast av alla och Sverige är alltid bättre än alla andra länder. Alltid. Därför har vi en skyldighet att låta vem det vara månde komma hit och bosätta sig. Hur det ska organiseras, finansieras, struktureras och framförallt förvaltas och administeras, är frågor som inte har någon bäring på principen om allas rätt att komma och bosätta sig i Sverige. Nekar vi andra att bosätta sig i Sverige, fylls vi av skam. Att säga nej är dåligt och fult.
Danskarna, våra nordiska syskon, har det visserligen bra i dag, men har förlorat land och ockuperats, och anser att visst ska man vara hjälpsam, men hjälpsamheten får inte gå ut över ett fungerande Danmark. I Sverige har vi drabbats av hybris och tror att Sverige är världens frälsning. I Danmark är viljan att hjälpa de trötta, de fattiga, de hukande massorna i ofärdsländer, de hemlösa och de politiskt stormridna, lika stor som i Sverige. Men inte till priset av sin egen undergång. Inte till priset av landet Danmarks upplösning.
I Sverige är det egnas undergång inte en variabel som får tas med i ekvationen. Vi svenskar räddar världen. Det är vår skyldighet. Om det så tar livet av alla svenskar och leder till landet Sveriges undergång. Hellre går vi under, än skäms infår vår egen självbild.
Spetsar till det en del. Men det måste man göra ibland.

Och tyvärr gör Susanna Birgersson reklam för en egen produkt i slutet av ledarartikeln. Men det kan man med tanke på hur bra ledaren är, låta passera.