Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Med anledning av din träffande observation är det kanhända skäl att tipsa om Jörn Donners underbara opus Sverigeboken från 1973, som idag uppmärksammas på Samtidens webbplats.

Tack så mycket för påminnelsen om Donners bok!

Det där med nationalkaraktärer är ju rätt vanskligt, men jag tror ändå att det kan vara en delförklaring till varför diskussionen kring mångkultur ser så annorlunda ut i Sverige jämfört med övriga Norden.Trots att länderna har en till stora delar gemensam historia och är lika i väldigt många avseenden skiljer sig Sverige från sina grannar på ett avgörande sätt. Jag tror att det har med den svenska finkänsligheten och artigheten att göra. Finkänslighet och artighet är vackra dygder i ett homogent samhälle, men i ett mångkulturellt samhälle urartar de lätt till feghet och anpasslighet.

Finländare och danskar påminner en hel del om varandra, även om finländarna är mer introverta Ior-typer medan danskarna är mer extroverta bohemer. Båda folkslagen är frispråkiga och pragmatiska och uppfattas lätt som okänsliga, cyniska och burdusa av svenskarna. Norrmännen är snälla och ärliga men uppfattas lätt som litet naiva av svenskarna. En del av behållningen med Karl Ove Knausgårds Min Kamp är ju beskrivningarna av hur huvudpersonen ständigt trampar i klaveret med sina öppenhjärtiga funderingar kring invandring, integration och feminism. Inte uppskattat bland de svenska hipstervännerna, även om Karl Ove är en uppenbart sympatisk person som varken är rasist eller sexist.

Svenskens finkänslighet och artighet gör att han har ytterst svårt att diskutera negativa företeelser kopplade till invandring. Islamisten skulle ju kunna bli ledsen om man kritiserade hans kvinnosyn, krav på begränsningar av yttrandefriheten eller vad det nu kan vara. De övriga nordborna är inte alls lika rädda att trampa invandrarna på tårna, och har därför ett mycket öppnare diskussionsklimat i I&I-frågor.

Det otäcka är ju att alla svenskar - nåja, de flesta i alla fall - förstår att Stefan Jonsson och Migrationsverket pratar gallimatias om asylrätten. Men (nästan) ingen vågar säga det. Sverige riskerar att bli en mångkulturell demokratur. Om Stefan Jonsson hade fått bestämma skulle vi redan vara där. Kanske är vi redan där.

Detta är ett uttryck för en närmast tidlös motsättning mellan politik och Gud. Under medeltiden stod kungen mot påven. I vår tid står demokratin (som tagit över som politisk legitimitetsbas från kungen) mot Mänskliga rättigheter (som tagit över som rättsordning efter Guds vilja). Och problemet är reellt; skall demokratin vara allsmäktig och majoriteten kunna köra över minoriteten i alla lägen, eller skall demokratin inskränkas genom allehanda rättsregler?

Det finns inte en en gång för alla avgjord lösning på detta problem, utan det kommer att leva som en pågående konflikt mer eller mindre akut.

Men!
Jonsson berör, kanske utan att märka det själv, en annan avgörande konfliktdimension - den mellan det nationella och det internationella. Demokratin som både politisk idé och som politisk konstruktion, är nationellt grundad. Från FNs suveränitetsprincip till praktisk utformning av valsystem, så bygger demokratin på att det finns en grundläggande nationell samhällsgemenskap i botten. Demokratin är nationellt partikulär, kan man väl säga. Mänskliga rättigheter är istället universellt, och känner inga nationsgränser. Tvärtom så riskerar en rigid tillämpning av MR att bryta sönder nationalstatens politiska primat och därmed kullkasta demokratin.

Typexemplet är den pågående debatten om Sverige alls kan minska invandringen, utan att bryta mot internationella lagar. Migränverket menar att detta inte går, ty de internationella lagarna slår i alla lägen svensk lagstiftning. En del andra av oss menar att det visst går, både med stöd av befintlig lagstiftning och genom att förändra lagstiftning, policy och praxis.

Ur ett existentiellt demokratiskt perspektiv så kan man säga att det viktigaste i denna debatt är inte huruvida Sveriges pengar räcker eller inte, utan om Sverige skall kunna hävda sin demokratiska suveränitet eller inte. Därom står den verkliga striden!

Passar i sammanhanget på att erinra om den eminenta programserien Danmarks Röst i sommar. Avsnittet med Johan Hakelius var väldigt intressant. Lyssna här: http://arkiv.radio24syv.dk/video/100...ost-15-07-2014

Det är en maktfråga. De extremister som vet att de aldrig skulle få väljarna med sig, t ex tossor som Helle Klein eller Stefan Jonsson, driver istället att Mänskliga rättigheter övertrumfar demokratin. Deras allehanda rättighetsdokument slår alltså de demokratiskt valda politikerna. Det är ett trumfkort som också slår Regeringsformens formulering att "All offentlig makt utgår från folket..." vilket alltså inte alls blir fallet, utan "I vissa fall slår internationell lag folket...".

I viss mån är det en form av stjärnstoppsbeteende, men i mer avgörande mening är det en liten vänsterelit som försöker ta den politiska makten genom att ta över systemet med Mänskliga rättigheter. Likheten med medeltiden är påfallande och obehaglig. Det är rätt mycket som börjar påminna om medeltiden nu...

Jag tror dessvärre att Jonsson är helt medveten om detta. Han anser att asylrätten (i skruvad svensk tappning) är viktigare än rösträtten och att väljarna inte bör informeras om invandringens kostnader. Därmed är han antidemokrat, precis som Bengt Westerberg och många andra.

Instämmer helt.

Det kusliga är väl att man kan hitta samma röda trådar om man går tillbaka över 100 år, till Det svenska folklynnet från 1911.

Från kapitlet "strödda iakttagelser"
Bara ett par smakprov, men hela bilden av en oikofobisk, självspäkande, hycklande, idealistisk, naiv och inkonsekvent konsensuskultur speglar debattklimatet 100 år senare. Det kanske är så att sjuklövern är trogna denna tradition av idioti, medan Sverigedemokraterna är ett invandrarparti som består av (och drar till sig) ättlingar till danskar, norrmän, valloner och andra som saknar den äktsvenska självmordsgenen?

Jag tror också som Du att han är medveten om detta, även om jag inte kan leda det i bevis. Men givetvis är han antidemokrati, mest utmärkande i det att han vill förvägra folket att styra över sitt eget öde. Svenska folket - som utgör fundamentet för den svenska demokratin - får gärna gå under för Stefan Jonssons del, bara heliga universella principer kan upprätthållas. Han tillhör gruppen som hellre ser att livbåten sjunker och alla drunknar, än att några inte får klättra ombord.

Det är nog ingen slump att flera framträdande sverigedemokrater har icke-svensk bakgrund. Almqvist, Jomshof m.fl. har rötter i Finland. Sedan finns där också många med östeuropeisk bakgrund (Ekeroth, Bieler, Hagwall, Gamov ...). Östeuropéer har ju tvingats bli cyniska pragmatiker p.g.a. sin historia. Svenskar har levt i en skyddad verkstad mycket länge och saknar därför självbevarelsedrift. Man kan kanske jämföra dem med dronterna.

Mycket träffande beskrivning i mitt tycke.

Jag läser följande ur Sveriges Geografi (Dr J Nyström, 1895):


Det finns en del andra lustiga beskrivningar som jag nickar instämmande till i den boken, skriven av en akademiker med sekelskiftets självsäkra tonfall.

Synnerligen intressant med iakttagelser om det svenska folklynnet från 70-talet eller tillochmed 1910-talet. Samtidigt tror jag undfallenheten inte gäller hur länge som helst, utan när det har gått för långt kokar det över rejält. Golonkas signaturcitat är träffande:


På samma sätt nu. Sverige är inte Danmark och allt det där, ända tills svenskar uppmanas öppna sina hjärtan efter att i ett par decennier, kanske mer, fått acceptera inskränkningar i yttrandefriheten (i praktiken), knaprad välfärd, negativ särbehandling i alla möjliga sammanhang och kolonialskuldbeläggning i medierna. Då tar det hus i helvete.

Eller så har det skett en generationsväxling och uppblandning, grodan har så att säga kokats långsamt. Ingen reaktion, endast adaptation?

Vad skrev Dr J Nyström? Sveriges Geografi (1895):