Jag vill gå lite i polemik med tanken om medias obetydlighet i etablerandet av ett konkurrerande höger/nationalistiskt paradigm.
En lågmält resonlig, målinriktad "höger" inom media
skulle kunnat fungera som ett alibi och i symbios med goda krafter i t ex M kunnat hitta en relevant roll i en omläggning av politiken. Men där är vi inte nu. På det hela taget är "sanningssägarna" i etablerad press rätt så - värdelösa.
Viktigare är då faktiskt PK-apologeterna!
Förenklat har t ex Wolodarskis rom-drevande stort genomslag på alla nivåer i samhället och även i folks vardag - men långt ifrån alltid i den riktning han kanske hoppas. Hans tes skapar en antites och ju mer kraft han lägger i att dra i sin ände av repet, desto större blir motståndet i den andra, folkliga tampen. Horisontalt (nya medier och genom socialt nätverkande) distribuerade motbilder triggas och finner sin form i reaktion mot det påbjudna man inte känner igen sig i och litar på.
Om Dahlberg på Expressens ledarsida gör ett kryptiskt uttalande om invandring däremot, så påverkas inte en levande själ. Rayman, Arpi och Gudmundsson kan blinka diskret till den tysta majoriteten inom borgerligheten som snabbt hade anammat en kursändring - men mer är det inte. I nuläget, åtminstone.
Dessutom sprids
motbilden ofta direkt genom etablerade kanaler, när dessa söker försvara sin egen världsbild.
Media/etablissemang erkänner och manifesterar sin impotens att vidmakthålla informationshegemoni när ytterligare ett fostrande projekt sjösätts och ytterligare en myt ska stickas hål på. Ta detta underbara exempel från SvD, t ex, till försvar för islams kulturbärande roll historiskt,
Ett försvarstal för en förtalad civilisation:
Citat:
Att islam i vida kretsar har dåligt rykte är ingen hemlighet. Det är heller ingen nyhet. I mer än tusen år har Muhammed och hans trosfränder framställts som det stora hotet mot västerländsk civilisation och kristna värden. Under årens lopp har hotet tagit olika form. I dag ses hotet som demografiskt. Hela partiprogram bygger på missuppfattningen att muslimerna snart är så många att de med demokratiska medel ska införa sharia, den muslimska lagen, månggifte, förbjuda alkoholhaltiga drycker och tvinga alla kvinnor att bära heltäckande slöja.
Om detta scenario inte är tillräckligt skrämmande så utmålas muslimer som potentiella terrorister som med våld vill förstöra den liberala demokratin och ersätta den med orientalisk despoti. De som lugnt och sansat pekar på svagheterna i dessa hot får veta att de är nyttiga idioter som spelar rollen som västerlandets dödgrävare
Muslimerna har i den vulgära propagandan setts som alla goda värdens fiender, motståndare till bildning och upplysning som de sägs vilja ersätta med en bokstavstroende obskurantism. Hur kan man annars förklara att muslimerna förstörde biblioteket i Alexandria när kalifen Umars armé erövrade staden 642, endast tio år efter profeten Muhammeds död? Här fanns världens vetande samlat och det förstörde man under förevändning att antingen fanns kunskapen formulerad i Koranen, och då behövdes den inte, eller så sade den emot Koranens sanningar och då behövdes den inte heller.
När, frågar sig vän av ordning, framställdes islams historia i annat än det historiereviderande, positiva ljus som förmedlare av antikens vetenskap och toleranta härskare?
Var finns den kurslitteratur på någon utbildningsnivå som inte inskärpt arabernas högkultur i kontrast till Europas mörker? Var står den raljerande krönika i pressen om islams inneboende, kvävande fatalism och fanatism som orsaken till den uppenbara underutvecklingen? Vem reproducerar i vardagen anklagelserna om bibliotekets i Alexandria förstörande?!
Vi får gå tillbaka till texter av Winston Churchill för att hitta en tidsanda där detta var allmängods - sedan dess har arabernas förträfflighet varit ett sådant stående korrektur att det numera snarast är dags att korrigera den bilden. Dagens allmänhet känner visst till algebra och gatubelysning i det muslimska Spanien, men inte den arabiska slavhandeln och det faktum att det lärda, arabstyrda Mellanöstern till övervägande del fortfarande var - kristet och judiskt.
Det komiska är inte bara att författaren av recensionen erkänner att ett halvsekellångt PR-arbetande i skola och media varit maktlöst att upprätta islams rykte - genom denna uppräkning reproduceras och specificeras "felaktigheterna" för den som eventuellt inte hört talas om muslimernas demografiska försteg, sharia som europeiskt dystopi eller "orientalisk despotism".
Den konkurrerande motbilden sprids genom genmälet från den etablerade bildens försvarare.
Inte nog med det, längre fram i texten bekräftas dessutom gradvis islams misslyckande att vidmakthålla upplysning: blomstringen blev kort, den idylliserade bilden av muslims tolerans mot kristna och judar nyanseras, det konstateras:
Citat:
Som så många andra har gjort funderar Karlsson över hur denna rika civilisation så snabbt kunde förfalla och bli till ett intellektuellt bakvatten. År 2005 publicerade Harvard-universitetet fler vetenskapliga texter än hela arabvärlden. Han anför en deprimerande statistik för den intellektuella stagnation som drabbat den delen av världen. Religiös dogmatism och oförsonlighet är en orsak. En annan orsak är det sätt som Mellanöstern behandlades efter första världskriget, då England och Frankrike drog godtyckliga gränser som passade krigets segrare men som inte tog hänsyn till området befolkning.
Som om inte den dystra bilden av islams inflytande var nog, planteras här ett tankefrö om hur viktigt det är med etniskt någorlunda homogena nationalstater för ett gott samhälle!
Denna dialektik mellan ett resursstarkt, högröstat, misstrott etablissemang på ständig offensiv och en verklighetsförankrad, faktabaserad och sanningsstark systemkritik med horisontalverkande informationsdistribution i folkdjupet - det är detta som är det verkliga "mediakriget", a.k.a kriget om tolkningsföreträdet, om formandet av medborgarnas världsbild.
