Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Text

Är du verkligen så säker? Framstegspartiet kom in i den norska kongressen 1973. De åkte ut 1977 men var tillbaka valet 1981. De har alltså suttit i parlamentet i 32 år men varit i rikspolitiken sedan 1973 förutom fyra år utanför parlamentet. De fick till sitt första samarbete med det norska högerpartiet efter valet 2014. Detta beror främst på att de nådde 22,1 procent i valet 2005 och 22,9 procent i valet 2009. Den norska högern höll på att dö ut. De rasade ned till 14,1 procent i valet 2005. De ökade sedan i valet 2009 till 17,2 procent men de var absolut ingen spelare. Rösterna kom från Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna. Den enda vägen som den norska högern kunde göra var att skita i de små borgerliga partierna och samarbeta med Framstegspartiet. Det tog alltså 41 år! för dem att komma till den här insikten. Senaste gången en person från den norska högern hade en statsminister var mellan 1989-1990 då Jan P. Syse var regeringschef. Han hade svag borgerlig minoritetsregering till stöd. Annars får vi gå tillbaka till tidigt 1980-tal. Norsk politik är förövrigt snarlik den svenska. Högern har aldrig varit starka och Centerpartiet och liberalerna har då och då haft maktinnehav.

Danskt Folkparti har också en mycket lång historia. De kom in valet 1998 och fick ett samarbete först 2005. Men enbart som stödparti. Då skall man veta att det danska Framstegspartiet kom in 1973 och satt i parlamentet fram till 1998. De åkte ur 2001 efter att många nyckelpersoner bildade Danskt Folkeparti år 1994/1995 efter interna konflikter.

I Sverige ligger Fp, C och Kd på gränsen och risken är antagligen stor att de kommer åka ur riksdagen mellan 2014-2022. Moderaterna kommer dock plocka upp de här rösterna och således öka i storlek eftersom liberalerna i de andra borgerliga partierna försvinner upp i dem. Moderaterna kommer antagligen bli tvungna att göra upp med SD någon gång mellan 2014-2022 om de vill sitta i en regering - men det skulle innebära att de skulle gå emot hela det svenska finansiella, akademiska och byråkratiska etablissemanget. Det finns ingen chans i helvete att de skulle göra detta. Det är därför jag inte tror på någon förändring i Sverige. Istället kommer SD växa 2014, 2018 och 2022 och antagligen är det lagom för något extremistparti (på riktigt) som SvP att stiga in. Men vid den tidpunkten har vi antagligen riktiga kåkstäder i Sverige och befinner oss i en extremt turbulent situation.

I Sverige ligger Fp, C och Kd på gränsen och risken är antagligen stor att de kommer åka ur riksdagen mellan 2014-2022. Moderaterna kommer dock plocka upp de här rösterna och således öka i storlek eftersom liberalerna i de andra borgerliga partierna försvinner upp i dem. Moderaterna kommer antagligen bli tvungna att göra upp med SD någon gång mellan 2014-2022 om de vill sitta i en regering - men det skulle innebära att de skulle gå emot hela det svenska finansiella, akademiska och byråkratiska etablissemanget. Det finns ingen chans i helvete att de skulle göra detta. Det är därför jag inte tror på någon förändring i Sverige. Istället kommer SD växa 2014, 2018 och 2022 och antagligen är det lagom för något extremistparti (på riktigt) som SvP att stiga in. Men vid den tidpunkten har vi antagligen riktiga kåkstäder i Sverige och befinner oss i en extremt turbulent situation.

Bra kvalitet i tråden med många vettiga, och stundtals roliga, resonemang. Medias krympande mängd betalda tyckare - liksom för all del de obetalda som skriver här - kan sitta och hålla på och resonera för den ena eller andra sidan, med substantiella argument eller inte, så länge ekonomin håller ihop det svenska "samhället" och välfärden något så när på makronivå. När det blir reell kris är det en annan sak. Maslows behovstrapppa kan inte förklara det till fullo men det ligger något i att så länge basbehoven är tillräckligt tillgodosedda kan man göra en massa andra saker vid sidan om, och att vara filantropisk journalist är en del av både uppskattning, gemenskap och självförverkligande. Blir läget skarpt så får vi dock se ett smärre reellt krig, snarare än ett virtuellt mediakrig. Innan dess och eventuellt även i samband med det kommer det eventuellt att gå att skönja två parallella men disparata tendenser som intensifieras: dels en vänster-, dels en högerpopulistisk våg. Om dessa sidor sedan blir extrema i ordets mer konkreta bemärkelse återstår att se.

Bra jobbat! Härlig, men tragisk sammanfattning av ett samhällsbygge i förfall.

Den stora frågan är; kommer fallet någonsin att nå sådan hastighet att folk på riktigt reagerar och agerar i större skala? Hur man än vrider och vänder på steken så börjar ju fler och fler inse att det är något som inte står rätt till.

Viktiga samhällsfunktioner som tåg och bussar har fler och fler inställda avgångar. Tider som inte längre kan passas eftersom underhåll på järnvägarna halkat efter. Mediciner som får betalas ur egen ficka. Farföräldrar som får betala för kaffet på hemmet.

Naivt nog verkar många tro att det bara är att höja skatten eller omfördela resurserna för att det ska lösa sig. Problemet är att resurserna inte längre räcker till. I någon av alla ändar måste snaran dras åt. Lägre löner till sjukvårdspersonal, lärare, större klasser, kortare tid hos läkaren, minskad invandring, utlandsbistånd, sämre vägar, bantat försvar eller något annat.

Det är också här striden om mångkulturen kommer att avgöras. Någonstans torde en brytpunkt komma för de flesta människor. Har vi verkligen råd att skänka bort 1% av BNP till andra länder när Brittas får liggsåren för ingen har tid att vända henne på hemmet? Har vi råd med på gränsen till fri invandring och fri tandvård för papperslösa när många medborgare tvingas prioritera bort egna tandläkarbesök?

Det leder mig in på ett litet debattknep som är användbart i dessa tider.
Person X säger något i stil med "Vad dyrt det har blivit att X, Y, Z!", "Otroligt att de inte har höjt lärarlönerna på över tio år!"

Istället för att gå rakt på sak så säg: "Jo, men nu har vi ju röstat fram att Sverige ska vara en humanitär stormakt. Då måste vi ju spara här hemma också och inte kräva för mycket!"

Är det bara ett kallt konstaterande utan ironi eller sarkasm bakom så har jag märkt att många, även ganska radikala vänstermänniskor, bli lätt ställda över detta enkla konstaterande. Det är enormt svårt att argumentera emot och ideologiskt är de ju näst intill tvingade att hålla med.

Jag är aldrig säker på framtiden, men mycket pekar på att vi får en allt mer polariserad politisk situation, där sjuklövern (som kanske inte är sju så länge till) blir allt mer överens i allt fler frågor står i ett hörn, och SD möjligen tillsammans med någon annan i framtiden, står i ett annat hörn.

I Danmark har SF i praktiken utgjort stödparti till den förra borgerliga regeringen. I Norge har FrP nu gjort intåg i regeringen. Vi kan inte veta hur lång tid det tar, men det är sannolikt att SD - allt större eller tillsammans med någon annan - kommer att bli ett permanent block i svensk politik. Sedan kommer man inte i regeringsställning 2018 så klart.

Lägg därtill den demografiska förändringen av Sverige. Den har gått oerhört fort. Jag minns att det fortfarande på 1990-talet var ganska ovanligt att se icke vita personer på gatan i Sverige, men nu är det ofta man som vit befinner sig i minoritet på busshållplatsen, torget eller resturangen. Vid en viss brytpunkt kommer antalet icke etniskt svenska personer i Sverige att vara så stort att det blir omöjligt att driva igenom en politik som begränsar invandringen till Sverige från dessa personers ursprungsländer. Exakt när vi når denna brytpunkt är svårt att säga, men jag tror inte att den ligger så särskilt långt in i framtiden, kanske max 20 år. Det kanske rentav redan är försent om 10 år.
Den som lever får se.

Den effekt som jag tycker mig se, sedan ganska länge, är att en stor skepsis mot all vetenskap håller på att sprida sig i befolkningen.

Lägg därtill den demografiska förändringen av Sverige. Den har gått oerhört fort. Jag minns att det fortfarande på 1990-talet var ganska ovanligt att se icke vita personer på gatan i Sverige, men nu är det ofta man som vit befinner sig i minoritet på busshållplatsen, torget eller resturangen.

Vid en viss brytpunkt kommer antalet icke etniskt svenska personer i Sverige att vara så stort att det blir omöjligt att driva igenom en politik som begränsar invandringen till Sverige från dessa personers ursprungsländer.

Exakt när vi når denna brytpunkt är svårt att säga, men jag tror inte att den ligger så särskilt långt in i framtiden, kanske max 20 år. Det kanske rentav redan är försent om 10 år.

Den som lever får se.

Jag menar - ungefär som Hollande och Obama. Det enda de har lyckats med är mer krig, mer elände, mer arbetslöshet och mer skenande utgifter. (...) Men till slut står de där - med mängder med lån och utan ett arbete. Jag tror att arbetslösheten är det som kommer sätta allt på sin spets. När folk inte kan köpa sig fria från kriminalitet och sociala problem och när barnen till arbetarklassen och medelklassen hamnar på gatan så har nog skiten träffat fläkten. Det är därför EU och USA nojjar så mycket över arbetslösheten. De vet att när folk inte har något att förlora röster de på nazister eller kommunister.

Det är inte dumhet eller okunskap vi ser nu, utan något helt annat.

Stefan Fölster är en intressant person. Hans mor är Åsa Kaj Myrdal och växte upp i Tyskland. Efter studier vid UCLA och doktorsgrad från Oxford flyttande han till Sverige. Det förklarar hans udda tysk-engelska dialekt. Stefan Fölster är alltså ingen ”ond” person men en person som får betalt för att sprida Svenskt Näringslivs budskap. När han skriver för Reforminstitutet skriver han för Svenskt Näringsliv. Han tillhör inte ”eliten” – snarare en person ur den övre medelklassen som får betalt för att propagera för lönedumpning och mot facken. Sedan är Fölster privat antagligen väldigt sympatisk men som sagt – att jobbar för Svenskt Näringsliv. Det Fölster skriver som professor är betydligt bättre men det görs i eget namn och inte för hans arbetsgivare.

När det kommer till Assar Lindbeck så är han 84 år g ammal. Han lever i en annan tid. Han arbetade för Tage Erlander. På hans tid så var Sverige ett mjukt protektionistiskt land med en hög levnadsstandard – där problemen handlade om att ”förbättra” redan bra förhållanden och hur man skulle få ”de sista arbetslösa” i sysselsättning. Om du inte var alkoholist eller kriminell var dina livschanser ganska goda. På Lindbecks tid så gjorde människor klassresor uppåt. Idag gör människor klassresor neråt.

Låt mig vara tydlig. Invandring kan vara gynnsamt - både låg och högkvalificerad invandring men i ett läge där det enbart skapas ett fåtal lågkvalificerade servicejobb och ännu färre kvalificerade arbeten är det inte lämpligt att ha fri invandring. Det blir inte bättre av att det sista vi har av svensk produktion flyttar utomlands.

En enkel klassanalys vittnar om att medelklassen och arbetarklassen är på väg bort. Medelklassen förlorar sina kvalificerade arbeten alternativt aldrig får ett efter universitetsstudierna. Saken är den att de måste ha en tillräcklig hög lön för att kunna kompensera för inkomstbortfallet för tiden de studerat samt för att betala av deras lån. Ungdomarna får idag inte jobb efter examen och tvingas ta ”Mc-Jobs”. Orsaken är tämligen simpel – när produktionen flyttar utomlands flyttar också (indirekt eller direkt) de kvalificerade positionerna utomlands.

Trots allt, de finns inget att administrera. Politikerna bryr sig inte ett dugg om arbetslöshet bland akademiker eftersom de föreställer sig att de ”får jobb”. Detta bygger de på att arbetslösheten är lägre bland akademiker än personer utan sådan utbildning. Det är sant – men inte när vi jämför personer under 30 med akademisk utbildning och personer ur arbetarklassen med yrkesutbildning. Då är det bättre att tillhöra arbetarklassen.

Blåställsjobben har inte försvunnit men lönerna har antagligen sjunkigt och de har sämre social mobilitet. De lider också i stor utsträckning av bemanningsfirmor som sänker lönerna. De går därför likt de unga akademikerna periodvis arbetslösa även om de med blåställsjobb antagligen har det marginellt tryggare – i alla fall de yngre.

Ett annat fenomen är ”Mc-jobs” eller det som utgör den svenska underklassen. Dessa jobb har oftast löner omkring 85-100 kronor eller 13 000-16 000 i månaden. Vad som är intressant och som det sällan talas om i Sverige är ”underunemployment”. Vad det innebär är att människor arbetar halvtid. Tänk dig nu om du tjänar 100 kronor i timmen och du enbart får arbeta 25 procent. Du har en lön på efterskatt på bara några tusenlappar. Sådana löner går inte att försörja sig på och det är också tanken med ”Mc-jobs”. De är till för ge studenter och ungdomar en inkomst vid sidan av något annat eller vara en kort tillfällig språngbräda till något annat. Idag är dessa jobb permanenta för många.

Det går en vandringsmyt i Sverige att vi saknar lärare och sjukvårdspersonal. Enligt SAP är det så illa så vi måste utbilda 100 000 nya undersköterskor. Saken är bara den att om vi hade arbetsbris bland undersköterskor så hade lönerna naturligtvis stigit. Detta är det naturliga som händer om det råder brist på en viss vara eller tjänst. Detta har alltså inte hänt.

Staten vill ha så billig arbetskraft som möjligt och med hjälp av LO och fackförbunden (som ni märkte så var Arena och LO med på den här rapporten) så har staten lyckats trycka ned lönerna för undersköterskor, sjuksköterskor och lärare. För att ytterliga trycka ned undersköterskornas löner låter man mängder med invandrare utbilda sig till detta. Utbildningen är 1-2 år. Invandraren får en vettig sysselsättning och om han eller hon sedan får ett jobb så har produktionen av ytterligare undersköterskor tryggt ned lönerna – eftersom man har skapat ett överutbud på sådan arbetskraft.

Vidare finns det skrämmande undanträngningseffekter. Alla grupperna trycker ned varandra mot noll. Akademikerna får inga tjänstemannajobb och tar lagerarbetarens jobb. Lagerarbetaren tar ett kvällsjobb på ICA och trycker undan invandraren som i sin tur tvingas leva på socialbidrag. Det är alltså detta som gör att invandrare inte får jobb. Statistiskt kan inte tillräckligt många av dem konkurrera - de arbetsmarknadsprojekt som införs skadar oftast mer. Utbildning är en investering men måste leda till något. Annars är det en förlust för individen. Ju fler som utbildar sig till något ju mindre blir utbildning värd. Ju fler som gör praktik ju mindre blir praktiken värd. Således, värdet på arbetskraft sjunker.

Det klagas på att vi har ”för få som skaffar barn” – men varför skaffar folk inte barn? Tja, det skaffas väldigt många barn i Sverige men det är primärt akademikerna och arbetarna (unga) som inte skaffar dem. De skaffar dem inte eftersom utbildning (de positiva effekterna av den) leder till viss förståelse över att man inte kan göra barn om man inte kan försörja dem. Däremot skaffar underklassen barn – och gör det i en snabbt och ökande takt. Detta leder till att vi får en massa barn i samhället till föräldrar som inte ens kan ge dem de grundläggande redskapen för att klara skolan. Samma problem återfinns förövrigt också i tredje världen – där samma problem råder.

Situationen i Sverige är alltså att de 10 procent rikaste blir rikare, medelklassen och arbetarklassen slåss sönder och en växande, primärt icke-svensk underklass i ghetton har växt fram. Utan statens hjälp, snälla föräldrar och det sista som finns kvar i vårt civilsamhälle så skulle vi se kåkstäder växa fram i Sverige. Den här rapporten vittnar om att ”klass mot klass” är rent skitsnack. Det handlar inte om ”klass mot klass” men om en elit och vanligt folk. Det är ju bara titta på vilka som skrev under rapporten. Det var ledande personer i byråkratin, media, finansen och akademin. Alltså, elitpersoner eller personer som representerar eliten. Det har aldrig handlat om ”klass mot klass” eller ”ras mot ras” men mot elit och folk.

Vem tror på riktigt att typ Aftonbladet bryr sig om fattiga människor i tredje världen eller för den delen undersköterskor? Det har handlat om att länsa västvärlden på dess resurser och göra ett fåtal människor snorrika med hjälp av den övre medelklassen, som upprätthåller deras privilegier.

Det kanske är dags att fler börjar fatta det som Ebba Grön förstod - Staten och kapitalet sitter i samma båt.

Jag noterar att en av undertecknarna till ”Vi punkterar de vanligaste myterna om invandringen” på DN Debatt är Jan Scherman som varit programledare för TV4:s Kalla Fakta. Det är otänkbart att han inte skulle begripa att påståenden som förekommer i debattartikeln är medveten manipulation. Det är inte dumhet eller okunskap vi ser nu, utan något helt annat.

/SD-trollet