Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Alexandra Pascalidos profil och framtoning - läs hennes torftighet, smaklöshet och stötande värderingar - är välkänd för SR och SVT. Hon var (under senare halvan av 90-talet) programledare för TV-programmet Mosaik ... tills hon entledigades, vilket (enl. uppgift) ska ha resulterat i ett raseriutbrott av primadonnan Pascalido av episka proportioner.

Ett inlägg på Flashback från 2005 sammanfattar:


https://www.flashback.org/p1855339#p1855339

INGEN producent på SR eller SVT ger programledarjobbet till Alexandra Pascalido i "en av Sveriges Radios stora satsningar dettasupervalår" (SRs formulering) i någon okunskap om hur Pascalido kommer att bete sig i direktsändning.

SR *eftersträvade* den här utformningen av statspropagandan f'låt "debatten".

Man kan f.ö. notera att programmets rubrik är en formulering av MPs (migrationspartiets/ maktpartiets) Maria Ferm.

-----

PS Jag har, trots letande, inte lyckats finna några uppgifter om vem producenten är och vilka som finns i produktionsledningen för programmet. Någon som vet?

En illustration till, men samtidigt oväntad vinkel, i mediekriget tydliggjordes i P1 Morgon idag. Historien tycks vara som följer:

"På lördag ska Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson besöka Jokkmokks marknad är det tänkt. Och Sverigedemokraterna vill ändra rennäringslagen så att också andra än samebyarna ska få rätt att bedriva renskötsel."
http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=5774779

Likabehandlingsprincipen eller minoritetshänsyn på etniska grunder? Onekligen spännande. Självklart ligger i förlängningen frågan om inte bara samer skall ha ekonomiska och juridiska särställningar, utan om det också skall gälla araber, somalier, finnar. Skall det även gälla svenskar? I ett europeiskt, och särskilt globalt, perspektiv är etniska svenskar tveklöst en mycket liten etnisk grupp med särpräglad kultur, och är inte nationsgränser rätt förlegat när det gäller att bedöma majoritet/minoritet?

Hur olika medieaktörer tar ställning i denna frågan kan bli intressant att följa.

Jag tycker det är så jävla tråkigt med den sjukliga stigmatiseringen som får folk att inte våga yttra sig. Det är ingen annan än media och diverse organisationer som skapat detta och tyvärr hänger folk på och ser det som livsfarligt att släppa fram invandringskritik. Det är inte rätt då minst halva befolkningen inte är nöjda med nuvarande situation men det känns som det blir fångläger i gulag för den som yttrar sig.

Likabehandling oavsett grupptillhörighet är väl den liberala positionen. Ur ett nationalistiskt perspektiv skulle jag finna det logiskt att göra åtskillnad mellan grupper som har en lång anknytning till territoriet respektive grupper som invandrat. Särrättigheter skulle alltså inte ges till invandrade men skulle inte vara uteslutet att folkgrupper, speciellt samer som urfolk, skulle kunna ges sådana. Men jag vet att det finns olika uppfattningar bland nationalister kring frågan. Men jag tycker inte att det är självklart att nationalister måste bekänna sig till en liberal syn. (Utan att ta ställning till om dagens samerätt är bra eller dålig, den går att kritisera ur många olika perspektiv.)

Det enda som betyder något är hur du "yttrar dig" när du lägger din röst på valdagen. Allt annat är sekundärt.

Surfade in på SvDs sida och möttes av inte mindre än tre (3) inlägg som ondgör sig över mediernas/SRs behandling av SD och SD-företrädare. Per Gudmundson tycker det är anmärkningsvärt att frågor om förändring av bidrag och partistöd endast aktualiseras när det visar sig att SD gynnas av dem:

http://blog.svd.se/ledarbloggen/2014...d-partibidrag/

Både Sanna Rayman och framtidslöftet ( (FB) Nepotism i media: exemplet Naomi Abramowicz, och en förutsägelse) Naomi Abramovicz vänder sig emot Pascalidous agerande mot Alice Teodorescu och Paula Bieler:

http://blog.svd.se/ledarbloggen/2014...orescu-bieler/

Som jag skrivit tidigare så är den antisvenska PK-ismen beroende av den mentala konstruktionen av en osårbar svensk majoritetsnorm att bekämpa. Man är, för att tala med Arnstad, ultranationalister som behandlar den svenska nationen som den enda relevanta utgångspunkten.

Man bortser från att Sverige är litet inom EU och svenskarna ett försvinnande folk globalt - långt mer sårbart än snart sagt alla "minoriteter" som invandrat hit. Man behandlar oss som vore vi kineser, araber eller amerikaner som i kraft av sin demografiska och kulturella råstyrka har framtiden säkrad.

Om vi tar det där bejakande globalistiska och internationalistiska steget fullt ut så blir ju perspektivet ett helt annat: Den svenska kultursfären, det svenska språket, det svenska folket är inget marscherande herrefolk som hotar någon annan - vi är själva hotade av migrationsströmmar om hundratals miljoner människor.

Det är denna perspektivförskjutning jag vill se: Det svenska som något unikt, värdefullt och i behov av skyddande omsorg. Genast följer att alla språkliga triggers, alla inympade reflexer att vårda, uppoffra och ta hand om, tillfaller Sverigevännen. Alla slagord, alla skambeläggningar, alla värdegrunder tas behändigt i anspråk.

Då är det inte en turkisk kurd eller polsk jude som anklagar mig för rasism för att jag sätter det svenska främst i Sverige, då är det jag som kallar dem rasister för att de inte gör det. Representanter för större folkslag som osynliggör och förringar det svenska folk som hjälpte dem när det var deras etnicitet som ifrågasattes och förföljdes.

Visst kan det bli intressant att se på hur media ska lyckas klandra SD för att man vill göra mot samerna vad som redan görs mot svenskarna, men samtidigt visar det väl att SD är vilset och ideologiskt korrupt.

Vad finns att tjäna opinionsmässigt på att framstå som storsvenska same-mobbare? Har dessa inte samma typ av särskilda, hävdvunna rättigheter till åtminstone vissa områden som svenskar till andra?

Och om man vill ge en känga mot all sorts "nationalism och unken blodsmystik" för att markera att man blott och bart är ett "kulturnationalistiskt" parti som inte tror på etniciteters rättigheter - hur kan man då envisas i sitt stöd av den uttalade etnonationalismens Israel?

Same-frågan och ensidig Israel-vurm är bara två exempel på opinionsmässigt ytterst tveksamma och sinsemellan motsägelsefulla ställningstaganden som det annars så konflikträdda SD av någon besynnerlig anledning väljer att ta. Någon borde ta hjärntrusten i örat.

Jag håller nog med. Frågan är om detta utspel i första hand tillkommit för att sätta fingret i den identitära multikulturalismens svaga punkt, eller enbart för att SD skall få uppmärksamhet och fler väljare i Norrland.

Just detta vore den ideala effekten av mediekriget, men jag tro man får begränsa sin optimism därvidlag.


Ja, det är frågan det. Tänker man sig att få ökat stöd av icke-samiska norrlänningar, eller bara att visa på effekterna av etnisk minoritetspolitik? Vi får se hur mottagandet blir från olika håll.

Sanna Rayman har gett sig in i bråket mellan Pascalidou och Teodorescu och lyfter ämnet vidare:





Som vanligt en bra artikel. Dock missar hon ett antal poänger. Radio- och tvdebatter handlar om dramaturgi. Det är ett inövat skådespeleri. Programledaren har huvudrollen och debattörernas uppgift är att stärka henne/honom i den rollen. I det avseende sköter Pascalidou sitt jobb.

Den här inriktningen av public service blev mycket märkbart redan i slutet av 80-talet. Personer som Lars Forsell och Stig Slas Claesson blev uppriktigt förbannad på svt och bad dem fara åt h-e. Så också Ingmar Bergman, Ulf Linde, Allan Edwall med flera. Journalister är inte ett dugg intresserade av kulturpersonligheter och intellektuella, utan bara ville framhäva sig själva. Nu senast kan vi ta del av detta spektakel med Belinda Olsson och Ulf Lundell. Självklart ställer han inte upp på en intervju.

Media, etablissemanget och politiker har tillsammans skapat en konsensuskultur, en slags fiction om världens beskaffenhet som alla ska förhålla sig till. Vissa är renläriga och lever strikt enligt den som Linderborg, Claes Borgström eller Åsa Ramsson medan andra kliver ut och in som Jan Josefsson och Anna Dahlberg.

Sanna Rayman är snubblande nära. Om hon lyssnar på nästkommande program kommer hon säkert inse att programmen absolut inte handlar om rasism i sig, utan om att reproducera konsensuskulturen. En slags predikan. Här alla sorters fulknep tillåtna för den goda sakens skull.

P1-debatt under Alexandra Pascalidou är ett mycket problematiskt program eftersom det så uppenbart inte syftar till intellektualiserad och fördjupande debatt. I debattprogrammet kommer 25 personer alternativt 26 personer (två är inbjudna som en) till tals och är överrens i sak. I synnerhet angående om strukturell rasism existerar. Det finns bara två personer representerade som har en annan åsikt angående detta och det är Paula Bieler (SD) och Alice Teodorescu, liberalkonservativ opinionsbildare. De fick båda relativt mycket tid att tala jämfört med de andra inbjudna.

Utöver dessa två räknas också Anna Rehnvall (Fores) och Caroline Szyber (Kd) som höger i och med att de är uttalade liberaler. Alla andra kan antagligen kategoriseras som feministisk, anti-rasistisk eller grön vänster. De som inte bekräftade allt som sades under debatten och som möte på kritik från programledaren var antagligen Patrik (polisen), Mikael Hjerm (professor i sociologi) och Abbe Bergegårdh, (V). Patrik ville inte direkt kalla sin arbetsgivare rasistisk, snarare att det fanns mycket att arbeta med. Mikael Hjerm möte kritik eftersom han ansåg att toleransen hade ökat och Abbe Bergegårdh ansågs vara en udda fågel eftersom han inte direkt ville kalla arbetarna på Volvo för missnöjda rasister för att de oroade sig för arbetskraftsinvandring från EU. Vare sig man är vänster eller höger, rasist eller anti-rasist kan man inte beskriva den här debatten som neutral. Så här såg programmets debattlista ut.

Patrik Lundberg, journalist
Jan Helin, chefredaktör för Aftonbladet
Faje Gani, VD och delägare i Nöjesguiden
Judith Kiros, frilansande journalist på Politism, Nöjesguiden och Aftonbladet
Mikael Hjerm, professor i sociologi
Massoud Kamali, professor i socialt arbete
Dominque Kay, talesman för en romsk människorättsorganisation
Siavosh Derakhti, Unga (muslimer) mot antisemitism och rasism
Alice Teodorescu, Jurist och liberalkonservativ opinionsbildare
Seher Yilmaz, PR-konsult och ordförande för Rättviseförmedlingen
Anna Rehnvall, Fores (liberal tankesmedja)
Mehmet Kaplan, riksdagspolitiker (Mp)
Abbe Bergegårdh, VVS-Montör och politiker (V)
Carolina Szyber, riksdagskvinna (Kd)
Mona Sahlin, politiker (S)
Nabila, socialistisk rappare och skribent
Carl Frank, släkt med en överlevare från Förintelsen
Carolina Faraj, svensk-palestinsk konvertit till Islam och debattör
Melody Farzin, taleskvinna för Megafonen
Paula Bieler, Chefredaktör för SD-kuriren (SD)
Moa & Mira, vänsteraktivister från Kärrtorp
Özz Nûjen, antirasistisk komiker
Patrik, polis - med en afrikansk far
Foujan Rouzbeh, vänsteraktivist
Johan Oljekvist, VD för fryshuset

De med fet-stil är officiellt höger: Liberaler eller konservativa.

Detta, i kombination med en rabiat partiskt programledare, för ju tankarna till Stalin-tidens skenrättegångar. Där den partiske försvarsadvokaten påminner åklagaren om någon graverande detalj som han missat.

Jag är kluven till nyttan av att ställa up på denna typ av debatter.
Det kan ju vara så att publiken märker hur väldigt snett det är, men jag är väldigt tveksam.