Sorgliga filmer - gråter ni?

Lejonkungen

Jag fick tårar i ögonen av Requiem for a dream. Annars brukar jag stå emot bra.

Jag har faktiskt aldrig gråtit till någon film, vet inte om det beror på min Asperger som gör mig mer "känslokall" eller att jag inte kan leva mig in i filmer på samma sätt som vanligt folk. Däremot då jag var liten och såg Terminator 2 första gången blev jag dock vemodig utav slutet.

Samma med slutet i E.T. då jag fick en klump i halsen. Lustigt att jag kan känna sympati för en robot och en utomjording men inte människor av kött och blod i filmer, beror nog på att jag själv känner mig så annorlunda.

Der Untergang grät jag faktiskt på slutet av

Jag förstår vad du menar. Blev också berörd av slutet på E.T, blir dock inte samma sak när det är människor man ska tycka synd om. Kanske lite tråkigt, men sant...

Hachiko, har sett den två ggr, står som en fontän i ansiktet varje gång. Blir också som många andra berörd av slutet på ET, och scenen i cast away när wilson driver i väg

Hotaru no haka, The Straight Story, Paris, Texas, The Elephant Man.

Det är väl de jag kommer på som fick mig att gråta. Tycker det finns något oerhört äkta och mänskligt i dessa filmer. Lynch är bäst på att skildra människoöden, han berör mig väldigt djupt. Sen påverkar Richard Farnsworths levnadsöde mig också när jag ser The Straigt Story han är Alvin i den filmen.
I Paris, Texas när Nastassja Kinskis karaktär träffar sin son på motellet och Travis står på parkeringen är så vackert. Hotaru no haka är överjävligt tragisk men ändå så vacker så det går aldrig till överdrift. De flesta kan nog känna igen sig i utanförskapet som präglar hela John Merricks liv i The Elephant Man. Tror Lynch skildrar det så bra för han vet hur det är att vara en outsider i samhället.

Förut kunde jag inte gråta till film, men nu känns det som att jag gråter till allt och alla runt omkring mig tittar konstigt och undrande om det är något fel på mig haha.

Men den senaste filmen som jag grät till... hmm.. det måste varit pojken i randig pyjamas. Såg den forra veckan.

Kom en och annan tår när jag såg "Älska mig", som i grund och botten är en anti-mobbingfilm för skolelever. Gråter aldrig till filmer i vanliga fall, men brukar få en klump i halsen på vissa, t.ex. Schindler's List och Hachiko: A dog's story. Men till Älska mig blev ögat lite blött.

Jag får alltid tårar i ögonen och en klump i halsen i den scen där
Kristina i -Utvandrarna- går bort, i närvaro av sin Karl-Oskar.

Min man dog för 15 år sedan här hemma på liknande sätt och inför mina ögon...

Hur kan man låta bli?

När kung Theoden blickar ner över det vidriga orcherkaoset på slätten utanför Minas Tirith, håller sitt brandtal och Rohans ryttare rider till attack som en våldsam kil trots de överväldigande dåliga oddsen...

Det är storslaget och förtvivlat.

Jag grät till A walk to remember. Fick även konstiga rysningar när dom står på 2 stater samtidigt.