SKräckslagen över att inte existera

Seriöst riverman "get out of my mind." har beskrivit samma känsla för mina kompisar men då svarar det att så har de minsann aldrig känt sig inför döden. Trodde jag var ensam med panikattackerna men känns kul att någon tänker exakt som ja och agerar därefter. Vet precis hur det känns!

Vissa har aldrig fått den känslan helt enkelt. Aldrig släppt allt och sett den stora bilden.
Man är så inne i sitt liv och all dess meningslösa innehåll att man inte kan släppa det och se sig egen dödlighet och hur absurt allt igentligen är.

Ibland när man ligger för sig själv i sängen och det är mörkt och tyst så glider tankarna iväg.
Börjat tänka universum och vad man igentligen gör här. Brukar sluta att man glider in på döden.

Det är då jag ibland får panik. Blir liksom medveten om mig själv...jag som existens. Och tänker "en dag kommer jag att dö....Och det finns ingenting som kan hindra det" Hjärtat klappar och man börjar andas fort. "Jag kommer vara borta och aldrig aldrig mer finnas till!!"
Till slut blir man helt panikslagen och måste sätta mig upp i sängen för att kunna lugna ner mig. Har t.o.m gått så långt några gånger att jag rusat upp ur sängen och gått omkring i cirklar i lägenheten innan jag har fått tillbaka lugnet.

Någon som haft samma känsla?

bumpar upp denna tråd lite