Några tankar om konsekvent liberalism

Låt mig börja med att säga att den konsekventa liberalismen är den enda som är värd att diskutera (hör noga på, stats-''libertarianer''), då minsta undantag mot den leder en in på en gradskala av godtycklighet som kan gå precis hur långt som helst så länge inte ideologin konsekvent strider mot liberalismen.

Liberalismens ägandeprincip utgår ifrån’’finders keeper’’ principen med tillägget att man ska ’’bruka’’ ens egendom – man förutsätter att det är ok att ta över oägd mark för att man brukar den. Jag anser att denna permanentisering är orättvis för att den hindrar andra från att få tillgång till viss mark, speciellt framtida generationer (och nej dessa är inte nödvändigtvis ’’möjliga’’ personer, ett foster t.ex. existerar objektivt), man tillåts förtrycka andra från att kunna bruka mark för att man brukade den först. Enligt denna egendomsprincip skulle en person kunna markera ett större landskap med pinnar och kalla det sitt eget (då han genom denna handling har brukat det? Denna frågeställning tar jag upp lite längre fram) och till och med lämna området medan folk som senare finner sig beroende för sina liv till det inom egendomen (t.ex. mat och vatten) skulle vara otillåtna att göra det de behöver såvidare inte pinne-markeraren går med på det.

Men förutsatt att man håller med finders keeper principen finns obesvarade frågor på brukandets upprättande av den permanentiserande privategendomen: Vad måste man göra med ett objekt för att det ska bli ens egen/var går gränsen för att ’’bruka’’? Med vilken frekvens måste man bruka något? Och hur mycket får man äga utanför det man rent fysiskt brukat (jag tänker på folk som har upprättat landskap som sin egendom utan att någons ens ha brukat varje punkt i den)? Vi säger att en person brukar en pinne genom att stoppa ner den i marken och sedan lämna den, är han fortfarande ägare av objektet och har rätt att försvara det utifall någon skulle röra på pinnen? Finns det några konsekventa kriterier för var ägandet börjar när man har brukat något?

Accepterar man trots dessa problem den permanentiserande privata egendommen som (från en början) upprättas genom fysiskt brukande, så är det märkligt att självproklamerade konsekventa liberaler ställer sig emot våra dagars demokratiska nationalstater vilka fungerar under precis samma permanentiserande och brukande principer: De som aktivt väljer att vara under de demokratiska/kollektivt ägdas mark och har möjlighet att lämna området måste spela på ägarnas regler: Staten själ inte från er, ni låter er aktivt spelas på, enligt eran egen logik, ägarnas rättmätiga befogenheter. För man argumentet att det inte är rättvist för att nationalstater från börja har etablerats genom våld (de som har det, alltså) bör man för att vara konsekvent ha samma invändning mot privategendom: Går man tillräckligt långt tillbaka historien lär nog alla finna att man har ackumulerat kapital genom egendom som upprättats genom våld. Eller är det när man talar om nationalstaten helt plötsligt omöjligt med gemensamt ägande? Borde inte denna omöjlighet även gälla då även gälla t.ex. fastigheter? Hur skulle ni rättfärdiga denna begränsning av folks val?

Finns det något annat sätt att hantera landfrågan som medför att någon vid något tillfälle inte kan få tillgång till viss mark? Alltså, finns det något praktisk system där vem som helst kan gå till vilket område som helst och börja bruka?


Nej. Det finns en del trådar om detta redan, heter troligtvis något med "land" i titeln om jag minns rätt, där detta diskuteras.

EDIT: Inte riktigt rätt, "Att äga en skog", var det jag tänkte på. Iaf, här är mitt svar:

https://www.flashback.org/p22665169#p22665169


För det första så äger inte staten allt land i Sverige, däremot så säger de sig ha ett våldsmonopol över området, vilket är något annorlunda, om än snarlikt, se "overlordship". Även om vi skulle acceptera att staten har ett sådant ägande över allt land, så kan vi säga att det är orättfärdigt eftersom det kommit till genom stöld. Skillnaden mellan statens tvång och individers från långt tillbaka i tiden är att staten är en kontinuerlig organisation som haft det stulna landet i besittning medan så inte är fallet med privata skurkar. Det blir möjligt rent praktiskt i det förra att peka ut staten som en brottsling enligt libertarianska standarder och därmed peka ut att dess ägande inte är rättmätigt, medan det rent praktiskt inte går att göra med de tjuvar som stulit förr. I båda fallen säger dock libertarianska tänkare, d.v.s. Rothbard och de som följer i hans fotspår, att det är rätt att ta tillbaka land till dess ursprunliga ägare, givet att denne kan bevisa att stöld föregått. Och även om vi skulle acceptera att statens "överägande" av landet är rättfärdigat är inte dess ägande hav havet det - vilket skulle innebära att staten inte har rätt att hindra folk från att öppna bordeller utanför kusten (de kan hindra folk från att göra det idag om det görs inom det svenska territorialvattnet).

Något konkret och som tar bort de godtyckliga gränsdragningarna och förtryckande aspekterna hos ägandets karaktär skulle kunna vara att individen äger det som för stunden fysiskt brukas, och stunden de inte gör det slutar detta att tillhöra denna. Det rationella i ett sådant system skulle vara gemensamt gå med på att anordna samarbete och dela med sig av varandras produktioner snarare än att starta konflikter eller att ensam behöva vara rädd för att någon tar det man vill ha och har haft men inte för tillfället brukar. Sedan kan man kalla det naivt, allt som innefattar tillåtande av privata atombomber (både mina åsikter och sanna liberalers) kan lätt anklagas för det, men då använder man det ''medlen helgar målen''-tänkande liberaler annars tar sådant avstånd ifrån.


Precis som att allt som existerar inom ens egendom inte behöver tillhöra en själv. ''Egendomen'' man har i staten har man för att ägarna gemensamt beslutat om att man ska få ha det.

Det som tjuvar har stulit förr är fortfarande stulet material även om det har nya ägare, eller blir det helt plötsligt rätt att äga stöldgods för att det inte längre är i tjuvens beslag? Är det rätt att äga en tavla för att en bekant har stulit den? Nej du, äger ''oskylida'' individer stöldgods är de inte oskyldiga.

Visserligen kan man ofta argumentera att den som från en början fick material bestulet inte existerar längre vilket gör stölden irrelevant då det inte finns någon att lämna tillbaka det till, men om fallet skulle vara så kan man undra varför detta inte skulle gälla för nationalstatens ägande.


Det borde de inte få göra enligt liberala ägandeprinciper nej, men om nationalstaterna genom t.ex. FN gick ihop för att gemensamt äga havet å andra sidan..

Det systemet skulle inte heller hindra den formen av orättvisa du anmärkte på i första inlägget. Om någon använder något och har äganderätt till det hindrar det fortfarande folk som inte hade möjlighet att äga det förut att använda det nu. Det du förespråkar är ett system för att förtrycka andra!

Ett system där man måste använda något hela tiden för att inte sluta äga det verkar för övrigt inte speciellt rationellt. Var det verkligen vad du menade, eller tycker du att människor skall kunna få upphöra att fysiskt hålla på med en sak - och kanske lämna den på en plats som är deras, som ingen annan får komma till utan deras godkännande - utan att de förlorar äganderätt till saken?


Det ser jag inte hur det är jämförbart. Egendom har man, staten säger sig inte ens äga landet Sverige, "bara" styra över dess invånare.


Det här argumenterar jag inte emot. Mitt argument var ett juridiskt-praktiskt argument.


Vilket skulle vara, utifrån libertarianska principer, lika giltigt som att jag nu säger mig vara ägare över det.

Jag kanske formulera mig felaktigt och borde nog klargöra att jag håller med att brukning rättmätligen definierar ägande, det jag ställer mig emot är inte att alla inte har möjlighet äga allt på samma gång utan att ingå i överenskommelser med varandra som tillåter det, det jag ställer mig emot är att permanentiserandet av ägande ska gå under brukningkonceptet till att börja med, då man genom förtryck hindrar folk från att bruka saker när man själv inte gör det. Så nej det är inte förtryck att någon annan brukar och således rättmätligen äger vad man begär.

Jag menar det förstnämnda. Inom detta system kommer folk organisera sig på ett annat sätt för att undvika förtryck, men att leva ’’every man for himself’’ kommer av rättmätiga själ vara problematiskt, men insisterar man på att göra det får man allt se till att hålla sig undan andra människor istället för att helt enkelt proklamera saker man inte använder som sina egna.

Statsmän skulle självklart inte uttrycka det som ''vi äger Sverige'' utan något i stil med ''Sverige tillhör folket'', och det är just ''folket'' som äger landet, politikerna i sina positioner finns bara där för att folket aktivt väljer att dessa ska styra landet.

Du har såklart helt rätt, det blev lite förhastat där. Enligt liberala principer skulle de kunna t.ex. kasta en plastanka i havet, lämna stället förgott och säga att de brukar och äger ett godtyckligt definierat område runt plastankorna.

Så, det fanns inget genuint orättvist i att A inte kommer att kunna äga B, omöjligen kunna äga B, eftersom C, innan A:s födsel, börjat använda det och fortsätter att använda det fram till att A dör.


Jag skulle nog undvika de människor som säger att jag förlorar rätten till mina saker för att jag är bortrest några veckor och som anser att denna rättsliga princip endast kan ändras genom ett specifikt organiserande med andra individer (kollektivt boende?). Jag föredrar ett samhälle där en individ kan leva något mer självständigt.


Och det skulle inte ge dem någon äganderätt alls, så klart.