Elisabeth Höglund nämner Flashback som ett exempel på sociala medier i krönika i AB

Min teori: Härlig på nätet skittråkig i verkligheten
Varje dag sitter jag och hänförs över folks kvickhet, vasshet och finess när det kommer till humor, cynism och rena debattskills på Twitter och Facebook. De är som levande citatmaskiner. De vågar bryta normer. Säga ifrån. Väcka björnen som somnat. Knäböj inför det fantastiska internet!

Men lika öh va-besviken blir jag när jag träffar dessa männsikor IRL. Då är de gråa möss som knappt vågar öppna käften. Det är som att verkligheten transformerar dem till statister i sina egna liv. Men ni vet. Man följer en blogg, skriven av ett riktigt geni som spottar ur sig sanningar och samtidsanalyser på löpande band. Och man avundas personen i fråga. Man sitter och svär i sin ensamhet över att man inte får till det på samma sätt, att man inte ens kommer i närheten. Sen dyker personen upp i en tv-debatt, eller radiopanel. Eller bara på samma fest som man själv. Och man får dubbelkolla namnet för att verkligen inse att den stakande och färglösa gestalten med dålig hållning och talfel verkligen är s a m m a person som ens nätidol.. Den besvikelsen. Det antiklimaxet.

Det är lätt, lite för lätt att bygga upp en webbidentitet. Och det är egentligen inget fel i att skapa den person man egentligen vill vara. Jag är betydligt roligare på nätet. Jag kan ryta ifrån på ett helt annat sätt. Jag känner mig som bröderna Schulmans bitska syrra. Men alla som sett bröderna Schulman på tv eller träffat dem vet att de är lika karismatiska som en Ikeamöbel. Och alla som träffat mig vet att jag är världens mes. Och Kissie är förövrigt en timid liten lammunge.

Men någonstans på vägen glömde vi bort att jobba på vår verkliga persona. Den är ju jobbigare att forma som vi vill. De stakande orden är i vägen. Vi vågar blomma ut bland de vi känner och känner oss trygga med men med främlingar beter vi oss ofta som fumliga och okyssta fjortonåringar på ett komfaläger. Spelar vi inte Allan för att plocka billiga uppmärksamhetspoäng står vi tysta med tillgjorda miner utan något vettigt att säga.

För den svenska inbundenheten och rädslan för att stöta sig är skrattretande. Har man rest lite, bara i Europa, så blir det ännu tydligare. Vi posar hellre i tysthet än bjuder in och öppnar upp. Ger av de härliga, spännande och intressanta personer vi är. Tar sociala risker. Vågar hoppa in i obekväma debatter istället för att koka inombords. Visst är det väldigt, väldigt tragiskt?

+ Folk man stör sig på bara för att de vågar prata inför andra. Man tänker "din jävla tomte", men så inser man att man bara är avvis.
– Gå på lokal i Sverige, framförallt Stockholm. Det är ju som att gå på självhjälpsmöte för socialfobiker.