2011-01-10, 17:41
#1
Detta har med säkerhet tagits upp i otaliga trådar på detta forum, men jag väljer ändå att starta denna tråd med tre punkter som jag ofta ser återkomma i främlingsfientliga och invandringskritiska diskussioner.
1) Invandrare är i högre grad än infödda svenskar arbetslösa och lever på socialbidrag.
Tittar man på arbetslöshetsstatistiken för områden som med säkerhet har högre andel invandrare än andra så kan man se att detta påstående tycks stämma. Vissa extremt invandrartäta områden med många nyanlända invandrare kan lokalt ha så högt som 20% arbetslöshet. Skulle detta gälla hela Sverige så skulle man med rätta betrakta det som ett samhälle i kris, nu är det dock begränsade områden. Jag tror dock att dessa siffror är något bedrägliga. Områden med extremt hög arbetslöshet befolkas ofta av en stor andel nyanlända invandrare, att man är arbetslös den första tiden i ett nytt land kan ju inte betraktas som särskilt märkligt.
Tänker man sig att invandrare är satta i utbildningsprojekt som SFI och är arbetslösa de första fem åren i Sverige så låter det naturligtvis som mycket, men ställer man det mot motsvarande tid för infödda svenskar så är det något helt annat. Ett barn som föds i Sverige börjar inte jobba förrän efter 18-25 år. Under denna tid är de satta i kostsamma utbildningsinsatser som får några år av SFI och arbetsmarknadsanpassning att blekna. En arbetslös infödd svensk är ett mycket större ekonomiskt problem än en arbetslös invandrare eftersom den ekonomiska insatsen är så mycket större.
Tittar man på statistik över antalet som är arbetslösa eller satta i aktivitetsstöd för hela Sverige så ser man att det inte är de invandrartäta förortskommunerna som toppar utan kommuner i Tornedalen, Västernorrland och Bergslagen. Om man tycker att det är ett problem att invandrare kommer till Sverige och lever på bidrag så torde man betrakta det som ett lika stort problem att norrlänningar och Bergslagsbor lever på bidrag.
2) Invandrare är i högre grad kriminella än infödda svenskar.
Detta tycks oemotsägligt, och skall därför inte förnekas. Även om det självklart är så att de allra flest brott begås av infödda svenskar så är invandrare överrepresenterade i många brottstyper. Detta är dock nog snarast ett socialt fenomen, invandrare har i allmänhet lägre inkomster än infödda och tittar man på infödda svenskar av samma sociala status som invandrarna så är även de kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken. Invandrarna är alltså snarast mer kriminella därför att de är låginkomsttagare än för att de är invandrare.
3) Invandrare tar inte i tillräcklig utsträckning del i den svenska kulturen och blir därför inte snabbt nog en del av samhället.
Huruvida man bedömer detta vara ett problem eller inte beror på hur man ser på frågan om assimilation kontra integration och grundar sig ultimat i frågan hur man ser på individens plats i samhället i stort. En liberal ståndpunkt i frågan torde vara att samhället i sig inte har något att göra med hur enskilda individer väljer att utforma sina liv, så länge de följer lagen, respekterar sina medmänniskor och gör rätt för sig.
Att en muslim vill gå i sandaler, kaftan och huvudduk eller inte är inte viktigare eller mer upprörande än att en hårdrockare vill ha långt hår, en punkare grönt hår eller ett reggiefan dreads. Börjar man peta i individens rätt att utforma sitt liv och avkräva assimilering så hamnar man snart i den hopplösa frågan om vilken kultur det är invandrarna skall anta. Sverige är ett multikulturellt samhälle även utan invandrare, från en pingstkyrkotant i norra Småland kan steget vara lika stort till en dödsmetallare i Stockholm som till en muslim från Libanon eller en buddhist från Thailand. Om muslimen skall assimileras så gäller kanske detsamma även för antingen dödsmetallaren eller pingstkyrkotanten, frågan är bara vilken av dem man skall välja.
Slutligt vill jag påpeka att jag anser att denna typ av diskussioner och argument ofta missar en central punkt, nämligen den att frågan om invandringens kostnad egentligen landar ganska snett. Meningen med invandringspolitiken kan inte vara att berika Sverige utan att erbjuda hjälp till folk som behöver den. Lika lite som att man diskuterar huruvida det lönar sig att ge vård till obotligt sjuka och handikappade, eller huruvida man borde landsförvisa barn ur problemfamiljer med hänvisningar att de med all säkerhet kostar mer än de smakar anser jag att vi bör föra den typen av resonemang när det gäller flyktingar. Att vi är födda i ett rikt land är en oförtjänt förmån som vi rimligen är förpliktade att bruka till att hjälpa de som hade mer otur i fråga om födelseort.
Frågeställningen för tråden är hur ni, invandringskritiska eller inte, ställer er till argumentationen kring dessa tre punkter. Vad är fel i min argumentation?
1) Invandrare är i högre grad än infödda svenskar arbetslösa och lever på socialbidrag.
Tittar man på arbetslöshetsstatistiken för områden som med säkerhet har högre andel invandrare än andra så kan man se att detta påstående tycks stämma. Vissa extremt invandrartäta områden med många nyanlända invandrare kan lokalt ha så högt som 20% arbetslöshet. Skulle detta gälla hela Sverige så skulle man med rätta betrakta det som ett samhälle i kris, nu är det dock begränsade områden. Jag tror dock att dessa siffror är något bedrägliga. Områden med extremt hög arbetslöshet befolkas ofta av en stor andel nyanlända invandrare, att man är arbetslös den första tiden i ett nytt land kan ju inte betraktas som särskilt märkligt.
Tänker man sig att invandrare är satta i utbildningsprojekt som SFI och är arbetslösa de första fem åren i Sverige så låter det naturligtvis som mycket, men ställer man det mot motsvarande tid för infödda svenskar så är det något helt annat. Ett barn som föds i Sverige börjar inte jobba förrän efter 18-25 år. Under denna tid är de satta i kostsamma utbildningsinsatser som får några år av SFI och arbetsmarknadsanpassning att blekna. En arbetslös infödd svensk är ett mycket större ekonomiskt problem än en arbetslös invandrare eftersom den ekonomiska insatsen är så mycket större.
Tittar man på statistik över antalet som är arbetslösa eller satta i aktivitetsstöd för hela Sverige så ser man att det inte är de invandrartäta förortskommunerna som toppar utan kommuner i Tornedalen, Västernorrland och Bergslagen. Om man tycker att det är ett problem att invandrare kommer till Sverige och lever på bidrag så torde man betrakta det som ett lika stort problem att norrlänningar och Bergslagsbor lever på bidrag.
2) Invandrare är i högre grad kriminella än infödda svenskar.
Detta tycks oemotsägligt, och skall därför inte förnekas. Även om det självklart är så att de allra flest brott begås av infödda svenskar så är invandrare överrepresenterade i många brottstyper. Detta är dock nog snarast ett socialt fenomen, invandrare har i allmänhet lägre inkomster än infödda och tittar man på infödda svenskar av samma sociala status som invandrarna så är även de kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken. Invandrarna är alltså snarast mer kriminella därför att de är låginkomsttagare än för att de är invandrare.
3) Invandrare tar inte i tillräcklig utsträckning del i den svenska kulturen och blir därför inte snabbt nog en del av samhället.
Huruvida man bedömer detta vara ett problem eller inte beror på hur man ser på frågan om assimilation kontra integration och grundar sig ultimat i frågan hur man ser på individens plats i samhället i stort. En liberal ståndpunkt i frågan torde vara att samhället i sig inte har något att göra med hur enskilda individer väljer att utforma sina liv, så länge de följer lagen, respekterar sina medmänniskor och gör rätt för sig.
Att en muslim vill gå i sandaler, kaftan och huvudduk eller inte är inte viktigare eller mer upprörande än att en hårdrockare vill ha långt hår, en punkare grönt hår eller ett reggiefan dreads. Börjar man peta i individens rätt att utforma sitt liv och avkräva assimilering så hamnar man snart i den hopplösa frågan om vilken kultur det är invandrarna skall anta. Sverige är ett multikulturellt samhälle även utan invandrare, från en pingstkyrkotant i norra Småland kan steget vara lika stort till en dödsmetallare i Stockholm som till en muslim från Libanon eller en buddhist från Thailand. Om muslimen skall assimileras så gäller kanske detsamma även för antingen dödsmetallaren eller pingstkyrkotanten, frågan är bara vilken av dem man skall välja.
Slutligt vill jag påpeka att jag anser att denna typ av diskussioner och argument ofta missar en central punkt, nämligen den att frågan om invandringens kostnad egentligen landar ganska snett. Meningen med invandringspolitiken kan inte vara att berika Sverige utan att erbjuda hjälp till folk som behöver den. Lika lite som att man diskuterar huruvida det lönar sig att ge vård till obotligt sjuka och handikappade, eller huruvida man borde landsförvisa barn ur problemfamiljer med hänvisningar att de med all säkerhet kostar mer än de smakar anser jag att vi bör föra den typen av resonemang när det gäller flyktingar. Att vi är födda i ett rikt land är en oförtjänt förmån som vi rimligen är förpliktade att bruka till att hjälpa de som hade mer otur i fråga om födelseort.
Frågeställningen för tråden är hur ni, invandringskritiska eller inte, ställer er till argumentationen kring dessa tre punkter. Vad är fel i min argumentation?
