Var det inte mer än såhär?

Hela uppväxten och studietiden har jag levt med tron att allt en dag kommer att ge med sig, den dagen man samlar sig, skaffar ett liv, jobb och bostad. Alltså, meningen med livet är livet, arbetet, fritiden osv osv.

Nu är jag 19, bor i egen lägenhet, arbetar på heltid innan jag skall börja studera till hösten på universitet. Sitter på jobbet måndag till fredag 8h 45 min, åker SL till och från totalt 2 timmar. Kommer hem på kvällen, spelar lite fifa eller ser en dålig film och somnar. På helgen gör jag nödvändiga ting som att tvätta, handla mat och ta igen mig, någon gång i månaden drar vi ut och festar, ungefär enda gången jag träffar mina polare då det inte ges tillfälle på vardagen längre.

Visst, jag tycker mycket om mitt jobb och mina kollegor där, och jag har precis haft en kalasbra semester på två veckor där jag träffat alla mina gamla kompisar (både från Sverige och Norge). Men det var så påtagligt när jag kom tillbaka till vardagen och tänkte, fan, meningslöst? Jag tjänar så lite pengar att jag endast har råd till hyra, mat och några ting som köper på sig under en månad. Meningen var att jag skulle sätta undan till framtiden, men sådana luckor hittar jag ej i budgeten.

Jag har stora förhoppningar till att min 5-åriga utbildning kommer bli givande och att jag kommer få ett riktigt bra jobb senare, som dessutom är omväxlande. Men blir det bättre när man slår sig ner på riktigt, skaffar villa, hustru och barn? Innan trodde jag verkligen det, men nu förstår jag att det blir fortfarande samma vardag. Visst kommer man alltid finna en massa ljusglimtar i den grå vardagen, men då kommer frågan; är det dessa ljusglimtar som är meningen med allt?

Nu vill jag ha seriösa okristna svar. Då jag ej är religiös vill jag inte heller få svaren; "finn jesus så finner du meningen med livet". Jag är realist och materialist och vill ha svar och en diskussion som kan föras utanför det religiösa perspektivet.

Intressant att läsa om din vardag. Inte ironi (<- Inte ironi!).

För mig som musiker tycker jag inte alls att mina dagar ser ut som du beskriver dom. Precisera mer, vad är det som känns keff?

Min lösning är att trivas på jobbet istället för att jaga kronor. Göra jobbet till sin fritid helt enkelt.
Ska man ändå vara där i 8-10 timmar per dag ser jag hellre att jag har sköj än tjänar någon tusing extra i månaden.

hittar du jesus så har du allt baxat inför end game.

Ironikerns tragiska öde: Ingen kan tro honom när han försäkrar en om att han inte är ironisk.

Var du ironisk eller ej? Förstår inte!


Det är inte direkt min vardag som känns "keff". Det är känslan som låter typ såhär; "aha, men shit, var det inte mer än detta"? Jag hade förväntat mig att bitarna skulle falla på plats. Lite luddigt uttryckt med vet inte om jag kan förklara bättre.

Jo, det är en sak i min vardag som känns "keff". Det är saken att fritiden ej längre finns. Jag vet inte om jag längre har något som kallas för "fri-tid"? Och vad innebär egentligen det uttrycket, vad definieras som fritid?

"Gå upp, gå till jobbet, jobba jobba, äta lunch, samma sak händer i morgon"

hehe nej men jag förstår vad du menar, kände precis likadant för ett par år sedan.

Grejen jag gjorde var att jag sålde min lägenhet och bil, sa upp mig från jobbet och började plugga. Jag har ju iofs inte råd att gå ut på krogen och festa varje helg med alla andra polare som har jobb men jag har betydligt mycket mer livskvalitet än vad jag hade förut.
Saken är väl den att det gäller att hitta någonting man verkligen trivs med, som jag läste i ett tidigare inlägg att man tillbringar större delen av dagen på jobbet/skolan.

Det kommer.
Jag kände likadant när jag var 19, kan ibland känna så fortfarande. Är 23 nu och kan ju säga att jag inte kommit någonstans Men av någon anledning så känns det inte lika tungt längre... Så en liten bit har jag kanske kommit.
En gammal kompis sa en gång till mig när jag var 18 år, deppig och trodde att jag visste hur skit livet var; "You're just a boy!".
Idag förstår jag precis vad han menade. Och jag vet att jag fortfarande bara är en pojk, tror det kommer med åldern.

Hur liten lön har du egentligen? Eller hur dyrt lever du?
Heltid i Sverige räcker, enligt mig, till ganska mycket. Även fast det är en slavlön.

Ta det bara lugnt och förr eller senare känns det för hoppnings vis bättre, och det tror jag faktiskt att det kommer att göra. Håll bara ut.
Och skippa plugget kanske, res och lev livet ett år eller två istället. Du har många, många år på dig!

Låt som lättar upp:
http://www.youtube.com/watch?v=Qgx_V0So0qk

12 000 efter skatt, boende 4500, mat en jäkla massa pengar. Så dyrt är det. Plugget skall jag nog inte skippa, har istället möjlighet att plugga utomlands på det programmet jag ska läsa.

Nej det var det inte! Detta är livet för oss förnuftspruttare som förlorat tron på Gud.

I det stora hela är livet en desillusion. Personligen ser jag detta som en sorts missbildning till följd av människan och samhället. Vilket betyder att eftersom ingetdera gav mig särdeles mycket ger jag inte särdeles mycket tillbaka. Det gäller att ta för sig om man fortfarande gillar att existera annars betraktar jag självmord som min sista väl valda utväg.

Varför tror du så många sitter och romantiserar om att fly ut i vildmarken och bosätta sig bortom civilisationen? Eller att bara lämna allt och resa ut i världen. Bara det okända som väntar står i vägen för faktisk handling.