LSD Roadtrip

Eftermiddag och glass

Sagt och gjort vi drog på oss tofflor, leta upp mobil, plånbok och vi lämnade huset som det var med öppen dörr och begav oss iväg på något som kändes som det största äventyret någonsin, alltså att köpa mat...
Glada i hågen började vi gå, vi gick förbi alla närliggande hus och det var sannerligen den vackraste dagen i mannaminne konstaterade vi båda två.
"So far so good, so far only asfalt" sa jag och vi beslutade oss för att 'ta en genväg via skogen'.
Vi bytte spår och fortsatte gå mot den täta skogen.
Nu började saker att ändra form, S är tyst för en gångs skull.
Plötsligt är jag i 'Resan till Melonia' av Per Åhlin. Träden blir tecknade & konstiga fåglar visar vägen genom skogen.
"Fan fin väg det här" konstaterar jag och kunde inte få mer medhåll av min bror. Den här grusvägen var definitivt en av sitt slag.
Gruset vi sparkar upp när vi går känns som ålar eller ormar och vi båda rycker till flera gånger o försöker döda de osynliga jävlarna med våra tofflor gång på gång.
När grusvägen tar slut och vi kommer ut på asfalten igen är det ca 4km kvar till "målet" som vi förövrigt glömt bort.
Det känns som att gå på vatten fast med kontroll nu, asfalten är stabil men den rör sig som om något levande under den vände på sig och försökte somna om.
Plötsligt vrålar 'Crookboyy' högt i min ficka, det är min mobil och jag svarar något i stil med "Jag hade en korp på min axel".
"Vaa??" svarar en bekant röst.
Ett hundratal ansikten visar sig i huvudet under en msek och jag kan placera honom.
Jag förklarade så gott jag kunde att vi hade ett uppdrag och jag hör hur min vän skrattar på andra sidan luren innan han säger att han hellre ringer en senare innan han önskar mig lycka till och lägger på.
Vänder mig mot S som kastar ett knippe maskrosor i ansiktet på mig och ser hur han dör av skratt.
Han får smaka på min seniga näve i magen och då blev han allvarlig igen och säger "Faan fin väg det här alltså". Jag höll med, vi stannade på ett ställe vid sidan av vägen och har utsikt över en damm. Det var som om ett grått filter drogs bort från ögonen för detta var otroligt vackert att beskåda.
"Nu måste vi ha gått i minst flera timmar" säger S och jag kollar klockan på mobilen.
"Nästan, 43 minuter har vi spatserat i & gått kanske 1-2 km".
Vi går förbi ett hantverkshus som säljer glass och jag måste ha en!
Det är ett enormt gammalt hus med flera våningar som för längesedan var ett akvarium och lagerställe. Numera säljer gamla människor gamla tråkiga saker där inne som t.ex miniatyrtomtar, snidade träskulpturer, damm, trästolar, skålar ja you name it. Allt som en dum turist tycker är 'ett mysigt minne av den svenska semestern' och gör den där minen i Eva & Adam som Eva gör när hennes ungdjävul önskar att hon jämt hade mens.
Jag & S plockar fram ett par glassar ur GB trevliga lilla islåda. Två twister lägger jag fram på disken och hela rummet är FULLT av små fula levande tomtar och slevar som rör på sig.
Känner att jag måste gå ge utlopp för mitt hat för små trätomtar och kastar fram tjugolappen mot tjejen bakom disken, ser hur min tjugolapp i slowmotion pekar finger mot disken och seglar ner mot golvet på hennes sida. Jag har alltså missat att lägga en tjugolapp på en disk ett par decimeter framför mig.
Jag svär högt och tjejen i kassan kollar konstigt på mig, tog mina två twister och sprang ut.
Vi fick bråttom därifrån och fortsatte gå.
En vit bil kör förbi, stannar och backar tillbaka. Det var en vän till S som skulle jobba extra och han avundas våran tripp medan vi konstaterar en gång för alla att "det var fan en fin bil dedär alltså!".

Fortfarande eftermiddag

Vi hade gått o flera dagar kom vi fram till men klockan tyckte annorlunda, den tyckte att vi hade gått i 2 timmar och ändå var vi inte framme.
"Hur i hela helvete kan vi inte vara framme än?" Undrade S men jag hade inget bra svar.
Glimtade ut över sjön vid sidan av vägen och jag var i Vattnadal, där Frodo och hans polare beslutar att dom ska slänga Ringen in the mountain of DOOM.
Jag traskade omkring i Vattnadal med S som enligt han själv definitivt inte umgicks med några alver.
Såg inga karaktärer ur Tolkiens saga, bara känslan av att man var där.
När vi kommer fram till en bro stannar vi en stund igen för säkert 100 gången ser jag en stor herrgård ett par meter in som ligger vid skogen. Givetvis måste jag gå in så jag öppnar den stora vita grinden och springer in. Gräset är tjockt och mjukt, springer omkring en stund och skrattar. Hör hur S skrattar nånstans att jag ska ge fan i att inkräkta på andras tomter, kollar omkring men kan inte se honom.
Springer ett varv runt huset och det inte vara någon hemma.
Lägger mig ner en stund och hör hur någon pratar. Vänder mig och kikar in i skogen, där sitter min bror hukandes med det hittills fulaste smaljet och skrattet. Hans haka växer ut till en banan och han säger åt mig att gå till honom.
Jag bad honom artigt att dra åt helvete och fortsatte beskåda moln.

Framme

Efter ytligare en halvtimme är vi äntligen framme vid kiosken och att beställa mat var inte det lättaste.
Vi var framme vid målet, slutdestinationen och skulle få våran belöning och då hjälpte det inte att golvet kröp omkring, mina tatueringar ändrade form och text. Det var riktigt jobbiga minuter innan jag fick min kebab och kunde söka skydd i skogen. S kände samma sak men det mesta gick bra.
Det tog 2 timmar att äta upp, vi satt och pratade, skrattade och beundrade hur vacker den svenska sommaren faktiskt är.

När vi käkat upp var det dags att bege sig hemåt via en annan väg.
När vi kom hem var kl ca 21-22 så det var rekord för mig att gå långsamt den dagen.
Vi mötte S vän igen runt 22:30 när vi tänkte gå och bada, han avled av skratt när han trodde att vi gått sen vi sågs sist.
Rundade av med att se Dum Dummare och scenen där Harry & Lloyd sprutar ketchup och senap på nån resturang. Där byttes deras huvuden ut till två goda vänner och jag skrattade så jag fick kramper i magen av synen på dom nya ansiktena i filmen.

Blev lite väl lång text, men syra en varm sommardag är något jag rekommenderar alla
Må väl!