Fundering om gamla målningar + proportioner.

Funderat på hur t.ex gamla vikingamålningar eller ritningar kan vara så off med proportioner.
Tex Beyouxtapeten..
http://upload.wikimedia.org/wikipedi...familjebok.png

Grekerna kunde ju måla realistiskt och göra perfekta statyer med gyllene snitt och allt.

Ännu äldre saker ser ju oftast ut som ett barn har gjort det, man hade väl samma syn då och en viss hand-öga koordination? Varför kunde man inte måla en realistisk avbildning? Vad gjorde att människan tillslut förstod att man målade ju inte alls som saker såg ut på riktigt?

Hoppas ni förstår vad jag är ute efter..

Vet du själv vad du är ute efter, med "kunde man inte" & "tillslut förstod"? En hint är att "Grekerna kunde ju" ("samma syn då och en viss hand-öga koordination" i anatomi), att estetisk perfektion är subjektiv &/eller konventionell samt att gyllene snittet inte villkorar realism. Var de ute efter realism, och vad skulle det för dem innebära?

Nu har jag ingen aning om vad jag är ute efter längre .

Nä men frågan kanske ska vara: Varför kunde bara vissa måla realistiskt?

Edit: Du menar att alla kunde måla exakta avbildningar men vissa valde att hålla sig till det enkla?

Fråg' ann' förblir: Varför 'kunde'? Jämför Bayeux med Lascaux och fråga igen var man är mest realistisk. Bayeux är åtminstone based on a true story (som om vår okunskap om huruvida detsamma gäller Lascaux skulle diskvalificera den senare) men hur skulle ditt eget exempel göra sig med fri hand över sten i jämförelse med brodyr? Idiom & stilisering har dessutom en väsentlig tröghet i sin förändring och förändring är ofta vad Människan just inte önskar.

I egenskap av konsthistoriestuderande tror jag att jag kan svara på din fråga.

Jag tror jag delar upp svaret i två delar: teknik och estetik. Först ut teknik:

Att göra en realistisk avbildning av säg en människokropp i form av en skulptur är någonting helt annat än att göra en likadan framställning på en platt duk, tapet, vägg el. dyl. Vad gäller skulpturen är materialet i sig; t.ex. marmor el. brons, tredimensionellt. Konstnären el. hantverkaren kan direkt arbeta i tre dimensioner. Vad gäller att framställa realistiska avbildningar på ett tvådimensionell yta uppstår svårigheter. Man måste fingera tredimensionalitet och lura betraktaren till att tro att konstverket denne tittar på ser ut att vara av tre dimensioner när det i verkligheten endast är en platt, tvådimensionell, yta.

Tittar man på grekiska och romerska målningar är de inte alls lika verklighetstrogna i proportioner som västerländska målningar från renässansen (ca 1400-tal) och framåt. Tittar man däremot på antika grekiska och romerska skulpturer är realismen hög - just därför att det är skillnad på skulptur och målning.

Så till den andra delen av svaret; estetik.

När man tittar på och jämför antik grekisk- och romersk konst med medeltida konst måste man förstå att det rör sig om två olika kulturer med två olika estetiska preferenser. Konsten är ett kulturuttryck och därmed ett uttryck för hur människorna inom en viss kultur uppfattar världen. Greker och romare är i jämförelse med kristna västerlänningar under medeltiden en materialistisk kultur där kroppen och nuet stod i fokus. Konstuttrycket för denna verklighetsuppfattning blev en konst som strävade mot att undersöka kroppsliga former och arbeta mot perfektion i representationerna av dessa.

För medeltidskulturen i Västeuropa var kristendomen central i verklighetsuppfattningen. Man hade precis brutit sig fri från den bysantiska/ortodoxa kristendomen och dess mer magisk-mystiska kultur. I Ryssland och Östeuropa lever fortfarande en tradition av ikon-måleri kvar där man inte representerar motiven realistiskt, utan hänger kvar vid en mystisk transcendental uppfattning.

I korthet ser Bayeuxtapeten ut som den gör, inte nödvändigtvis för att man inte kunde måla realistiskt, utan för att man värderade annat än realism. Nämligen andlighet, dunkelhet, mystik. Allteftersom medeltiden övergår mot förrenässans utvecklas måleriet mot en mer realistisk djuprepresentation av verkligheten.

Jämför Bayeuxtapeten (runt år 1077) med Très Riches Heures (runt 1410) och Raphaels School of Athens (1509-11). Utvecklingen är bara delvis en utveckling i målerisk kunskap, men framför allt en förskjutning i kultur och verklighetsuppfattning.

(Det är p.g.a. nutidens västerländska materialistiska kultur som de flesta idag har lättare att relatera den antik grekisk och romersk skulptur än medeltida måleri.)

Hm, stämmer verkligen detta med avseende på Bayeuxtapeten? Här skulle man väl snarare kunna hävda att bildframställningen är alltför "realistisk", i den meningen att konstnären återger det h*n vet snarare än det h*n ser; hjärnan får företräde framför ögat. Här handlar det ju inte om symbolisk representation av eviga former och värden utan om dokumentation, och därför klämmer man in så mycket intellektuell information som möjligt utan hänsyn till hur scenerna verkligen skulle ha tett sig för en mänsklig blick. Det tycker jag ändå är en annan ambition än den mystiskt-meditativa som helt visst tog sig uttryck i mycken annan medeltida bildframställning.

Och när kan man då säga att människan först lyckades återge en realistisk bild där skaparen har med djup och rätt proportioner?

Du har givetvis rätt i att Bayeuxtapeten är ett väldigt dåligt exempel på den poäng jag försökte illustrera. Detta av flera orsaker. Precis som du säger är Bayeuxtapeten ovanligt realistisk för sin tid. Med sitt sekulära motiv - Normandernas erövring av England - är den en av få bevarade sekulära verk från denna tid och det har definitivt gjorts försök till realism i framställningen av tapetens figurer; deras klädedräkter, storlek i förhållande till varandra o.s.v.

Samtidigt får man inte underskatta att verket trots allt är tillkommet mot bakgrund av en tidsperiod och inte kan vara frikopplad från periodens stil, vilken i det här fallet (romansk medeltid) fortfarande är stark präglad av "det sätt" man gjorde framställningar på.


Om du nu vill uttrycka din i slikt ordalag är det vedertaget att djupperspektivet upptäcktes under renässansen. Djupperspektiv handlar om att sätta ut punkter, till vilka man drar parallella linjer och på så sätt kan framställa en upplevelse av djup på en platt yta.

(Men att se realism med "djup och rätt proportioner" som ett slags mål med konsten; en linjär utveckling från stenåldern fram till våra dagars datorsimulerade 3D-modelleringar är en felaktig uppfattning av konsthistorien.)

Man har alltid haft olika perspektiv och därför har proportionerna sett annorlunda ut. Ibland var det värdeperspektiv där man gjorde dom viktigare delarna och personerna av målningen större och ibland hade man dom viktigaste elementen längst upp.
Tapeten du tar upp är ju berättat så eftersom det är en linjär historia och det var så man gjorde på den tiden. Först hände det här, sen gjorde som så osv. Man skulle berätta en linjär saga och gjorde allt på raken.