2010-12-29, 03:20
#1
Tjej, 21 år. Tidigare erfarenhet: syra, tjack, koks, benzoider, opiater, blandade piller, röka, mdma, e.
Egentligen är den här tripprapporten några år försenad. Men jag fick för mig att jag skulle dela med mig av den i alla fall, om inte annat så för mitt egocentriska behov att skriva av mig. Själva texten är dock hämtad från när det begav sig.
Meph kanske är hemskt inaktuellt, men valfrihet och yttrandefrihet existerar. Läs eller låt bli.
Hur som haver. Mefedron fick jag höra talas om första gången våren 2007 om jag inte minns fel. "Det är inte narkotikaklassat så det är helt ofarligt!". He.. he
Alla tog meph, alla i Stockholm. Alla utanför Stockholm. Överallt, på alla hemmafester, alla klubbar. Helt ofarligt. Skitlätt att få tag på.
En polares polare och hans polare, folk jag hängde med då nyttjade denna lättillgängliga drog regelbundet. En kväll i juni befann vi oss på väg till random hemmafest i vanlig ordning. Jag minns inte ens var, en villaförort en bit utanför innerstan. Ett övergivet hus, tusen rum kändes det som. Ett av dem helkaklat och skimrande där två djs spelar minimal techno och ser dryga ut. Klubbkids överallt. Jag, en mycket späd varelse på den tiden. 170 lång och 45 kilo obefintlig vikt, drog en ganska tung lina för första gången. Jag vet inte exakt hur många mg då någon annan försett mig med skiten, men tung var den i alla fall. Jag och min tjejkompis satt på en badkarskant, svartmålade i ansiktet och smyckade liksom i i bojor enligt rådande svulstigt mode. Lätt plågade, underlägsna och ofrivilliga, i lagom elitistiskt taskigt sällskap.
Två passiva spöken som lydigt inväntar kicken. Så kommer den.
Jag minns väldigt tydligt hur mina knän känns, hur jag liksom blir medveten om deras faktiska befintlighet. De börjar darra, och blodet forsar upp och ner. Mina händer darrar. Mina läppar pirrar, känns torra. Munnen snörper ihop sig, min kropp ett tunt ihopsnört snöre. Jag speglar mig och pressar fingrarna hårt mot underläppen, spänd och svullen, lägger på mer läppstift, trycker ihop munnen hårt. Pirrandet ökar och stiger mot huvudet som börjar kännas lätt, nu finns det inte.
Mitt huvud, liksom medvetandet har blivit luft. Glittrande härlig luft som virvlar runt.
Den vidriga omgivningen börjar skifta i färg. Den pulserar och människorna är bara fläckar som kommer och går, totalt betydelselösa. Färgrika, intressanta fläckar som fungerar som vacker dekoration i rummet. Väggarna är guppande rödblåa vågor och himlen och taket och golvet löses upp och omger mig som vibrerande discodamm, typ.
Musik och röster ekar och smälter samman till en sagolik röra. Skiftar i ljudstyrka och allt är bara festlig inredning i en blinkande ljusshow.
Mina armar och ben bultar hårdare och börjar sedan lösas upp för att helt försvinna och bli ljusfläckar de med. Allt är varmt och svettigt och svajigt.
Jag dansar och studsar och känner inte av min kropp överhuvudtaget. Jag känner ingenting, totalbedövad. Tror att jag tappat mina kläder hela tiden, frågar folk om de sitter kvar, om min klänning är kvar, om mina armar är kvar, om mitt ansikte inte ramlat av. Deras skratt är förvrängt och ljudvågorna liksom ojämna, stundvis pitchiga, stundvis dova, ekar och försvinner. Kortare intervaller av dövhet.
Jag hoppar upp på någons axlar, han dansar iväg med mig på ryggen tills två andra killar puttar omkull honom, plockar upp mig och slänger mig högt upp i luften. Det är en fruktansvärd och makalös känsla. Jag svävar inte, jag finns inte, jag är inte ens luft. Allt snurrar. Vi är utomhus och jag faller ner, skrapar upp båda benen ganska rejält. Avlägset hör jag någon kommentera hur fullkomligt vansinnig jag ser ut, nerblodad och trasig. Dansar vidare. Tiden existerar inte, hittar en lång och vacker tjej med fantastiskt hår som jag vill äta. Frågar om jag får smaka och hon säger ja. Kysser hennes hår och hon kysser min hals. Jag dansar vidare.
Plötsligt inser jag att det bara är jag och två andra tjejer på hela dansgolvet. Musiken är inte längre rytmisk, utan väsnas mest. Sätter mig ner i en soffa och har sprängande huvudvärk. Skakar av köld. Känseln börjar återvända överallt utom i tunga och armar. Någon sätter sig bredvid och håller om mig, tycker antagligen att jag ser ut att behöva det. Någon annan hämtar vatten. Nu kommer ångesten. Avgrundslik och fruktansvärd. Jag vet att jag ska dö nu. Väntar in döden. Allt gör ont, hjärtat bultar hårt och långsamt och illamåendet sträcker sig ända ut i fingertopparna. Munnen börjar smaka blod och jag spottar ut blodfärgat slem. Blöder lite ur näsan. Mina knän är blålila och jag sitter inlindad i ett lager av lånade jackor, fryser som jag aldrig frusit. Skräckslagen och panikslagen skakar jag våldsamt. Det gör verkligen ont, en bisarr sorts smärta. Försöker förklara men munnen är alldeles igenklistrad. Kan inte prata, orkar inte. "Vill inte dö" är allt jag kan tänka. Klockan närmar sig sju på morgonen.
När jag väl kommit hem ligger jag sömnlös i ungefär två dygn. Knaprar citodon och imovane utan verkan. Konstant hjärtklappning och panikångest. Svettas och har feberfrossa om vartannat. Det enda jag kan tänka på är självmord i olika former. Men jag är för svag för att ta mig upp och knyta ett rep om halsen.
En månad senare mår jag fortfarande sanslöst dåligt. Då har jag hunnit ta meph ytterligare tre gånger, alla tre gångerna totalt värdelösa utan direkt nämnvärd effekt. Förutom de minimala mephrusen är jag i ett stabilt och likgiltigt mode, ganska känslobefriad och med en tomhetskänsla utan dess like. Får panikångest när jag tänker på första ruset, rädslan för att aldrig uppleva något sådant igen.
Efter fjärde gången slutade jag helt, det hände liksom ingenting. Tog ungefär ett år innan serotoninbalansen började kännas normal igen. Vet inte hur mycket av drogen som egentligen påverkade mig men så var det i alla fall.
Får fortfarande lätt panik av att sjunka för djupt i mefftankar.
Inte någon regelrätt rapport kanske, men en historia.
Egentligen är den här tripprapporten några år försenad. Men jag fick för mig att jag skulle dela med mig av den i alla fall, om inte annat så för mitt egocentriska behov att skriva av mig. Själva texten är dock hämtad från när det begav sig.
Meph kanske är hemskt inaktuellt, men valfrihet och yttrandefrihet existerar. Läs eller låt bli.
Hur som haver. Mefedron fick jag höra talas om första gången våren 2007 om jag inte minns fel. "Det är inte narkotikaklassat så det är helt ofarligt!". He.. he
Alla tog meph, alla i Stockholm. Alla utanför Stockholm. Överallt, på alla hemmafester, alla klubbar. Helt ofarligt. Skitlätt att få tag på.
En polares polare och hans polare, folk jag hängde med då nyttjade denna lättillgängliga drog regelbundet. En kväll i juni befann vi oss på väg till random hemmafest i vanlig ordning. Jag minns inte ens var, en villaförort en bit utanför innerstan. Ett övergivet hus, tusen rum kändes det som. Ett av dem helkaklat och skimrande där två djs spelar minimal techno och ser dryga ut. Klubbkids överallt. Jag, en mycket späd varelse på den tiden. 170 lång och 45 kilo obefintlig vikt, drog en ganska tung lina för första gången. Jag vet inte exakt hur många mg då någon annan försett mig med skiten, men tung var den i alla fall. Jag och min tjejkompis satt på en badkarskant, svartmålade i ansiktet och smyckade liksom i i bojor enligt rådande svulstigt mode. Lätt plågade, underlägsna och ofrivilliga, i lagom elitistiskt taskigt sällskap.
Två passiva spöken som lydigt inväntar kicken. Så kommer den.
Jag minns väldigt tydligt hur mina knän känns, hur jag liksom blir medveten om deras faktiska befintlighet. De börjar darra, och blodet forsar upp och ner. Mina händer darrar. Mina läppar pirrar, känns torra. Munnen snörper ihop sig, min kropp ett tunt ihopsnört snöre. Jag speglar mig och pressar fingrarna hårt mot underläppen, spänd och svullen, lägger på mer läppstift, trycker ihop munnen hårt. Pirrandet ökar och stiger mot huvudet som börjar kännas lätt, nu finns det inte.
Mitt huvud, liksom medvetandet har blivit luft. Glittrande härlig luft som virvlar runt.
Den vidriga omgivningen börjar skifta i färg. Den pulserar och människorna är bara fläckar som kommer och går, totalt betydelselösa. Färgrika, intressanta fläckar som fungerar som vacker dekoration i rummet. Väggarna är guppande rödblåa vågor och himlen och taket och golvet löses upp och omger mig som vibrerande discodamm, typ.
Musik och röster ekar och smälter samman till en sagolik röra. Skiftar i ljudstyrka och allt är bara festlig inredning i en blinkande ljusshow.
Mina armar och ben bultar hårdare och börjar sedan lösas upp för att helt försvinna och bli ljusfläckar de med. Allt är varmt och svettigt och svajigt.
Jag dansar och studsar och känner inte av min kropp överhuvudtaget. Jag känner ingenting, totalbedövad. Tror att jag tappat mina kläder hela tiden, frågar folk om de sitter kvar, om min klänning är kvar, om mina armar är kvar, om mitt ansikte inte ramlat av. Deras skratt är förvrängt och ljudvågorna liksom ojämna, stundvis pitchiga, stundvis dova, ekar och försvinner. Kortare intervaller av dövhet.
Jag hoppar upp på någons axlar, han dansar iväg med mig på ryggen tills två andra killar puttar omkull honom, plockar upp mig och slänger mig högt upp i luften. Det är en fruktansvärd och makalös känsla. Jag svävar inte, jag finns inte, jag är inte ens luft. Allt snurrar. Vi är utomhus och jag faller ner, skrapar upp båda benen ganska rejält. Avlägset hör jag någon kommentera hur fullkomligt vansinnig jag ser ut, nerblodad och trasig. Dansar vidare. Tiden existerar inte, hittar en lång och vacker tjej med fantastiskt hår som jag vill äta. Frågar om jag får smaka och hon säger ja. Kysser hennes hår och hon kysser min hals. Jag dansar vidare.
Plötsligt inser jag att det bara är jag och två andra tjejer på hela dansgolvet. Musiken är inte längre rytmisk, utan väsnas mest. Sätter mig ner i en soffa och har sprängande huvudvärk. Skakar av köld. Känseln börjar återvända överallt utom i tunga och armar. Någon sätter sig bredvid och håller om mig, tycker antagligen att jag ser ut att behöva det. Någon annan hämtar vatten. Nu kommer ångesten. Avgrundslik och fruktansvärd. Jag vet att jag ska dö nu. Väntar in döden. Allt gör ont, hjärtat bultar hårt och långsamt och illamåendet sträcker sig ända ut i fingertopparna. Munnen börjar smaka blod och jag spottar ut blodfärgat slem. Blöder lite ur näsan. Mina knän är blålila och jag sitter inlindad i ett lager av lånade jackor, fryser som jag aldrig frusit. Skräckslagen och panikslagen skakar jag våldsamt. Det gör verkligen ont, en bisarr sorts smärta. Försöker förklara men munnen är alldeles igenklistrad. Kan inte prata, orkar inte. "Vill inte dö" är allt jag kan tänka. Klockan närmar sig sju på morgonen.
När jag väl kommit hem ligger jag sömnlös i ungefär två dygn. Knaprar citodon och imovane utan verkan. Konstant hjärtklappning och panikångest. Svettas och har feberfrossa om vartannat. Det enda jag kan tänka på är självmord i olika former. Men jag är för svag för att ta mig upp och knyta ett rep om halsen.
En månad senare mår jag fortfarande sanslöst dåligt. Då har jag hunnit ta meph ytterligare tre gånger, alla tre gångerna totalt värdelösa utan direkt nämnvärd effekt. Förutom de minimala mephrusen är jag i ett stabilt och likgiltigt mode, ganska känslobefriad och med en tomhetskänsla utan dess like. Får panikångest när jag tänker på första ruset, rädslan för att aldrig uppleva något sådant igen.
Efter fjärde gången slutade jag helt, det hände liksom ingenting. Tog ungefär ett år innan serotoninbalansen började kännas normal igen. Vet inte hur mycket av drogen som egentligen påverkade mig men så var det i alla fall.
Får fortfarande lätt panik av att sjunka för djupt i mefftankar.
Inte någon regelrätt rapport kanske, men en historia.
