Hon talar så lugnt, som om hon tala till ett barn [4-Ho-Met snetripp]

Kön: Man
Ålder: 18-22
Vikt: ca. 50 kilo
Längd: 1.84 m
Drog: 4-Ho-Met
Tidigare erfarenhet: Cannabis, Cubensis, Krypton & 4-Ho-Met
Dos: ca. 50 mg

Uppbyggnaden och strukturen blev inte som jag tänkt mig, skrev den i 80% storlek istället för
100%... Hoppas ni orkar traggla er igenom den! Håll in ctrl + scrolla så kommer uppbyggnaden
bli bättre!

Förord
Jag ska beskriva min andra tripp på 4-Ho-Met som blev min första snetripp. Trippen bestod av
tre personer; Mig, Linda och Benjamin varav Linda var sitter och Benjamin skulle ta sin
jungfru-tripp(Alla namnen är fingerade). Jag vill skriva redan här att rapporten kommer vara
luddig då jag har många minnesluckor och jag var helt bortom tid och rum så klockslagen har
jag ingen aning om. Den här rapporten kommer mest fokusera på ett kapitel, snetrippen.
Jag vill även tacka tusenfalt till Linda som var världens bästa sitter och en extra
mamma när det behövdes, tusen tack!

Intaget 20:30
Vi befinner oss i Lindas och Benjamins lägenhet och har precis gjort rökt en holk när vi
står i köket och försöker måtta upp 25mg resp. 50 mg. Efter att vi med stor omsorg fått
två linor med 4-Ho-Met på den fina frukostbrickan begav vi oss in till vardagsrummet och
satte oss i soffan. Pirret i magen var redan påtagligt då jag länge sett framemot att trippa
än en gång och denna gång med dubbelt så stor dos. Vi tog varsin ihop-rullad sedel och förde
dem mot näsan och drog i oss det. I.o.m. förkylningen var det svårt att få upp allt i en enda
rörelse men jag lyckades efter ett andra försök få upp allt. Vi hade sedan innan lagt en stor
och mjuk madrass framför tvn och byggt ett fort med kuddar och täcke. Vi skulle må bra, den
saken var klar. Vi sjönk in bland vårt kudd-harem och drog igång musik samtidigt som vi satt
och spelade Halo på Xbox och inväntade ruset.

Glädjetårar
Det tog inte lång tid förrän pirret i magen utbyttes mot ett totalt välbehag och hjärnkapaciteten
minskades till 10 %. Vi låg framför xboxet och hade nu bytt från Halo till visualisern. Benjamin
och jag låg och skrattade i takt och tårarna rann på både han och mig. Ett komplett välbehag fanns
i min kropp och den obligatoriska frossan som gjorde så man inte visste om man var frös eller
var varm befanns sig också där. Vi låg under ett berg av täcken och kuddar och framför mig fanns
ett paradis av fraktaler, mönster och färger som nu blivit allt starkare. Ljusets styrka hade dubblats och passade så bra in i mitt tillstånd. Mina känslor och mitt tankesätt tycktes samspela med
Benjamins. Allt som han sa förstod jag, han behövde bara säga ett ord för att jag skulle förstå
vad han ville få fram. Jag log. Jag var lycklig.

Benjamin beskrev för mig hur han klev in i andra världar och pekade på skärmen och beskrev
det mönster han såg. Jag låg och lyssnade samtidigt som jag låg och lyssnade på musiken som
Linda satt igång. Vad var det här för låt? Den var magisk. I periferin dansade den akustiska gitarren
i symbios med de röda gardinerna och det dunkla, vidsträckta skenet från de stearinljus vi
tänt tidigare. Det var varmt och jag bad Linda öppna ett fönster. Jag vände mig om för att iaktta
händelsen och det slog mig att hela rummet hade växt. Eller var det jag som hade jag krympt?
Långsidan av rummet hade förlängts med två meter och bredsidan var ca. en meter bredare.
Jag vände mig om mot tvn och blickade uppåt mot de tända ljusen som stod placerade i tv-hyllan.
De andades och rörde sig uppåt och tog varann i hand. De var på min sida ikväll och det gjorde
mig lugn. Det var jag och ljusen mot en annan värld.

Allting vänder
Bredvid mig infinner sig en stor skål med godis. Jag bestämmer mig för att smaka på en, de såg
ju så goda ut! Jag stoppar i mig en. Två. Tre. Snart har jag hela munnen full och det tar emot att
svälja dem. Utan förvarning slår illamåendet till. - Fan, jag mår illa, säger jag och springer mot köket och försöker spy men det enda som kommer ut ur min mun är saliv. Jag reser mig från min
framåt-lutande ställning över diskhon och känner hur allting svartnar. Det sista jag minns är att
allt blir en sörja för att sedan bli svart. Jag kände hur alla muskler i kroppen drar ihop sig och
spänner ihop sig, likt ett epilepsianfall.

Jag vaknar upp i duschen med kläder på. Var var jag? Vem är jag? Linda sitter vid sidan av mig
och säger - Du svimmade, men jag tar det med dig imorgon. Jag kommer inte berätta för någon.
I mitt tillstånd förstod jag inte vad hon menade, det var som att allt var taget ur kontext. Imorgon? Vad kommer hon inte berätta? Var mitt liv bara en dröm som jag nu vaknade upp ur? Hjärnan
gick på högvarv och jag försökte tolka verkligheten men helt utan att lyckas. Hon försvann. Var
tog hon vägen? Jag satt kvar ensam i badkaret, rädd och förtvivlad. Jag har aldrig varit så rädd
som jag var då. Jag hasade mig ur badkaret och jag hörde Lindas röst. Var hon kvar? Kom hon
för att rädda mig? Hon tilldelade mig torra kläder och jag skulle nu byta om. Det var bland det
svåraste jag någonsin gjort och förstod inte hur kläderna skulle sitta. Vad skulle jag ta av mig först
och skulle byxorna verkligen sitta på benen? Efter många om och men så var kläderna där dem
skulle vara och jag gick ut. Jag stod och vägde vid dörren, jag visste inte om jag skulle våga
gå ut. Min ångest och panik fanns överallt var jag än kollade. Jag tog det första steget försiktigt,
försiktigt och efter jag passerat tröskeln vågade jag äntligen bege mig till köket. Jag behövde svar,
vem var jag? Var är jag? Dessa frågor gick runt, runt och runt i huvudet.
- Svimmade jag? Frågade jag. Denna fråga repeterades ca. 20 gånger.
- Ja, du svimmade. Men jag ska berätta allt för dig imorgon, varenda liten grej, svarade Linda.
Vadå för grej? Vad skulle hon berätta? Jag satte mig ner och nu var tårarna nära. Jag frågade
konstant " - Är detta verkligheten?". Jag var pånyttfödd och så var även min själ. Den var så
skör och formbar. Alla känslor var nya för mig och jag hade ännu inte upplevt känslan trygghet.
Jag bad om en kram och Linda kramade om mig.
- Var är jag? Är det här verkligheten? Frågade jag, fortfarande livrädd.
- Du är hemma hos mig och Benjamin, du är i verkligheten, svarade Linda.
- Är du nykter? Frågade jag
- Ja, jag lovar, fick jag som svar.

Jag hade helt glömt bort de som hänt innan jag svimmade och Linda fick förklara att jag hade
tagit droger och att det bara var drogerna som gjorde att jag kände som jag gjorde. Jag hade helt
glömt bort att jag hade tagit 4-Ho-met. Jag förstod Linda men höll inte med, det här är mitt liv. Jag är fast i det här för alltid och kommer alltid må såhär.

Det här känns inte bra, det här kan inte vara verkligheten. Kontrasten mellan det liv jag tidigare levt, som jag endast trott var en dröm, och trippen hade allt för stor kontrast för att de bara skulle kunna vara drogerna. Jag bad om en till kram.
Jag lutade mitt huvud med mitt blöta hår mot Lindas mage samtidigt som hon strök mitt hår bakåt
och mantrat - Allting kommer bli bra, om en halvtimma mår du bättre, upprepades och ett lugn
mitt i kaoset infann sig. Hon talade så lugnt, som om hon talat till ett barn. Trygghetskänslan var nu introducerad i mitt liv och det kändes bra.
Benjamin kom in i köket för att ta en cigarett. Min ångest och panikkänslorna fanns fortfarande
och jag var tvungen att fråga om jag befann mig i verkligheten.
Benjamin började prata om sitt rus och sa
- Det är som att det upprepar sig.
Efter att han sagt det så spelade sig samma frekvens upp igen.
- Det är som att det upprepar sig.
Jag kollade på honom, hur gjorde han det där? Handlar livet om att upprepa sig. Allting är bara
ett kretslopp och döden är bara ett mellanläge. Vi begav oss in mot vardagsrummet och jag la mig
i vår bädd. Den film vi tidigare dragit igång (kommer inte ihåg när, Equilibrium var det hur som)
gick på högvarv på tvn. Jag la mig ner med tårarna redo att tjäna sitt syfte och rinna ner över mitt
ansikte. Skulle jag dö nu? Jag tittade upp i taket där skuggorna från ljusen levde sitt eget liv och jag
förstod att min tid var över. Mina andetag tycktes kännas tyngre och jag slöt ögonen. Paniken som låg över mig tycktes dala ner och döden skulle kännas som en befrielse jämfört med de tillstånd jag
befann mig i. Jag slocknade.

Jag vaknade upp efter ett tag. Jag vet inte hur länge jag sov, men skulle chansa på 5-10 minuter.
Vände mig snabbt om och kollade så Linda var där, min enda koppling till verkligheten. Hon satt
där. Ett lugn drog sig över mig och trippen började nu gå nedåt. Skönt. Det som hade tagit mig
2-3 timmar att förstå och inse gick nu på 10 minuter. Jag var tillbaka till verkligheten.

After glow
Trippen hade nu bytts ut mot en kittlande känsla i magen och ett lätt välbehag i kroppen. Jag och
Benjamin gick för att röka ett par holkar för att varva ned. Benjamin hade haft en underbar tripp
och bara legat och myst i vårt harem med täcken och kuddar. Jag glädjes åt honom, trots att jag var
besviken på mig själv då jag hade velat haft en bra tripp tillsammans.

Efter ord
Den ångest och paniken jag fick när jag trodde att jag var fast i en psykos är något jag aldrig
mer vill uppleva och det kommer ta ett tag innan jag provar hallucinogena droger igen. Jag var
verkligen inte beredd på att jag skulle snea vilket gjorde att allting blev så fruktansvärt overkligt.


Än en gång, tusen tack Linda. Om inte du funnits där att vägleda mig hade jag mått ännu sämre.
Tack.

Glöm inte att betygsätta!

Det lät inte för kul det där. Har aldrig sneat rejält på 4hm men på svampar dock och det är fan inte kul. Även om det är en dålig tripp är det ändå en upplevelse, det är bra att uppleva en snetripp också. Lycka till i framtiden!
Mvh

Precis, en erfarenhet rikare. Det var sjukt hur verklig snetrippen verkade i det tillståndet.
Men om jag provar 4-Ho-Met igen så vet jag i alla fall vad som väntar mig om jag får en
snetripp.

Tack!

Det där lät riktigt otäckt och jag förstår din rädsla när du vaknar upp och inte minns någonting. Precis som du beskrev trodde du att du var pånyttfödd och den känslan vill jag aldrig uppleva, inte under ett rus i alla fall.

Trots att texten var ganska jobbig och läsa då du skrivit allting efter utan radbrytningar så lyckades du ändå bra!

Hoppas din nästa tripp blir mer harmonisk!

Sitter och försöker fixa till det nu, tack för att du läste!

Tyckte det var en riktigt välskriven och vacker tripprapport.

Kanske borde ta lite mindre nästa gång? 50 mg är rätt mycket om man bara provat det en gång tidigare.

Tack!

Ja, verkligen. Fick lite hybris och ville uppnå i alla fall nivå 3-4 så det var därför jag tog 50 mg.
Nästa gång, när det nu blir, tar jag bara 25 mg.

Lite OT, men är inte 50mg mycket?
Vad ligger en nybörjardos på om man nu kan säga någon sådan?

25 mg brukar man säga att nybörjardosen ligger på. Jag tog 50 mg, d.v.s. det dubbla.

detta är nästan det mest fascinerande med hallucinogener, jag har upplevt en enda snedtripp (typ) och det är inget jag skulle önska min värsta fiende någonsin men ändå är det inget jag ångrar, jag skulle inte ta tillbaka det om det gick.....

men det är väl precis som resten av livet att hemska saker är bara hemska medan dom pågår, så fort dom är över så är dom bara en del av allt som gjort en till den man är.

förlåt att jag blev så filosofisk, lovar att ionm 10 minuter antingen sluta dricka eller logga ut

1,84cm och du väger 50kilo!? Hur fan mår du människa?

Haha!
Jag är prematurbarn och sista månaden fick jag heller ingen näring från moderkakan.
Varenda läkare som kikat på mig är inte nådigt imponerad av min ämnesomsättning.

En till 'defekt' är att jag föddes med en äkta fb-kuk. 30. Slak.