2010-12-17, 19:20
#1
Tja
Min läkare har rekomenderat att jag ska börja med antideppresiva, men de tycker att det är mitt eget val om jag vill eller inte som jag uppfattar det.
Jag känner mej depprimerad, även om jag inte riktigt känner igen mej på beskrivningen av hur andra depprimerade personer känner sig.
Jag har under lång tid kännt mej konstig, en effekt av att ha rökt cannabis medans jag varit depprimerad, tror jag. Jag tror att cannabisen påverkat mej väldigt mycket och fått mej att må väldigt dåligt.
Iallafall så känner jag att jag inte riktigt kan lite på folk och det känns som att om jag inte håller masken så kommer folk att börja tycka illa om mej eller dra sig undan, jag har tom denna känslan när det gäller familjemedlemmar. Jag har liksom tvångstankar att hålla masken, jag har vant in det liksom. Jag var utomlands ett år helt själv och det blev mycket att jag låtsades hela tiden för att passa in etc. Det kändes som att värdfamiljen hatade mej, speciellt mot slutet och att jag inte hade några riktiga vänner då jag låtsades vara någon annan under hela året, en effekt av att jag var depprimerad har jag nu kommit fram till.
I övrigt så känns allting konstigt, det känns som att världen är långt borta, allting känns innehållslöst och jag har svårt se saker som dom verkligen är. Det känns som att mitt huvud är isolerat i en glasboll av något slag. Jag tycker inte om att göra saker jag tidigare tyckte om, film och dataspel kan jag t ex inte leva mej in i. På något sätt känns det som att det är den automatiska processen i kort tidsminnet som är påverkad och att det är det som orsakar min känsla av distans från världen och oförmåga att leva mej in i saker.
Jag kan inte förstå att jag själv mår dåligt utan känner mej väldigt avtrubbad mot hela världen, jag ler och skrattar etc. även fast jag mår såhär dåligt som jag beskriver. Anledningen till att jag fortsätter göra det tror jag beror på att jag i mitt huvud hellre vill fortsätta låtsas än att ta itu med saker. Jag har social fobi för att umgås två och två då det känns som att det röjer min mask och jag får tvångstankar att hålla masken och så blir allt bara konstigt.
Ett annat stort problem jag har är att jag är rädd för att bli bög, en rädsla som blev enorm en gång som jag rökt på, dock har jag börjat ta itu med denna rädsla genom att träffa homosexuella personer bara för att inte vara rädd. Jag vet inte om jag är bög eller inte.
Nu har jag iallafall inte rökt cannabis på ett och ett halvt år. Mår fortfarande dåligt men går psykoterapi och det känns som att saker blir lite bättre., speciellt efter att jag träffat några bögar då rädslan har avtagit lite men finns ändå kvar. Bland annat vill jag kunna känna mej ledsen vilken jag inte kan oftast då jag automatiskt låtsas som ingenting på nåt sätt.
Jag har förlorat kontakten med de flesta av mina bra polare, känner inte så många av dem längre. Men det känns som att jag när som helst ska komma tillbaka och vara lika cool och rolig som vanligt och allt ska bli bra igen, en känsla som varit med mej i 2 år nu. Det verkar inte som att det händer liksom och det känns som att jag tänker så istället för att inse min situation och ta itu med mina problem.
Ok, ursäkta en rörig historia.
Min frågeställning är om jag ska börja ta anti depp, min läkare har rekomenderat de tre följande:
Sertralin
Fluoxetin
Cipralex
Tror ni/du att någon av dessa skulle vara bra för mig? Kan dessa läkemedel ha långvariga bieffekter som t ex förlorad sexlust efter avslutat bruk? Eller andra biverkningar som finns kvar efter man slutat med dem.
Det känns konstigt att läkare alltid pratar så bra om dessa läkemedel, det känns som att det måste finnas mer negativa sidor, om inte varför äter inte alla människor sådana här piller?
Kan dessa piller förändra en som person, kan de förändra hjärnan så att man aldrig kan bli lika lycklig igen etc?
Jag tänker självklart att fortsätta med terapi varesej jag tar antidepp eller inte.
Tacksam för svar!
Min läkare har rekomenderat att jag ska börja med antideppresiva, men de tycker att det är mitt eget val om jag vill eller inte som jag uppfattar det.
Jag känner mej depprimerad, även om jag inte riktigt känner igen mej på beskrivningen av hur andra depprimerade personer känner sig.
Jag har under lång tid kännt mej konstig, en effekt av att ha rökt cannabis medans jag varit depprimerad, tror jag. Jag tror att cannabisen påverkat mej väldigt mycket och fått mej att må väldigt dåligt.
Iallafall så känner jag att jag inte riktigt kan lite på folk och det känns som att om jag inte håller masken så kommer folk att börja tycka illa om mej eller dra sig undan, jag har tom denna känslan när det gäller familjemedlemmar. Jag har liksom tvångstankar att hålla masken, jag har vant in det liksom. Jag var utomlands ett år helt själv och det blev mycket att jag låtsades hela tiden för att passa in etc. Det kändes som att värdfamiljen hatade mej, speciellt mot slutet och att jag inte hade några riktiga vänner då jag låtsades vara någon annan under hela året, en effekt av att jag var depprimerad har jag nu kommit fram till.
I övrigt så känns allting konstigt, det känns som att världen är långt borta, allting känns innehållslöst och jag har svårt se saker som dom verkligen är. Det känns som att mitt huvud är isolerat i en glasboll av något slag. Jag tycker inte om att göra saker jag tidigare tyckte om, film och dataspel kan jag t ex inte leva mej in i. På något sätt känns det som att det är den automatiska processen i kort tidsminnet som är påverkad och att det är det som orsakar min känsla av distans från världen och oförmåga att leva mej in i saker.
Jag kan inte förstå att jag själv mår dåligt utan känner mej väldigt avtrubbad mot hela världen, jag ler och skrattar etc. även fast jag mår såhär dåligt som jag beskriver. Anledningen till att jag fortsätter göra det tror jag beror på att jag i mitt huvud hellre vill fortsätta låtsas än att ta itu med saker. Jag har social fobi för att umgås två och två då det känns som att det röjer min mask och jag får tvångstankar att hålla masken och så blir allt bara konstigt.
Ett annat stort problem jag har är att jag är rädd för att bli bög, en rädsla som blev enorm en gång som jag rökt på, dock har jag börjat ta itu med denna rädsla genom att träffa homosexuella personer bara för att inte vara rädd. Jag vet inte om jag är bög eller inte.
Nu har jag iallafall inte rökt cannabis på ett och ett halvt år. Mår fortfarande dåligt men går psykoterapi och det känns som att saker blir lite bättre., speciellt efter att jag träffat några bögar då rädslan har avtagit lite men finns ändå kvar. Bland annat vill jag kunna känna mej ledsen vilken jag inte kan oftast då jag automatiskt låtsas som ingenting på nåt sätt.
Jag har förlorat kontakten med de flesta av mina bra polare, känner inte så många av dem längre. Men det känns som att jag när som helst ska komma tillbaka och vara lika cool och rolig som vanligt och allt ska bli bra igen, en känsla som varit med mej i 2 år nu. Det verkar inte som att det händer liksom och det känns som att jag tänker så istället för att inse min situation och ta itu med mina problem.
Ok, ursäkta en rörig historia.
Min frågeställning är om jag ska börja ta anti depp, min läkare har rekomenderat de tre följande:
Sertralin
Fluoxetin
Cipralex
Tror ni/du att någon av dessa skulle vara bra för mig? Kan dessa läkemedel ha långvariga bieffekter som t ex förlorad sexlust efter avslutat bruk? Eller andra biverkningar som finns kvar efter man slutat med dem.
Det känns konstigt att läkare alltid pratar så bra om dessa läkemedel, det känns som att det måste finnas mer negativa sidor, om inte varför äter inte alla människor sådana här piller?
Kan dessa piller förändra en som person, kan de förändra hjärnan så att man aldrig kan bli lika lycklig igen etc?
Jag tänker självklart att fortsätta med terapi varesej jag tar antidepp eller inte.
Tacksam för svar!
__________________
Senast redigerad av Spacetraveller 2010-12-17 kl. 19:23.
Senast redigerad av Spacetraveller 2010-12-17 kl. 19:23.
