Är det en svaghet att tro på gud?

När sa jag att jag var häftig? Jag berättar att vad samhället anbelangar så kan jag lika gärna vara satanist eller nazist. De behöver i alla fall inte oroa sig för vandalism från min sida.

Sexdelen är ju klart personlig. Förlorar knappast något på att inte ha sex om jag själv inte vill. Men där är det precis som med alkoholen för mig, jag väljer att ha sex innan äktenskap och även utanför relationer så där blir jag heller inte "tillbakahållen" av min religion.

Men då så, då verkar du inte vara någon "fundie" iaf. En klart bra början!

Tron är inte en svaghet för samhället därför att det t.ex. ingår för alla kristna att bedja över samhället och jag har märkt att det skapar skillnad. Fler behöver be över samhället, lyssna på Gud och göra efter hans tips. Vi är inga robotar, inte slavar i tron, vi är kallade till frihet och att medverka till att andra blir fria. Det finns vissa religionsutövare som gärna förslavar andra och själva har de inom sig "huggormars avföda", sådana som egentligen inte bidrar till något bra i samhället. Paulus sa att när han var svag då var han stark. Att kämpa på och bygga t.ex. ett hus är en styrka, men när man samtidigt involverar Gud så använder man sin totala styrka genom att be om hjälp. Många kör i 120 km/t. rakt in i en vägg flera gånger, utan att förstå vad de gör för fel...Troende lever inte enbart av tro utan också av vatten och bröd - alltså grundtryggheten är enormt viktig för alla och alla eftersträvar den. Sedan när det gäller offer så ser jag inte några egentliga offer, det handlar om ens vilja att vara nära konungarnas konung och herrernas herre. Dras man in i den kärlekskarusellen så är det inte längre lika intressant att supa och slåss på krogen. Kärleken förvandlar även den mest hårdhudade igelkotte. Att be inför varje dag och natt över sig själv, sina anhöriga, osv. ger ett beskydd. Ondska kan hända, men ju fler böner desto säkrare mark går man på. Fler måste be om beskydd och vägledning (Gud är klok) för att en samhällsförändring ska ske.

Vem har sagt att ödet finns?
Livet är som en skrivande berättelse.

Vi säger så; Om ödet har gett dig bara ett alternativ att välja här i livet och du väljer ett annat alternativ då borde ödet (om det finns) inte tillåta det, eller?

Vem väljer vad som ska skrivas?

Men ödet är inte förutbestämt, ödet sker i ögonblicket du gör dina val och det som sker sker.
Ödet ger aldrig val, det som sker är ödet, finns aldrig alternativ att välja mellan på det viset.
(kan hända att jag inte riktigt hajade metaforen

Förstår inte varför jag skulle stöta på problem i samhället pga min tro. Och om jag har en bönestund att passa? Det är väl samma sak som att en annan människa ska på hockeyträning, alla har vi tider och möten att gå på. Sen ser jag mig inte som en martyr som ska vägra blod osv för att hellre dö. Sådant tror jag inte på.

Det är du som väljer det. Tänk dig att du en dag skriver en berättelse då är det dina tankar, känslor fantasier mm som du skriver ner och inte någon annans.

ok då tänker vi på samma bana, trodde du menade att ödet är förutbestämt innan födelsen

Jag skulle vilja vända på det. Den svage i sammanhanget borde vara den som faller och blir slav under sina luster till skillnad från den gudstroende som är stark nog att hålla sig borta från det.

Så som du definierar nackdelar svarar du ju på din egen fråga. Om någon måste offra något för sin tro blir det ju en nackdel, då detta går ut över något annat. Precis som det är en nackdel att vara fotbollsintresserad, och gå på fotbollsmatcher istället för att arbeta, gå en promenad eller handla aktier. Förmodligen ger religionen den religiöse något som är större än vad han offrar; precis som fotbollen för den fotbollsintresserade ger mer än vad han offrar för att kunna se på fotboll - och varken fotbollen eller religionen blir därför en nackdel enligt hans egen värdering av situationen.

Visst kan det alltså, för någon som inte är fotbollsintresserad, verka väldigt dumt att betala tusentals kronor för ett årskort på läktaren; men den fotbollsintresserade ser det förstås i ett annat ljus.

Försöker läsa men det är så svårt när du inte styckeindelar. Gör gärna det i fortsättningen så man orkar ge sig in i det du skriver. Hur som helst: Du pratar om grundtryggheten och den här "grundstyrkan" som läggs på din egen styrka, och alltså gör dig starkare/tryggare. Jag ser det som en ren fallgrop. Någonstans övergår det i "ingen fara, jag har gud på min sida så jag klarar mig", och så begår du ett misstag pga. att du hade "gud vid din sida".

Jag tycker det är fint med folk som tror precis som du gör. Det fungerar exakt som placebo, och placebo fungerar utmärkt. Glöm dock inte nocebo, placebos onda tvilling. The door swings both ways.


precis. du är den första som ser vad jag skrev från början. Att "uppoffringen" är subjektiv. Dvs den som utövar religionen/går på fotbollsmatchen lider inte av det.
Vi kommer dock fortfarande till ett vägskäl. När religionen kommer ivägen för livet i sig.
Ta exemplet med blodgivandet. Du får absolut inte under några omständigheter ta emot blod enligt din religion, och din son dör utan nytt blod.
Där kommer uppoffringen rent subjektivt för pappan inte vara värt det, trots att det är det enda rätta att göra enligt tron. Har du några kommentarer om hans dilemma?

edit: jag menar fotbollspappan kommer ju skippa matchen och ge blod till sin son..