2010-12-14, 01:24
#1
Tänkte berätta en liten saga om när jag var i Amsterdam förra året.
Kön: Man
Längd: Mellan 170 och 175 cm
Vikt: Ungefär 60 kg
Erfarenhet sen tidigare: Cannabis, Amfetamin, Spice, Efedrin och Lustgas.
Vi var några personer som skulle spendera en vecka i Amsterdam i andra syften än att knarka.
Vi var/är vänner och bekanta men vi hade en annan agenda än att åka dit för att knarka och knulla horor.
Hur som helst så hade jag pratat med min vän, vi kan kalla honom Martin, om att testa något mer än bara cannabis.
Han verkade ganska ointresserad men är en öppensinnad person med skaplig erfarenhet av droger så jag blev lite besviken av hans dåliga motivation att experimentera när man var på drogliberal(are) mark än hemma i Sverige.
Dagarna gick, cannabis röktes, möten klarades av.
Liten sido-tripprapport…
Första dagen köpte vi en fet färdigrullad Cheese Haze som slog ut mig och två större karlar till den grad att vi vinglade runt på gatan som tre små fjortisflickor efter några shots tequila. Det var helt sanslöst så långt ut i rymden vi hamnade på den. Att inte kunna gå rakt, skratta som om man hört sitt första "lite för roliga men inte PK"-skämt och bara göra dumma grejer om och om igen var vi inte alls berädda på. Speciellt som vi alla tre är hyfsat (läs rejält) vana vid ganjan. Vi stog i en hiss i säkert fem minuter och tryckte på alla knappar innan en städare öppnade hissen och visade den gigantiska skylten utanför som sa att den var ur funktion. Blåst i huvudet, men det var gött.
Nåja, åter till storyn… dagarna gick och jag som hade sett fram emot att få köra rent MDMA eller svampa ur rejält i alla fall en kväll började bli otålig.
En dag när vi inte hade så mycket att göra vandrade jag, Martin och en tjej vi kan kalla Amanda runt i Amsterdam city utan större planer.
Till slut ramlade vi in på en coffee shop och vi köpte ett par gram sativa av någon sort jag inte kommer ihåg.
Vi går upp en våning och jag börjar rulla, Amanda blir svårt chockerad över hur mycket gräs jag har i jointen men jag förklarar att det inte är någon idé att hålla tillbaka när man ändå är här. Sagt och gjort, fet joint nummer 1 går ner i våra lungor och vi är alla väldigt softa och bekväma.
Pratar lite skit med ett par turistande amerikanskor som sitter vid bordet alldeles brevid, dom är inte så snygga så vi ditchar dom och rullar ut på gatan.
Mår just nu som en mindre betydelsefull prins som blir bortskämd av sin pappa kungen och får allt han vill ha.
Ace!
Helt plötsligt tar Martin ett fast tag runt min axel och säger "äh, ska vi inte köpa lite svamp ändå?" och drar in mig på en smart shop.
Wow, yes! är vad jag tänker.
Eftersom vi inte är några junkies och inte heller obstinata teens som tror sig veta allt om allt rådfrågar vi den söta tjejen i kassan om vad vi rookies ska ha för svamp och hur vi ska ta det.
Svamp är ju då tydligen illegalt så hon säljer oss 7.5g Philosophers stone, tryfflar, som innehåller samma verksamma ämnen som t.ex. Cubensis.
Hon säger att vi ska dela på den (bara jag och Martin som ska köra) och gärna ha en sitter med oss.
Och att vi inte ska äta något från och med nu till ikväll. Klockan noteras vara… 16-ish.
Well, let's get into the action…
Klockan är ungefär 22:00, kanske lite mer.
Jag och Martin har blazeat lite mer, vi sitter på vårat rum tillsammans med en tjej vi kallar Karin.
Vi tuggar i oss tryfflarna, det är ungefär som att äta nötter. Smaken är lite bitter men inte speciellt hemsk eller farlig.
Jag har en tjock gröt av tryffelsmet i munnen, tuggar och tuggar. Martin ser ut som en hamster med fulla kinder av nötsmet.
Vi sväljer och ger oss ut från hotellet och ner på gatan, 50 m bort har vi vår bänk vid kanalen där vi suttit och blazeat varje kväll så vi går dit.
Har med en tjock spliff som vi tre delar på. Allt är soft. Det är mörkt och lamporna vid kanalen speglas vackert i det mörka vattnet. Vädret är behaglig sensommar.
Jag börjar fnittra och känna mig lustig på ett sätt som inte hör till rökat. Det kittlar lite lätt i hela kroppen, förväntningarna är stora.
Jag frågar Martin om han känner något, men nej… inget alls än så länge.
Själv börjar jag lämna den här planeten.
Ljusen blir så extremt intressanta. Allt som lyser fångar min uppmärksamhet på ett sätt som är WOW.
Känner att jag inte riktigt kan sitta still så jag frågar dom andra om det är okej att jag går ett varv runt kanalen där vi sitter (just där vi satt var det en bro och 150 m bort var det en till bro, så jag kunde gå över på andra sidan… gå 150 m sen gå över nästa bro och 150 m tillbaka ).
Dom andra okejar det och så fort jag reser mig börjar det verkligen kännas annorlunda.
Herregud, jag har aldrig varit med om liknande… jag skrattar som en idiot och tycker att lamporna är det finaste jag sett någonsin.
Jag testar att springa lite längs kanalen… jag springer och skriker till och från av lycka, lycktstolparna passerar mig så fort att det känns som jag springer i ljusets hastighet.
Det är otroligt, fantastiskt. Helt och hållet galet på det bästa av sätt.
Jag stannar vid den andra bron som skulle föra mig över till samma sida som mina kompisar sitter på och bara stirrar ut över vattnet. Det är så svart men ljuset som reflekteras i vattnet av lycktstolpar och andra ljuskällor är så vackert, magiskt skit! Jag tar några bilder med min kamera och sen springer jag tillbaka till mina vänner.
Min iver i att berätta att jag sprang snabbare än ljuset får Karin (vår sitter) och Martin att dö av skratt.
Martin som är lite större än mig själv känner tydligen inte alls av det här lika mycket som jag gör.
Nu börjar jag känna mig som en spratteldocka innuti min egen kropp, ungefär som om min själ krympt och var liten som en kakburk placerad mitt i bröstet och som styrde resten av kroppen med snören. Jag kände det verkligen så, det är svårt att tänka i nyktert tillstånd men det bästa jag kan förklara det som är att i vanliga fall är själen lika stor som kroppen men nu krympte själen och fick försöka styra kroppen genom snören kopplade från bröstkorgen ut till resten av min fysiska kropp.
Det gjorde att jag rörde mig lite konstigt, flummigt… hit och dit.
Martin och Karin skrattade galet mycket åt mig.
Jag kommer ihåg att jag stog under ett träd, kollade upp på grenarna, och snurrade runt runt runt och det var bland det bästa och roligaste jag någonsin känt.
Jag sa(kommenderade) Martin att göra samma sak och han gjorde det men verkade inte alls hajja att jag menade att man hamnade i en annan dimension om man gjorde så.
Vi gick upp och ner längs några gator, Karin skrattar galet mycket åt mig och beskriver mitt beteende som en 4 åring på alkohol. Det känns ganska rimligt eftersom ALLT kändes NYTT…*det var som om jag trots medvetande om motsatsen upplevde alla intryck för första gången. Helt och hållet underbart.
Allt var mystiskt, magiskt, annorlunda… som en låtsasvärld av positivt galenskap (hoppas ni förstår vad jag menar med det).
Lite för tidigt ville Martin och Karin gå hem igen, eftersom Karin i stort sett var nykter och Martin inte kände trippen som jag gjorde.
Väl hemma la jag mig i min säng och hade inte en chans att sova. Jag låg där och kände mig lite konstig, men inte mycket mer.
När jag blundade började världen snurra och jag fick blixtar av mönster… det kändes stereotypt för hur en hallucination "ska" se ut.
Det var galna mönster och fraktaler, inget läskigt…*bara abstrakt.
Jag låg där i vad som kändes en evighet och kände mig lite ledsen för att inte kunna vara ute och uppleva mer, men vågade inte gå ut på egen hand.
Till slut somnade jag.
Det var en fin kväll som kommer leva kvar hos mig för alltid.
Kön: Man
Längd: Mellan 170 och 175 cm
Vikt: Ungefär 60 kg
Erfarenhet sen tidigare: Cannabis, Amfetamin, Spice, Efedrin och Lustgas.
Vi var några personer som skulle spendera en vecka i Amsterdam i andra syften än att knarka.
Vi var/är vänner och bekanta men vi hade en annan agenda än att åka dit för att knarka och knulla horor.
Hur som helst så hade jag pratat med min vän, vi kan kalla honom Martin, om att testa något mer än bara cannabis.
Han verkade ganska ointresserad men är en öppensinnad person med skaplig erfarenhet av droger så jag blev lite besviken av hans dåliga motivation att experimentera när man var på drogliberal(are) mark än hemma i Sverige.
Dagarna gick, cannabis röktes, möten klarades av.
Liten sido-tripprapport…
Första dagen köpte vi en fet färdigrullad Cheese Haze som slog ut mig och två större karlar till den grad att vi vinglade runt på gatan som tre små fjortisflickor efter några shots tequila. Det var helt sanslöst så långt ut i rymden vi hamnade på den. Att inte kunna gå rakt, skratta som om man hört sitt första "lite för roliga men inte PK"-skämt och bara göra dumma grejer om och om igen var vi inte alls berädda på. Speciellt som vi alla tre är hyfsat (läs rejält) vana vid ganjan. Vi stog i en hiss i säkert fem minuter och tryckte på alla knappar innan en städare öppnade hissen och visade den gigantiska skylten utanför som sa att den var ur funktion. Blåst i huvudet, men det var gött.
Nåja, åter till storyn… dagarna gick och jag som hade sett fram emot att få köra rent MDMA eller svampa ur rejält i alla fall en kväll började bli otålig.
En dag när vi inte hade så mycket att göra vandrade jag, Martin och en tjej vi kan kalla Amanda runt i Amsterdam city utan större planer.
Till slut ramlade vi in på en coffee shop och vi köpte ett par gram sativa av någon sort jag inte kommer ihåg.
Vi går upp en våning och jag börjar rulla, Amanda blir svårt chockerad över hur mycket gräs jag har i jointen men jag förklarar att det inte är någon idé att hålla tillbaka när man ändå är här. Sagt och gjort, fet joint nummer 1 går ner i våra lungor och vi är alla väldigt softa och bekväma.
Pratar lite skit med ett par turistande amerikanskor som sitter vid bordet alldeles brevid, dom är inte så snygga så vi ditchar dom och rullar ut på gatan.
Mår just nu som en mindre betydelsefull prins som blir bortskämd av sin pappa kungen och får allt han vill ha.
Ace!
Helt plötsligt tar Martin ett fast tag runt min axel och säger "äh, ska vi inte köpa lite svamp ändå?" och drar in mig på en smart shop.
Wow, yes! är vad jag tänker.
Eftersom vi inte är några junkies och inte heller obstinata teens som tror sig veta allt om allt rådfrågar vi den söta tjejen i kassan om vad vi rookies ska ha för svamp och hur vi ska ta det.
Svamp är ju då tydligen illegalt så hon säljer oss 7.5g Philosophers stone, tryfflar, som innehåller samma verksamma ämnen som t.ex. Cubensis.
Hon säger att vi ska dela på den (bara jag och Martin som ska köra) och gärna ha en sitter med oss.
Och att vi inte ska äta något från och med nu till ikväll. Klockan noteras vara… 16-ish.
Well, let's get into the action…
Klockan är ungefär 22:00, kanske lite mer.
Jag och Martin har blazeat lite mer, vi sitter på vårat rum tillsammans med en tjej vi kallar Karin.
Vi tuggar i oss tryfflarna, det är ungefär som att äta nötter. Smaken är lite bitter men inte speciellt hemsk eller farlig.
Jag har en tjock gröt av tryffelsmet i munnen, tuggar och tuggar. Martin ser ut som en hamster med fulla kinder av nötsmet.
Vi sväljer och ger oss ut från hotellet och ner på gatan, 50 m bort har vi vår bänk vid kanalen där vi suttit och blazeat varje kväll så vi går dit.
Har med en tjock spliff som vi tre delar på. Allt är soft. Det är mörkt och lamporna vid kanalen speglas vackert i det mörka vattnet. Vädret är behaglig sensommar.
Jag börjar fnittra och känna mig lustig på ett sätt som inte hör till rökat. Det kittlar lite lätt i hela kroppen, förväntningarna är stora.
Jag frågar Martin om han känner något, men nej… inget alls än så länge.
Själv börjar jag lämna den här planeten.
Ljusen blir så extremt intressanta. Allt som lyser fångar min uppmärksamhet på ett sätt som är WOW.
Känner att jag inte riktigt kan sitta still så jag frågar dom andra om det är okej att jag går ett varv runt kanalen där vi sitter (just där vi satt var det en bro och 150 m bort var det en till bro, så jag kunde gå över på andra sidan… gå 150 m sen gå över nästa bro och 150 m tillbaka ).
Dom andra okejar det och så fort jag reser mig börjar det verkligen kännas annorlunda.
Herregud, jag har aldrig varit med om liknande… jag skrattar som en idiot och tycker att lamporna är det finaste jag sett någonsin.
Jag testar att springa lite längs kanalen… jag springer och skriker till och från av lycka, lycktstolparna passerar mig så fort att det känns som jag springer i ljusets hastighet.
Det är otroligt, fantastiskt. Helt och hållet galet på det bästa av sätt.
Jag stannar vid den andra bron som skulle föra mig över till samma sida som mina kompisar sitter på och bara stirrar ut över vattnet. Det är så svart men ljuset som reflekteras i vattnet av lycktstolpar och andra ljuskällor är så vackert, magiskt skit! Jag tar några bilder med min kamera och sen springer jag tillbaka till mina vänner.
Min iver i att berätta att jag sprang snabbare än ljuset får Karin (vår sitter) och Martin att dö av skratt.
Martin som är lite större än mig själv känner tydligen inte alls av det här lika mycket som jag gör.
Nu börjar jag känna mig som en spratteldocka innuti min egen kropp, ungefär som om min själ krympt och var liten som en kakburk placerad mitt i bröstet och som styrde resten av kroppen med snören. Jag kände det verkligen så, det är svårt att tänka i nyktert tillstånd men det bästa jag kan förklara det som är att i vanliga fall är själen lika stor som kroppen men nu krympte själen och fick försöka styra kroppen genom snören kopplade från bröstkorgen ut till resten av min fysiska kropp.
Det gjorde att jag rörde mig lite konstigt, flummigt… hit och dit.
Martin och Karin skrattade galet mycket åt mig.
Jag kommer ihåg att jag stog under ett träd, kollade upp på grenarna, och snurrade runt runt runt och det var bland det bästa och roligaste jag någonsin känt.
Jag sa(kommenderade) Martin att göra samma sak och han gjorde det men verkade inte alls hajja att jag menade att man hamnade i en annan dimension om man gjorde så.
Vi gick upp och ner längs några gator, Karin skrattar galet mycket åt mig och beskriver mitt beteende som en 4 åring på alkohol. Det känns ganska rimligt eftersom ALLT kändes NYTT…*det var som om jag trots medvetande om motsatsen upplevde alla intryck för första gången. Helt och hållet underbart.
Allt var mystiskt, magiskt, annorlunda… som en låtsasvärld av positivt galenskap (hoppas ni förstår vad jag menar med det).
Lite för tidigt ville Martin och Karin gå hem igen, eftersom Karin i stort sett var nykter och Martin inte kände trippen som jag gjorde.
Väl hemma la jag mig i min säng och hade inte en chans att sova. Jag låg där och kände mig lite konstig, men inte mycket mer.
När jag blundade började världen snurra och jag fick blixtar av mönster… det kändes stereotypt för hur en hallucination "ska" se ut.
Det var galna mönster och fraktaler, inget läskigt…*bara abstrakt.
Jag låg där i vad som kändes en evighet och kände mig lite ledsen för att inte kunna vara ute och uppleva mer, men vågade inte gå ut på egen hand.
Till slut somnade jag.
Det var en fin kväll som kommer leva kvar hos mig för alltid.
gratz till nice tripp iaf
