2010-12-11, 01:19
#1
Min tur att skriva en tripprapport tänkte jag, det är första gången så var "snäll" i kritiken..
Introduktion:
Texten i Ebba Gröns ”Vad skall du bli” går ”Fortsätt och fortsätt och va rebell // fortsätt och fortsätt och va dig själv!” och det var exakt vad jag skrev på elfte frågan på mitt värdelösa biologiprov. Jag var 14, hatade omvärlden och var en arg jävla rebell som inte hade mycket över för skolarbete. Detta var ett omprov på omprovet, så ni förstår även säkert att biologi var ett svagt ämne. Men jag brydde mig som sagt inte.
När jag väl satt där, själv i en annan del av arbetslagets innandömen, medan läraren undervisade sjuorna om lavar och mossor och jag själv skulle föreställa busig elev som skrev prov om menstruationscykeln och andra viktiga saker som killar i 14-årsåldern bryr sig om, så tyckte jag mig hitta en intressant bok. Skolan var gammal och som alla vet har undervisningen inte sett likadan ut i alla tider. Boken, som jag inte minns vad den heter eller varför den fanns kvar, hade ljusa pärmar och skulle varna elever om droger. Jag läste lite strött för att få tiden att gå och hittade något som verkade kul. En bild på massor av vita tabletter låg på en spegel och rubriken löd ”ECSTASY”. Jag läste hela spalten om denna drog som skulle överhetta oss, bränna hål i våra hjärnor och leda oss i missbruk. Men jag tyckte det lät gulligt. Detta var en drog man svalde och sedan dansade man i timmar. Vad exakt var felet med det?
Jag fick IG på provet.
Det närmar sig:
År senare stod jag och väntade på tunnelbanan. Jag kramade flertalet hundralappar, redo att lämnas över till någon jag aldrig träffat och kunde vara både mördare, mobbare eller frimurare. I andra handen kramade jag mobilen, hade läst instruktionerna i smset tiotalet gånger nu. Kunde det utantill. Hoppade på rätt tåg på rätt linje och började en rätt kort resa. Ringa när jag var framme. Gå nedför rulltrappan. Sätta sig i en svart bil och hälsa på föraren. Hur träffar man dessa människor? Vem vet. Ett varv runt området, sedan stannar vi till vid en ödslig parkeringsplats. Pengarna räcks över och tabletterna, instoppade i en plastficka för kontokort, byter ägare. Ett klassiskt exempel på handelsbyte, precis som i antiken. De gamla grekerna skulle förstå.
Nu var jag tio tabletter rikare, dom var rosa med en skåra och jag kunde planera kvällen på riktigt.
Debuten:
Vintern är inte trevlig, inte alls faktiskt. Men det blev nog säkrast att stoppa i sig dom utomhus, eller - intag inomhus - sedan promenad. Säga till föräldrarna att jag skulle på krogen. Hoppas dom inte märker att jag inte har vax i håret. Jag har läst FAQ:en på Flashback så många gånger att jag vet nästan allt. Tror jag.
Kvällen börjar kring 20.00 då jag dubbeldroppar två tabletter och sköljer ned med vatten. Det smakar kemiskt och jag undrar om det är såhär det skulle smaka om man slickade väggarna på Barsebäck. Sedan är det bara att vänta, vid Flashback givetvis.
20.40 börjar det hända grejer, jag är nu helt varm i kroppen och bokstäverna blir otydliga på datorskärmen. Dags att gå känner jag. Inte se föräldrarna i ögonen, försök stila dig hårt nu! Jag lyckas. På med skorna och in med iPodhörlurarna. Ut i snön. Men jag går inte mot stationen, jag går på en gångväg mot en återvinningsstation. Yakuza – Cocaine, en åtta minuter lång technolåt dunkar i öronen och jag älskar det höga ljudet. Hörlurarna känns små i mina öron och jag känner att jag redan blir social. Det får vänta lite tycker jag. Värmen i kroppen är riktigt mysig och jag känner på hårstråna, det finns inte ord för coolt jag tycker det är eller hur mycket jag älskar det. Jeansen har världens skönaste material och mina händer, som borde vara frusna känns härligt kalla, Jackans material är även det otroligt skönt.
Jag har problem med att gå rakt, men det spelar ingen roll för jag möter ingen alls. Ser dom stora elljuspelarna vid återvinningsstationen och dom lyser starkt, det kan vara det finaste ljus jag sett. Jag går på snön, som knastrar så fint. Musiken blir bara bättre och bättre och mer intensiv. Jag ser en grushög och sparkar lite på den, foten sjunker igenom och jag tycker det ser ut som kvicksand signerat Hollywood. Coolt. Jag gör det ett tag, sedan bestämmer jag mig för att ringa lite folk. Jag ringer alla jag känner. ”Vad gör ni?”, ”Ska ni ut?” och allmänt prat om ditt och datt. Jag lurar i folk att jag är full och ute på stan, kanske ses vi? Jag vill ha sms och får det, jag vill prata och får det. Jag ringer tjejer jag aldrig skulle ringa i vanliga fall, jag ringer arbetskollegor som befinner sig på jobbet, jag lyckas få folk skriva upp mig gästlistor på krogar och jag njuter av att leva! Tar en paus efter att ha ringt en gammal kompis jag inte träffat på ett år.
Ungefär här börjar jag även hallucinera. En bil dyker upp och jag tar ut ena hörluren för att se om dom pratar med mig. Det ser ut som dom slänger granris på tippen och sedan frågar chauffören vad jag gör där. Jag vet inte vart ifrån meningen kommer men jag säger ”Väntar på en tjejkompis här ute, hon har bråkat med pojkvännen så vi ska sitta och prata ifred”. Han går in och sätter sig och kör iväg. Nu nojjar jag och tror att han ska ringa snuten eller väktare eller liknande. Så jag springer in i skogen och hittar en stig. Och då är jag inte säker och jag undrar än idag om bilen existerar eller om det är något jag bara föreställt mig. Inne i skogen ser jag allt möjligt i mörkret och snön och drakar, människor och getter dyker upp i min väg. Dom försvinner såklart när jag närmar mig för det är ju bara stenar, träd och skuggor som formar detta. Jag går och går och undrar om jag kommer ut snart. Samtidigt smsar jag en tjej och beskriver läget på Hirschenkeller. Jag gör det bra, då smsa på E är det svåraste som finns. Tyvärr är jag ju inte där men det vet ju inte hon.
Den totala euforin existerar, jag är lugn och sansad, älskar mitt hår och mina kläder, slickar mig runt munnen hela tiden, men samtidigt så har jag lite smått ont i fötterna och undrar vart fan jag kommer ut egentligen. Till slut kommer jag till en väg och inser att jag gått tre km rakt in i skogen. Härligt.
Sedan går det rätt bra utför. Den varma känslan försvinner mer och mer, värken i fötterna blir värre, jag känner inte samma känsla när jag tar på saker. Jag är så torr i munnen att jag stoppar i mig lite snö. Läpparna är otroligt torra och mina händer börjar förfrysa. Jag vill jättegärna prata mer med folk, men kan inte närma mig någon, dels för att det inte finns någon ute en fredag i januari kring tolv på en ödeväg och dels för att jag inte vill prata med någon i verkliga livet. Jag ringer en polare som undrar varför det är så tyst om jag är inne i stan (haha, FAIL). Men framförallt så vill jag ha mer, mer E, en påfyllning tillbaka till det stadiet jag var på när det var som bäst och jag förbannar mig själv att jag inte tog med fler tabletter ut.
Efter samtalet har jag fan inte en aning om vad jag ska göra. Klockan är kring ett och vill inte att mina kära föräldrar, som lärde mig att droger är farligt, ska bli misstänksamma om jag kommer hem så här tidigt. Men nu orkar jag ärligt talat inte bry mig, har så jävla ont i fötterna efter att ha dansat med mig själv, gått och hoppat. Så jag beger mig hemåt.
På vägen hem ser jag en mamma, pappa och ett litet barn som nyss lärt sig gå leka under en tall. Vad gör barnet uppe såhär dags undrar jag för mig själv. Tre meter ifrån dom så ser jag att det är en stor sten och en grind i trä jag sett.
Vrider om nyckeln i låset lite lätt, föräldrarna sover. Skönt. Klär av mig och hoppar i säng efter att ha fyllt en stor vattenflaska med vatten, utöver dom glas jag hällt i mig precis innan. Lägger mig ned och DET, kan vara det skönaste jag gjort när jag dalat. Fötterna vilar och jag somnar nästan direkt (men jag har dålig tidsuppfattning).
Efterspel:
Dagen efter mådde jag inte överdrivet dåligt, var förberedd på en stor deprimerad dag, men förutom att inte vilja göra något på hela dagen och att jag läser igenom varenda sms jag skickat, var närmare hundra stycken. Och samtalslistorna var gröna, alltså 30 stycken senaste samtalen var olika personer som blivit uppringda av mig, glad som satan. Folk hörde utav sig också och undrade vad jag druckit egentligen.
Det enda jag ångrar, var att jag inte tog med mig någon likasinnad ut och att jag inte hade vatten med mig. Annars var det en väldigt fin upplevelse som jag hade. Nästa gång på samma tabletter tog jag 4 stycken och spydde mer eller mindre ihjäl mig.
Nu några år senare vet jag inte alls hur många gånger eller hur många sorters tabletter jag svalt. Jag kan bara säga att det är underbart och att jag inte ångrar en enda sekund att jag fullföljde det jag hörde talas om vid 14-årsåldern. Ecstasy är drogen i mitt liv och jag älskar det.
Introduktion:
Texten i Ebba Gröns ”Vad skall du bli” går ”Fortsätt och fortsätt och va rebell // fortsätt och fortsätt och va dig själv!” och det var exakt vad jag skrev på elfte frågan på mitt värdelösa biologiprov. Jag var 14, hatade omvärlden och var en arg jävla rebell som inte hade mycket över för skolarbete. Detta var ett omprov på omprovet, så ni förstår även säkert att biologi var ett svagt ämne. Men jag brydde mig som sagt inte.
När jag väl satt där, själv i en annan del av arbetslagets innandömen, medan läraren undervisade sjuorna om lavar och mossor och jag själv skulle föreställa busig elev som skrev prov om menstruationscykeln och andra viktiga saker som killar i 14-årsåldern bryr sig om, så tyckte jag mig hitta en intressant bok. Skolan var gammal och som alla vet har undervisningen inte sett likadan ut i alla tider. Boken, som jag inte minns vad den heter eller varför den fanns kvar, hade ljusa pärmar och skulle varna elever om droger. Jag läste lite strött för att få tiden att gå och hittade något som verkade kul. En bild på massor av vita tabletter låg på en spegel och rubriken löd ”ECSTASY”. Jag läste hela spalten om denna drog som skulle överhetta oss, bränna hål i våra hjärnor och leda oss i missbruk. Men jag tyckte det lät gulligt. Detta var en drog man svalde och sedan dansade man i timmar. Vad exakt var felet med det?
Jag fick IG på provet.
Det närmar sig:
År senare stod jag och väntade på tunnelbanan. Jag kramade flertalet hundralappar, redo att lämnas över till någon jag aldrig träffat och kunde vara både mördare, mobbare eller frimurare. I andra handen kramade jag mobilen, hade läst instruktionerna i smset tiotalet gånger nu. Kunde det utantill. Hoppade på rätt tåg på rätt linje och började en rätt kort resa. Ringa när jag var framme. Gå nedför rulltrappan. Sätta sig i en svart bil och hälsa på föraren. Hur träffar man dessa människor? Vem vet. Ett varv runt området, sedan stannar vi till vid en ödslig parkeringsplats. Pengarna räcks över och tabletterna, instoppade i en plastficka för kontokort, byter ägare. Ett klassiskt exempel på handelsbyte, precis som i antiken. De gamla grekerna skulle förstå.
Nu var jag tio tabletter rikare, dom var rosa med en skåra och jag kunde planera kvällen på riktigt.
Debuten:
Vintern är inte trevlig, inte alls faktiskt. Men det blev nog säkrast att stoppa i sig dom utomhus, eller - intag inomhus - sedan promenad. Säga till föräldrarna att jag skulle på krogen. Hoppas dom inte märker att jag inte har vax i håret. Jag har läst FAQ:en på Flashback så många gånger att jag vet nästan allt. Tror jag.
Kvällen börjar kring 20.00 då jag dubbeldroppar två tabletter och sköljer ned med vatten. Det smakar kemiskt och jag undrar om det är såhär det skulle smaka om man slickade väggarna på Barsebäck. Sedan är det bara att vänta, vid Flashback givetvis.
20.40 börjar det hända grejer, jag är nu helt varm i kroppen och bokstäverna blir otydliga på datorskärmen. Dags att gå känner jag. Inte se föräldrarna i ögonen, försök stila dig hårt nu! Jag lyckas. På med skorna och in med iPodhörlurarna. Ut i snön. Men jag går inte mot stationen, jag går på en gångväg mot en återvinningsstation. Yakuza – Cocaine, en åtta minuter lång technolåt dunkar i öronen och jag älskar det höga ljudet. Hörlurarna känns små i mina öron och jag känner att jag redan blir social. Det får vänta lite tycker jag. Värmen i kroppen är riktigt mysig och jag känner på hårstråna, det finns inte ord för coolt jag tycker det är eller hur mycket jag älskar det. Jeansen har världens skönaste material och mina händer, som borde vara frusna känns härligt kalla, Jackans material är även det otroligt skönt.
Jag har problem med att gå rakt, men det spelar ingen roll för jag möter ingen alls. Ser dom stora elljuspelarna vid återvinningsstationen och dom lyser starkt, det kan vara det finaste ljus jag sett. Jag går på snön, som knastrar så fint. Musiken blir bara bättre och bättre och mer intensiv. Jag ser en grushög och sparkar lite på den, foten sjunker igenom och jag tycker det ser ut som kvicksand signerat Hollywood. Coolt. Jag gör det ett tag, sedan bestämmer jag mig för att ringa lite folk. Jag ringer alla jag känner. ”Vad gör ni?”, ”Ska ni ut?” och allmänt prat om ditt och datt. Jag lurar i folk att jag är full och ute på stan, kanske ses vi? Jag vill ha sms och får det, jag vill prata och får det. Jag ringer tjejer jag aldrig skulle ringa i vanliga fall, jag ringer arbetskollegor som befinner sig på jobbet, jag lyckas få folk skriva upp mig gästlistor på krogar och jag njuter av att leva! Tar en paus efter att ha ringt en gammal kompis jag inte träffat på ett år.
Ungefär här börjar jag även hallucinera. En bil dyker upp och jag tar ut ena hörluren för att se om dom pratar med mig. Det ser ut som dom slänger granris på tippen och sedan frågar chauffören vad jag gör där. Jag vet inte vart ifrån meningen kommer men jag säger ”Väntar på en tjejkompis här ute, hon har bråkat med pojkvännen så vi ska sitta och prata ifred”. Han går in och sätter sig och kör iväg. Nu nojjar jag och tror att han ska ringa snuten eller väktare eller liknande. Så jag springer in i skogen och hittar en stig. Och då är jag inte säker och jag undrar än idag om bilen existerar eller om det är något jag bara föreställt mig. Inne i skogen ser jag allt möjligt i mörkret och snön och drakar, människor och getter dyker upp i min väg. Dom försvinner såklart när jag närmar mig för det är ju bara stenar, träd och skuggor som formar detta. Jag går och går och undrar om jag kommer ut snart. Samtidigt smsar jag en tjej och beskriver läget på Hirschenkeller. Jag gör det bra, då smsa på E är det svåraste som finns. Tyvärr är jag ju inte där men det vet ju inte hon.
Den totala euforin existerar, jag är lugn och sansad, älskar mitt hår och mina kläder, slickar mig runt munnen hela tiden, men samtidigt så har jag lite smått ont i fötterna och undrar vart fan jag kommer ut egentligen. Till slut kommer jag till en väg och inser att jag gått tre km rakt in i skogen. Härligt.
Sedan går det rätt bra utför. Den varma känslan försvinner mer och mer, värken i fötterna blir värre, jag känner inte samma känsla när jag tar på saker. Jag är så torr i munnen att jag stoppar i mig lite snö. Läpparna är otroligt torra och mina händer börjar förfrysa. Jag vill jättegärna prata mer med folk, men kan inte närma mig någon, dels för att det inte finns någon ute en fredag i januari kring tolv på en ödeväg och dels för att jag inte vill prata med någon i verkliga livet. Jag ringer en polare som undrar varför det är så tyst om jag är inne i stan (haha, FAIL). Men framförallt så vill jag ha mer, mer E, en påfyllning tillbaka till det stadiet jag var på när det var som bäst och jag förbannar mig själv att jag inte tog med fler tabletter ut.
Efter samtalet har jag fan inte en aning om vad jag ska göra. Klockan är kring ett och vill inte att mina kära föräldrar, som lärde mig att droger är farligt, ska bli misstänksamma om jag kommer hem så här tidigt. Men nu orkar jag ärligt talat inte bry mig, har så jävla ont i fötterna efter att ha dansat med mig själv, gått och hoppat. Så jag beger mig hemåt.
På vägen hem ser jag en mamma, pappa och ett litet barn som nyss lärt sig gå leka under en tall. Vad gör barnet uppe såhär dags undrar jag för mig själv. Tre meter ifrån dom så ser jag att det är en stor sten och en grind i trä jag sett.
Vrider om nyckeln i låset lite lätt, föräldrarna sover. Skönt. Klär av mig och hoppar i säng efter att ha fyllt en stor vattenflaska med vatten, utöver dom glas jag hällt i mig precis innan. Lägger mig ned och DET, kan vara det skönaste jag gjort när jag dalat. Fötterna vilar och jag somnar nästan direkt (men jag har dålig tidsuppfattning).
Efterspel:
Dagen efter mådde jag inte överdrivet dåligt, var förberedd på en stor deprimerad dag, men förutom att inte vilja göra något på hela dagen och att jag läser igenom varenda sms jag skickat, var närmare hundra stycken. Och samtalslistorna var gröna, alltså 30 stycken senaste samtalen var olika personer som blivit uppringda av mig, glad som satan. Folk hörde utav sig också och undrade vad jag druckit egentligen.
Det enda jag ångrar, var att jag inte tog med mig någon likasinnad ut och att jag inte hade vatten med mig. Annars var det en väldigt fin upplevelse som jag hade. Nästa gång på samma tabletter tog jag 4 stycken och spydde mer eller mindre ihjäl mig.
Nu några år senare vet jag inte alls hur många gånger eller hur många sorters tabletter jag svalt. Jag kan bara säga att det är underbart och att jag inte ångrar en enda sekund att jag fullföljde det jag hörde talas om vid 14-årsåldern. Ecstasy är drogen i mitt liv och jag älskar det.
