guds så kallade kärlek.

2 val, skjut mig i huvudet eller gå in genom dörren.

Guds nåd appliceras på de levande.


Då kan vi återgå till frågan vem som "gett dig" ditt medvetande.
Antingen så tror du att du skapat det själv eller så har det uppstått på annat vis. Har det uppstått på annat vis kan man säga att du "fått" det.



Den som fått Guds kärlek känner en tacksamhet mot Gud.
Om man är tvingad att "dyrka" är det ju inte kärlek involverat.


Frågeställningen om fri vilja ligger utanför trådens kontext.


Ok, jag ser du svarade på mitthopp's inlägg.
Jag har i min trådstart definierat att nåden är kärleken iaf. Jag diskuterar sen utifrån de definitioner jag satte upp.

God says: "One religion is right and the rest are wrong and you have to figure out what the right one is or you go to hell."

I say: Gee, thanks alot.

Men så funkar det, en religion är sann då är resten inte sann.
Om kristendomen är sann då måste islam vara falsk.

När anser Gud att vi slutar att leva? Vad händer med Guds nåd efter att vi har slutat att leva?


Ingen har skapat mitt medvetande. För att jag tycker om att upprepa mig: Medvetandet är enbart det som vi tar upp om omvärlden. Det är våra tankar och våra sinnen, inte något utomjordisk eller övernaturligt.


Så man behöver inte följa Guds lära för att få ta del av hans kärlek? Hur vet man om man har fått uppleva Guds kärlek?


Då hoppar vi över det. Nåd och kärlek är på intet sätt synonymer. Nåd och BARMHÄRTIGHET är det däremot, och då måste jag fråga: Hur vet man om man har fått uppleva Guds barmhärtighet? Alltså, hur vet man att man ska ha någon tacksamhet?

False dichotomy


Does it make sense to you that the evidence for the validity of Christianity is so poor (same as with the evidence for Islam), but still "God" asks us to accept Jesus or burn, forever?

Är det ett rättvist val? Innan du säger något i stil med "du frågade bara om det var ett val" så svara gärna på frågan.

Vilken fråga ska jag svara på som jag inte svarat på?


Ja, 2 val har jag.
" Det är som att säga att om du inte går genom dörren så skjuter jag dig i huvudet "
Antagligen går jag genom dörren och går jag inte genom dörren så skjuter någon mig i huvudet.

Jag kan bara tala för de levande...



Men vi antar att du har ett medvetande iaf. Eller?

Hur kan man "ha" något som man inte fått eller skapat eller på annat sätt tillskansat sig?



Vad jag talar om är den tacksamhet som man känner när man inser nåden man fått av Gud.


När man inser att man inte förtjänar något av det man har pga egna meriter, utan att allt är givet en av Guds nåd och barmhärtighet.

Jag ber om ursäkt om jag var otydlig. Vad jag frågade var, först, om det är ett val om du har två alternativ: Gå genom dörren eller bli skjuten. Du svarade att det då finns ett val. Min följdfråga var då: Är det ett rättvist val?

Ja, det är mitt val, att tro eller inte tro.

Vilket gör det meningslöst eftersom vi kommer att existera för evigt, om man tror på hela Gud-grejen.


Både du och jag har ett medvetande, ja. Ska jag behöva upprepa mig en tredje gång? Medvetandet härrör i sinnesupptagningar. Det som gör det möjligt att uppfatta omgivningen är hjärnan (självfallet inte ensam, men man kan se det som en "central). Hjärnan utvecklas inuti skallen.

Jag tror att du behöver utveckla om du ser på medvetandet på något annat sätt annars så blir den här konversationen minst sagt svår, om vi talar om olika saker.


Så att vi reder ut detta: Vad är det för nåd som du talar om? Kom åter igen ihåg att kärlek och nåd inte är synonymer.


Man ska alltså vara tacksam för att man har fått något som man inte förtjänar? Är livet givet till oss av barmhärtighet? Hur fungerar det, exakt?

Nåd och barmhärtighet är fortfarande samma sak.