Ateist men religiös i smyg.

Tankar och funderingar.
Varför känner jag så här?
Finns det andra här på forumet som känner likadant?

Kort version för folk som har bråttom men ändå sitter på flashback och surfar:

Om du ska lämna kommentarer, snälla läs igenom den långa versionen.


I. Bakgrund
Jag föddes en dag för mellan 20-30 år sedan i en kuststad i Sverige.
Jag är född och uppvuxen med en kristen familj, dock inte direkt troende religiösa. Men ändå med en ganska kristen livssyn.
Under min uppväxt har vi firat alla kristna helgdagar såsom de flesta andra i Sverige också gör. Med dessa dagar menar jag exempelvis PÅSK, JULAFTON, KRISTI HIMMELFÄRD, PINGST med flera.
Min familj och jag har aldrig tillsammans gått i kyrka (förutom kanske någon enstaka gång på julotta) men jag är döpt under mina barndomsår och i mina tonår konfirmerades jag, ett val som jag självmant tog.
I min sena barndom och i mina tonår, speciellt precis efter konfirmationen ansåg jag mig själv vara religiös och kristen. Och troende var jag absolut. Att det fanns en gud, "vår fader" var jag övertygad om. Varje kväll innan jag gick till sängs läste jag en rad ifrån bibeln och sov med den vid min säng varje natt.
Allt som åren gick och jag blev äldre tappade jag mer och mer tron på kristendomen, religion och framför allt på gud. Efter ett tag la jag undan bibeln och när jag var 17-18 år gammal slutade jag kalla mig kristen. Jag tog av mitt halsband, föreställande ett kors och la det i en låda som jag inte öppnat sedan dess. Jag ansåg då att jag inte kunde ha på mig något som jag inte längre kunde stå för. Jag kallade mig inte då för ateist utan valde att säga att fortfarande var religiös men trodde på något annat än gud och kristendomen. Vad jag trodde på då, kan jag inte förklara idag mer än "något högre än människan".

Anekdoten om varför jag slutade tro på gud och på kristendomen är ganska lång och invecklad, och eftersom jag inte direkt tycker det har någon viktig betydelse i mitt inlägg så kommer jag inte skriva det. Men om någon skulle vilja veta så skicka gärna ett pm, så svarar jag gladeligen på detta.

II. Idag
Att jag numer kallar mig ateist det vet alla i min närhet om. Alla vet att jag inte tror på någon gud, eller på ett liv efter döden och alla vet att mänskligheten är min "religion". Vad jag tror på nu är människan. Allt som spelar någon roll är precis här och precis nu. Allt annat är oviktigt.
Det som har hänt, det har hänt och det är ingenting vi kan ändra på. Och framtiden blir vad vi gör den till.
Det här är vad jag tror på och vad jag har trott på de senaste åren.

III. Mitt dilemma
Trots att jag inte längre kallar mig kristen, och trots att jag inte längre tror på gud så firar jag fortfarande kristna högtider. Snart kommer julen och det känns på något sätt falskt att fira den när jag vet vad den står för. Självklart kommer jag fira med familj och med släkt precis som jag gjort de senaste åren som ateist. Jag är passiv när det gäller julsånger och kristna traditioner.

Att jag inte tror på gud har jag erkänt för mig själv i flera år, trots detta kan jag ibland under väldigt svåra tider (exempelvis vid sjukdomar, eller när folk i min närhet mår dåligt) be till den gud jag en gång hade.
Jag skäms när jag gör det för att jag vet att jag inte tror på den här guden. Men samtidigt så tänker jag att ifall gud finns trots allt så är det en förlåtande gud som förlåter mig för att jag inte längre tror på gud.

Jag har väldigt mycket respekt för kristna människor, ser jag folk som bär kors och andra krucifixer så tilltalar jag de ofta med en annan ton än jag normalt sätt gör.
När jag går in i en kyrka mår jag dåligt över att jag vet att en person som kallar sig ateist inte ska vara där. Det är en helig plats för kristna människor. Går jag in i en kyrka har jag fortfarande respekt för gud inne i kyrkan. Jag är tyst och pratar inte om jag inte blir tilltalad.

Jag tror inte på karma eller nåt men jag tror att synden straffar sig själv. Det vill säga att om man bryter regler, lagar så kommer man drabbas av otur själv.

Ibland vill jag tro att det finns en gud och ett himmelrike för att trösta mig själv när jag mår dåligt. Vid dessa tider vill jag gå till kyrkan men jag kommer aldrig iväg. Och sedan släpper det.

För det mesta, jag skulle säga i snitt 6/7 dagar i veckan är jag ateist men någon gång då och då kommer religionen och smyger sig på.

IV. Återigen till frågorna i början på tråden
Varför känner jag så här? Är jag kristen innerst inne fortfarande trots att jag verkligen inte tror på gud eller på något högre väsen eller vad man nu vill kalla det? Trots att jag inte tror på någon religion eller på någon kristendom. Trots att jag vet att om jag hade varit uppvuxen i irak så hade jag trott på koranen för man blir som man uppfostras.

Finns det någon annan på forumet som känner igen sig? Dela gärna med dig av dina tankar och åsikter. Och alla andra som har något att säga också för den delen.

Trickle

Jag tror att vi alla ibland vill tro på en högre makt som styr och ställer. En som kan ge oss förlåtelse eller kan hjälpa en ur svåra situationer. Jag själv är döpt men har aldrig varit kristen. Men jag kallar mig inte för en ateist snarare en agnostiker. Jag tror på något men inte på kristendomens gud.

Ser inte hur det passar ihop med titeln "Ateist men religiös i smyg";
Om du inte tror på en "gud" så är du per definition en ateist.
Tror du på en "gud" eller flera, så är du per definition en teist.
Du verkar i vilket fall vara vidskeplig som tror på att otur drabbar dig om du inte beter dig bra osv.

Det låter dock på dig som om du faktiskt tror på en "gud", eller erkänner dess existens i.o.m. din respekt för den och din vilja att en sån ska finnas. Om man läser det du skriver så låter det verkligen som om du accepterat att det finns en "gud", men att du inte .. um, tror på den. Fast du erkänner dess existens.


Vilja tro och att tro är ju inte samma sak, själv ser jag ingen anledning att vilja tro på en högre makt, blir bara sur av konceptet och blir mer målmedveten och inställd på att jag styr mitt eget liv.
Sen för att vara lite petig så är vi alla agnostiker då gnosticism behandlar vad vi vet och inte vad vi tror. Ingen kan veta, därför är vi alla agnostiker.
Du tror på "något" innebär att du inte hittar en definition på en "gud" men det är ändå en sån du verkar tro på, bara inte på kristendomens version av den. Alternativt bara vidskeplig.

Tack för förklaringen ska klaga lite på min religionlärare som sa detta.

Det är ett vanligt missförstånd och och ett rätt vedertaget uttryck att kalla sig för agnostiker, men det uppstår problem i diskussioner och dylikt när man blandar ihop diverse termer ^^

Ta en lång funderare på ordet "evighet" och kom sedan tillbaka och berätta om du fortfarande är intresserad av att din personlighet upplever konceptet.

Mitt tips till alla ateister som "önskar att de kunde tro"

Jaha... Det ska leda vart menar du?

T.S. Har aldrig varit ateist utan alltid troende i hjärtat innerst inne. En vilja att tro. Det erkänns ju redan i rubriken. Jo många har liknande idéer för sig och testar sig att tro.

Intressant läsning Trickle, tackar för att du delade med dig.

Min helt okvalificerade "analys" av din berättelse är att du helt enkelt en gång varit gudstroende, och "praktiserande" kristen (i brist på ett bättre ord). Det är nog svårt, förmodar jag, att helt glömma din barn- och ungdomstro, som jag förmodar var med dig under större delen av ditt yngre liv. Vad vi lär oss, vad vi "tar in", under framförallt (och jag inte minns fel) 7-9 års åldern fastnar oftast väldigt starkt inom oss, och är svårt att bli av med.

Det kanske är något annat du söker än Gud och religion? I vilket fall behöver ju inte valet stå mella ateism och religion.

Jag själv är helt uppvuxen utan religion. Är varken döpt eller konfirmerad. Hörde talas om "Gud" första gången i skolan, vid sju-åtta års ålder. Så för mig har det liksom aldrig "slagit rot".

Upplever du detta "dilemma" som ett problem egentligen? Tycker inte det låter direkt farligt, men du kanske känner dig som en hycklare?

Well, jag med många andra upplever det som en fruktansvärt obehaglig tanke...

har även haft vis framgång att övertyga ateister i frågan när de verkligen insett vad det i praktiken skulle innebära, ville bara pusha TS till liknade insikt

Istället för att be till gud i svåra tider så kan du istället be till ödet eller att slumpen ska lösa situationen. På så vis slipper du iallafall känna dig splittrad över att vara smygreligiös ateist

Att bibehålla eller återvända till religiösa traditioner som ett sätt att söka tröst eller stöd (speciellt i svåra tider) är ingenting du borde oroa dig för. Jag skulle nästan våga mig på att kalla det högst mänskligt att söka stöd i något vi känner igen (oavsett om detta är religiösa aktiviteter eller till och med tvångsbeteenden).

Hur många människor i världen har inte speciella rutiner, helt utan egentligt syfte, man utför dagligen? Som ordningen på saker man gör när man går upp på morgonen eller att man åker långt bak, långt fram eller i mitten av bussen, spårvagnen, t-banan, pendeln. Vi fyller, vanligen, våra liv med rutiner vi känner igenom eftersom det ger oss en familjär trygg känsla.

Att hoppas på eller inse möjligheten för att en gud skulle kunna finnas tror jag många ateister kan känna igen sig i. Det har dock ingen bärighet på min avsaknad av tro.

När min systerson på 11 månader tynade bort i cancer talade jag och min syster väldigt mycket om att vi båda håller kvar vid en förhoppning om ett efterliv och att han äntligen fått känna ro på en "bättre plats". Vi båda kunde dock också konstatera att vi samtidigt insåg att detta bara var just en förhoppning vi höll tag i som ett sätt att hantera sorgen, det var inget vi egentligen trodde på. Förhoppningen finns fortfarande kvar nu långt senare precis som insikten om att det inte är något jag egentligen tror på.

För att göra en lång historia kort trickle, så tror nog ditt undermedvetna definitivt på en gud. Trots allt så växte du upp som barn i en kristen miljö. Men ditt medvetna jag har själv bildat uppfattningen att den tror på människan, individen och att vi lever i nuet. Du säger att historia är historia, men jag skulle vilja tillägga att historia ger kunskap, medan levandet i nuet ger visdomen att använda den. Oftast genom att med sitt kreative medvetande lägga ihop två tidigare separerade bitar till en helhet.

Se på denna intervju med Bruce Lipton.
http://www.youtube.com/watch?v=VYYXq1Ox4sk

Jag skulle alltså vilja hävda att ditt rationella medvetande i nuet, befinner sig i konflikt med ditt omedvetna. Det här kan du dock aktivt och medvetet ändra på.

Var jag själv befinner mig rent religiöst? Jag tror inte på någon av världsreligionerna om man säger som så. Däremot tycker jag universums mysterier är väldigt intressanta. De mysterier som nu verkar föra ihop vetenskap och religion en del. Jag tror precis som du att endast genom att människor kan inse att de är medvetna individer som har styrkan att aktivt förändra det som vi betraktar som dåligt, som en nödvändig förändring kan ske i vår kultur och våra medvetanden.