Fetmaepidemin

Inte bland 1-11 åringar som är åldern på barn som vistas och äter flera av sina huvudmål på förskola och skola/fritids, nej.

Det låter som de har en sundare kostsyn på din sons skola än vad som finns på många andra skolor. Bra.

Naturligtvis kommer de osunda vanorna hos barn med osunda föräldrar hemifrån. Vad jag försökte framhålla var att jag tycker att det är tragiskt att så många inom förskole- och skolpersonalen tar med sina osunda privata kostvanor till jobbet, och lär även barn med sunda vanor att äta onyttigt där. Skolans mål borde istället vara att lära de osunda barnen och alla barn att äta nyttigare.

För barn som måste vistas från 7- till 17-18 på dagis och fritids är kosten de får där av stor betydelse då det i princip är alla mål mat de äter 5 dagar i veckan. Sedan tycker jag att det hör till föräldraansvaret att engagera sig och se till att barnen får nyttig mat i skolan. Alltför många orkar inte bry sig alternativt tar inte reda på vad som serveras till frukost och mellanmål i skolan/dagis idag. Det verkar som om en del föräldrar förutsätter att barnen får nyttig kost. Vi som vistats mycket i de miljöerna vet att det långtifrån alltid är så.

Läskautomater i skolkorridorer är genomsjukt. Både ur kolhydrat- och tandhygiensynpunkt. Menningslöst om skolan lär barn att läsk orsakar fetma och skador på tänderna samt bara innehåller tomma kalorier samtidigt som skolan bjuder eleverna på läsk. Lärare och annan personal borde föregå med gott exempel och inte tömma läskburkar inför eleverna dagligen. Naturligtvis föräldrar likaså. Jag tror ändå att skolan är oerhört viktig, speciellt för alla de barn idag som saknar ett tryggt hem, som inte får kunskaper från annat håll. Då blir skolan deras enda källa till kunskap.

Jag visste faktiskt inte att det ens finns ett problem med dålig och fetmande skolmat men om det är som du säger så är det ju allvarligt. I alla fall i kombination med andra ohälsosamma vanor när det gäller mat och brist på motion.

Det största ansvaret måste nog ändå åläggas föräldrarna. Det är en ömtålig fråga, självfallet vill det stora flertalet föräldrar sina barns bästa. Dock tror jag att det i många fall handlar om en oförmåga att sätta gränser. I familjer där föräldrarna själva bär på en betydande övervikt ser man ofta även en ohälsosam vikt hos deras barn. Det kan vara ett resultat av att föräldrarna inte sätter gränser för sig själva och heller inte för sina barn. En del av dessa föräldrar verkar dessutom förneka att det överhuvudtaget ens finns ett problem. Försvaren är många; deras barn har en kraftig benstomme, deras barn är knubbigt och den saken kommer att rätta till när barnet blir äldre och så vidare.

Att övervikten skulle komma sig av att de äter fel och rör sig för lite, ja, den tanken förkastas omedelbart eftersom den i samma ögonblick som någon framför den blir starkt skuldbeläggande.

För många överviktiga är det överdrivna ätandet en kompensation, ett sätt att uppnå ögonblicklig tillfredsställelse. Visserligen verkar det vara en tillfredsställelse som är förenad med skuldkänslor och olustkänslor efter att det myckna ätandet - som de ju någonstans såklart vet är fel och osunt - men så länge den positiva vinsten (tröst, tillfredsställelse) överväger nackdelarna så kommer också överintaget av mat (godis, kakor eller vad det nu kan handla om) att fortsätta och de skjuter åtgärdspaketet framför sig. Människor med ett "ihåligt" inre har ett behov att fylla sig med något och när de inte hittar något annat så blir det istället det här.

Det är, tror jag, i större utsträckning beteendet som ärvs än något annat. Det är klart att genetiken spelar roll men den har (tror jag) en mindre betydelse än vad ät- och belöningsbeteendet har.

En annan faktor skulle kunna utgöras av människors brist på tid. Heltidsarbetande och trötta föräldrar överkompenserar sina barn på en rad olika sätt. McDonalds drive-in är ett av dem.

Bara överviktiga har kraftig benstomme, har ni tänkt på det?

Det beror på, "sprut-diabetes" som drabbar små barn är mig veterligen helt och hållet ärftligt. Den andra formen beror på fetma, och det är ju också på sätt och vis ärftligt.


Nej, inte i ditt samhälle där feta barn först ska få elaka gliringar från jämnåriga för att sedan få höra att de måste gå ner i vikt om de inte vill få kärlkramp och diabetes och bli välfärdsparasiter. Det måste faktiskt vara olidligt. I övrigt tror jag inte att en större kroppsvolym skapar en olyckligare människa om det är medfött.

Nu vill jag inte rättfärdiga någon oansvarig skitsamma-attityd hos föräldrar, har ett barn skyhöga blodsocker- och kolesterolvärden så bör man inte mata barnet med sliskiga bakelser. Men att tvinga barn att börja gå på diet för att de ska uppfylla ett kroppsideal tycker jag är helt sjukt och kan bara betraktas som tecken på ett ondskefullt samhälle.

Var har jag sagt att det är rätt at barnen retar sina tjocka kamrater? Visa mig, tack.


Om det är för att uppfylla ett kroppsideal som barnen bör vara normalviktiga så håller jag med dig, det är tokigt. Men även ganska lindrig övervikt hos barn orsakar hälsoproblem som de kan få dras med resten av livet.


Tyvärr tror jag inte det spelar någon roll vad jag säger, i dina ögon har jag fel.

Njää, normalväxta män ligger på 2500 kcal. Högre än på kvinnor och barn.

Du har inte sagt det, inte jag heller, förresten tror jag att elaka gliringar är något som alltid kommer att finnas bland barn, av olika anledningar. Däremot verkar du inte se några fel i att samhället, vuxenvärlden, för en hetsjakt på feta barn. Tvärtom sjunger du med i propagandan som dagligen pumpas ut i media, "feta barn löper si och så mycket större risk att drabbas av den eller den sjukdomen". Tror du att det är så jävla kul för tjockisarna att få höra detta dagligen?

Men de löper ju större risk, t o m mycket stor risk, att drabbas av olika följdsjukdomar! Vad är det för fel att tala om det? Jag tror inte de tycker det är roligt, men vet du? De kan göra något åt det! Tror du det är roligare att vara diabetiker med ledproblem och högt blodtryck än frisk och sund?

Det blir ju tyvärr inte mindre sant för att man låter bli att prata och skriva om det. Viktigt är dock att informationen framförs på ett sådant sätt att den inte repellerar dem som har störst nytta av att få den.