Finska dialekter

Jag undrar hur det är med dialekterna i Finland. Det jag främst undrar över är:

Har finnarna i Norrbotten en speciell dialekt? Är den isåfall kanske att jämföras med finlandssvenskan?
Finns det några dialekter som folk i allmänhet tycker är obegripliga? Finns det någon dialekt som folk tycker låter riktigt fult respektive fin? Och slutligen, vad tycker man om huvudstadsdialekten?

Jämför gärna med svenska dialekter.

I norra Finland talar man samiska, i Tårnedalen Meän kieli = samma som på den svenska sidan. I västerbotten blandar man hejvilt finska med några svenska ord och vissa ord är tagna från svenskan , som gaffel-kahveli, näsduk =servetti osv. I Helsingfors talar man en typisk dialekt typ Lidingö/Östermalm i fina kretsar, på kusten finlandssvenska. Det finns många dialekter i Finland, eftersom finländare har kommit från olika håll till Finland för länge sedan. En del kom från Karelen, en del härstammar från öststaterna , så det är en salig blandning av dialekter. Jag bryter på karelska. Vi känner varandra direkt som har våra rötter där, därför att vi har egna ord som inte andra finländare använder.
Dialekten som är mest obegriplig är den som används nära till Ryska gränsen på vissa orter. Men , det finns ingen dialekt som liknar det från Hörbytrakten, en obegriplig skånsk-svenska, som man måste lyssna extra noga för att förstå.

http://www.youtube.com/watch?v=MZRYjilKN7A

Så det finns t. ex ingen finsk motsvarighet till Älvdalska som på klippet här?

Kartan på finska Wikipedias sida om finskans dialekter ger en ungefärlig uppfattning om läget, sådant det såg ut före andra världskrigets folkflyttningar. De olika dialektgrupperna är återgivna med olika färger. Gul färg betecknar områden med svensk-, samisk- och karelskspråkig befolkning (karelska är alltså ett skilt språk).

http://fi.wikipedia.org/wiki/Suomen_murteet

Språkforskare brukar tala om sju eller åtta huvuddialekter, grupperade i väst- respektive östfinska mål. Den västfinska gruppen utgörs av 1) sydvästfinska dialekter, 2) tavastländska d:r, 3) sydösterbottniska d:r, 4) mellan- och nordösterbottniska d:r, 5) nordbottniska d:r (av vilka tornedalsfinskan eller meänkieli är en variant). Ibland lägger man dessutom till en sydvästlig mellandialekt på gränsen mellan 1) och 2).
De östfinska målen består av 6) de savolaxiska dialekterna och 7) de sydöstfinska d:rna.
Inom varje huvuddialekt finns förstås ett stort antal underdialekter.

Vilka dialekter som ska betecknas som fulast respektive vackrast är nog en smakfråga. TV-programmet Prisma Studio ordnade år 2009 en säkerligen icke helt vetenskaplig undersökning, där den korthuggna tjattriga Åbodialekten (sydvästfinsk) utsågs till den fulaste, och savolaxiskan till den vackraste. Men lite surfande på finska forum visar att Åbo-språket också har vänner på andra håll i landet, och att savolaxiskan av många uppfattas som outhärdlig.

Den mest svårbegripliga dialekten för utomstående är kanske den som förekommer i Raumo - man talar ofta om Raumospråket, på finska Rauman kieli och på det egna målet [b]Rauma giäl[/. Den är korthuggen precis som övriga sydvästliga dialekter, men har dessutom en mycket speciell intonation. Till skillnad från de flesta andra finnar kan raumobor uttala flera konsonanter i början av ett ord, så att riksspråkets sinä, du, blir snää. Också språkljud som saknas eller i sällsynta i andra dialekter, som b, d, f och g, förekommer ymnigt. Likaså finns där en hel del lånord, inte bara svenska utan också engelska, tyska och franska - Raumo är en gammal sjöfartsstad.

Ett ofta återgett exempel på raumospråket är uppmaningen Ol niingon gotonas - Känn dej som hemma - som står på en skylt vid stadens gräns. I riksfinska lyder meningen Ole kuin kotonasi.

På tal om Helsingfors får man inte glömma den karakteristiska språkform är helsingforsslangen, som innehåller en massa svenska, ryska och numera naturligtvis också engelska lånord. Många av uttrycken har genom media blivit en del av vardagsspråket i hela landet. Ett sånt ord är leffa, som är den vanliga benämningen på film eller bio. (Också finlandssvenskar kan tala om att gå på leffa, gå och hyra en leffa). Man ser att uttrycket uppstått för mycket länge sen, på den tiden då filmföreställningar kallades lefvande bilder och stavades med f.

En bra introduktion om finskan, dess dialekter, utveckling och uppbyggnad finns på Föreningen Nordens sajt.
http://old.norden.org/nordenssprak/k...01.asp?lang=sv

Tufft! Det visste jag inte.

Men varifrån kommer "dösä", vet du det?

Enligt den här diskussionen på forumet Suomi24 kan roten vara det svenska ordet dosa. Den ursprungliga formen är dösa, som tycks vara känd sedan 1940-talet. Efterhand har ordet anpassats efter finskans regler om vokalharmoni, så att den dominerande formen numera är dösä.
En annan förklaring är att ordet bara bildats på skämt genom utbyte av bokstäver, bussi > busa > dösä.

http://keskustelu.suomi24.fi/node/32...mment-16865752

(Er övriga till kännedom: dösä - med kort ö - är beteckning på buss i helsingforsslangen.)