• 27 876 online
  • 1 184 483 medlemmar
  • 61 221 382 inlägg
  • 1
  • 2
2010-12-04, 14:00
  #1
Medlem
Drapåtrissors avatar
Ja hur kan vissa personer lätt byta dialekt och ändå prata sk rikssvenska? Sitter dialekten i något slags språkminne och går att plocka fram vid behov? Blir lite avundsjuk isf då jag älskar dialekter allmänt.
Citera
2010-12-04, 14:07
  #2
Medlem
Tevildos avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Drapåtrissor
Ja hur kan vissa personer lätt byta dialekt och ändå prata sk rikssvenska? Sitter dialekten i något slags språkminne och går att plocka fram vid behov? Blir lite avundsjuk isf då jag älskar dialekter allmänt.

Menar du att någon har två dialekter och kan växla mellan dem? Eller menar du att någon kan härma andra dialekter? Min egna dialekt sitter fastgjuten i språkminnet och jag kan plocka fram den då jag vill. Om du verkligen tvingar mig skulle jag också kunna tala min fars dialekt, om än inte helt som en ortsbo.

Rikssvenska kan du läsa om i andra trådar, men kortfattat så talas inte rikssvenska någonstans.
Citera
2010-12-04, 14:07
  #3
Medlem
Jag är bra på dialekter även accenter typ britt brytning, Amerikans, Jamaicans, franska och tysk brytning :P Lärde mig det under tonåren då man tjuvringde mycket haha och har rest väldigt mycket med.
Citera
2010-12-04, 14:24
  #4
Medlem
AlwaysAwesomes avatar
Uppenbarligen har vissa lättare än andra att lära sig prata på dialekter, något jag tror beror på släkten och så vidare. Jag själv är född och uppvuxen i Stockholm, men kan lätt byta till norrländska (därifrån min pappas släkt kommer). Därutöver kan jag iscensätta en svensk-finsk dialekt utan att ha några som helst band, vad jag vet, till våra grannar, pratta brittisk och amerikansk engelska samt 'spansk' spanska. Det sistnämnda dock inte flytande.

Å andra sidan är jag fullkomligt värdelös på att snacka göteborgska, skånska och andra sydsvenska dialekter.
Citera
2010-12-04, 14:26
  #5
Medlem
Hatreds avatar
Jag är riktigt duktig på dialekter och härma folk med annan nationalitet. Tror det har med att man har lättare att höra tonlägen, för det är inte precis som man behöver anstränga sig mycket eller tänka hur. Man hör hur det låter och anpassar sin röst därefter.

Lyssna lite på morgonpasset på P3 Kodjo där är riktigt duktig på dialekter osv. Kul att lyssna på



Jag anpassar mig omedvetet till dialekten om jag stannar en längre tid på en ort.

Däremot så stämmer det inte med sångrösten
Citera
2010-12-04, 14:27
  #6
Medlem
Egon3s avatar
Det finns starka sociala skäl att ha sina rötters dialekt i någorlunda färskt minne. Dialekt handlar då inte bara om fonetik och intonation utan det handlar mycket om ordval också. I förhållande till föräldrarnas omgivning tar man knappast några risker genom att ta upp sin gamla dialekt. Telefonen ger bra övning.

När det gäller inlärd dialekt skall man (då menar jag särskilt män) akta sig för att göra anspråk på en främmande dialekt. Svågrarna i Dalarna kan härskna till, om en sörlänning försöker sig på dalmål. Det låter genast parodiskt. Inlärt dalmål blir aldrig trovärdigt för den som fyllt 12 i Halland, särskilt som dialekterna varierar starkt bara runt Siljan. Är man gäst i en region så kan man gärna markera det med en neutral dialekt, antingen man försöker inta en dominerande eller ödmjuk position. En bra kompromiss är att hämta upp traktens glosor, men med uttal på neutral basis. Om jag hänvisar till härbret är det inga problem, men inte med ortens uttal. Att tala om fatabur är på tok för litterrärt.

I fråga om engelska har jag aldrig gjort anspråk på att tala något annat än en obestämd hybrid. Likadant där, möjligen kan man välja amerikanska ord i Boston och brittiska ord i Oxford.
Citera
2010-12-04, 14:55
  #7
Medlem
Drapåtrissors avatar
Så sammanfattat går det att säga att det är en inviduell förmåga att tillgodogöra och kunna skifta dialekt? Själv är jag nog obildbar som trots 10 månaders militärtjänst på Gotland ännu inte lyckats lära många ord av den rotväldskan.
Citera
2010-12-04, 15:28
  #8
Moderator
Hamilkars avatar
Jag anser att jag har tre lika naturliga dialekter: Mina föräldrars rikssvenska sörländska, umemålet som större delen i min omgivning pratade den stad jag till största delen växte upp, och den breda gotländskan från Storsudrets landsbygd där jag tillbringade somrarna från det jag var fyra. Dessutom har jag på olika sätt blivit väl och långvarigt exponerad för dalmål av falumålstyp, finlandssvensk "högsvenska" och akademisk lundensiska. I de fallen kanske man snarare kan prata om att jag "härmar" dialekterna, snarare än att jag har dem medfött naturligt, men jag ser inte riktigt poängen med en sådan distinktion. Kan man prata en dialekt så att det accepteras av andra talare av samma dialekt, då måste man anses behärska dialekten.
Citera
2010-12-04, 16:54
  #9
Medlem
Drapåtrissors avatar
Mitt ex kommer från blekinge och när hon blir upprörd så skiftar hon genast över till just blekinska. Så visst är det en dialekt som alltid dominerar i vissa situationer.
Citera
2010-12-11, 09:17
  #10
Medlem
Drapåtrissors avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Hamilkar
Jag anser att jag har tre lika naturliga dialekter: Mina föräldrars rikssvenska sörländska, umemålet som större delen i min omgivning pratade den stad jag till största delen växte upp, och den breda gotländskan från Storsudrets landsbygd där jag tillbringade somrarna från det jag var fyra. Dessutom har jag på olika sätt blivit väl och långvarigt exponerad för dalmål av falumålstyp, finlandssvensk "högsvenska" och akademisk lundensiska. I de fallen kanske man snarare kan prata om att jag "härmar" dialekterna, snarare än att jag har dem medfött naturligt, men jag ser inte riktigt poängen med en sådan distinktion. Kan man prata en dialekt så att det accepteras av andra talare av samma dialekt, då måste man anses behärska dialekten.
Ok men vet att jusst dialekter ofta är en oavsiktlig språkskiftning. Som jag nämnde så brukar mitt ex byta till blenskingsa när hon blir upprörd. Så visst är den språkrytm vi växer upp med den vi t.om tänker med genom livet
Citera
2010-12-11, 11:41
  #11
Medlem
Tevildos avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Drapåtrissor
Ok men vet att jusst dialekter ofta är en oavsiktlig språkskiftning. Som jag nämnde så brukar mitt ex byta till blenskingsa när hon blir upprörd. Så visst är den språkrytm vi växer upp med den vi t.om tänker med genom livet

Tveksamt. Själv gjorde jag ett medvetet dialektbyte i de sena tonåren, och den jag växte upp med är ett minne blott. Allt som talas är dialekter eller snarare idiolekter, (låt ingen lura dig med att talas rikssvenska någonstans), så självklart är vissa vareiteter mer emotionellt laddade än andra. För mig tar dock regionalvarianten snarare än lokaldito över då jag blir upprörd.
Citera
2011-12-07, 18:02
  #12
Medlem
Scaevolas avatar
Pga att min familj består av en skåning, en västgöte och två halländska bondungar (jag+syskon) har jag anpassat mig till att vid situationer byta från den vackraste dialekten skånska till halländska och i vissa fall västgötska.
Citera
  • 1
  • 2