Var Röda Armén verkligen så dålig?

Jag har aldrig ifrågasatt att röda armens ledning var liggiltig för egna förluster, och att den särsklillt under början av kriget gjorde svåra taktiska missgrepp. Frågan är om Röda Armen var slagkraftig, vilket jag hävdar att den var. Själv är jag alltså "förtjust" i T-34:an, som kunde produceras i stora serier. Visserligen var en Leopard mycket starkare än en T-34:a, men problemet för tyskarna var att det inte var "!en mot en"!

Sedan är det nog så att wehrmacht hade andra världskrigets bäst utbildade soldater, och var kanske taktiskt skickligast. (dock begicks det svåra strategiska misstag från tyskarna.) det. Hindrar dock inte att det fanns beundransvärda insattser även i Röda Armen, och för den delen hos de västallierade.

Leopard? Panther heter det.

Efter att ha läst hela tråden så måste man väl få nämna Finska vinterkriget som ett bevis på hur dålig Röda Armén var. Förlustsiffrorna där var ju nästan 1:6 till Finlands fördel. Och då var ryssarna 4 ggr så många soldater med överlägset antal stridsvagnar och flygplan.

Javisst - milda makter

Ja - det var ingen av Röda Armens främsta insatser, men det skall också sägas att man lärde sg av motgångarna. Vid den tiden hade man någonslags ideologisk övertygelse om att en våldsam offensiv från sovjetiska stridskrafter skulle sopa undan vilket motstånd som helst, och de bästa officerarna satt i läger. Detta ändrade sig, och under fortsättningskriget klarade sig Röda Armen bättre mot finska trupper.

Ryssarna var lika mycket antisemiter som tyskarna. Ryssarna våldtog också varenda tyska de såg..

Nja, de Sovjetiska inledande framgångarna mot finnarna vid offensiven 1944 berodde på dåligt finskt ledarskap och flera grava missgrepp av den finska ledningen.
Bla. hade man info från flygspaning om att en offensiv var på g. men valde bortse från den infon. Man gjorde inte som tyskarna hade lärt sig, dra tillbaka huvuddelen av förbanden i frontlinjen så att de inte kunde nås av artilleriets förbekämpning, således förlorade finnarna onödigt mycket soldater och en del tung utrustning + man fick återuppta försvaret från dåligt förberedda positioner.
Man hade redan fått leverans av flera tusen tyska pansarnävar, men de lät man bli att fördela bland frontförbanden och utbilda dem i användande tills offensiven är ett faktum.
När finnarna väl hämtat sig efter förlusten av Viborg så stod man fast, dock med stöd av tyska flyg och pansarförband.
Men även vid offensiven 1944 på näset så genomfördes den med massanfall , där ett antal ryska förband förbrukdes och fick dras tillbaka ifrån fronten för att reorganiseras i sin helhet efter mycket höga förluster.

Angående ämnesraden: Beteckningen "röda armén" var inte längre i bruk under VK2.

Att sovjetarmén kompenserade sin taktiska inkompetens genom att bara skicka fram mer trupp, har omvittnats även av finska veteraner från VK2. (Harry Järv, Martin Lönnqvist m.fl.) Faktorn stupade under vinterkriget var ca 1:10 till Finlands fördel, trots att Finland saknade (praktiskt taget) både flyg och pansar och hade brist på nästan allt i materialväg. Lönnqvist skriver (i "En frontmans dagbok") om en incident där hans förband blir anfallna över en liten dal eller sänka. De ligger vid ena krönet och det bara väller fram ryssar från det andra, rakt mot deras kulsprutor och skyttar. Ryssarna mejades ned till sista man förstås. De finska soldaterna blir nästan förbannade på de korkade och hänsynslösa officerarna på motståndarsidan som tydligen inte värderade sina soldaters liv alls. De försökte inte ens göra en omfattning eller ändra sin (synbarligen) misslyckade taktik på något sätt utan bara kommenderade fram fler måltavlor till den finska skjutbanan.

Förklaringen till detta debacle ligger nog i det faktum att det under Stalin-terrorn på 1930-talet avrättades någonstans runt 30000-40000 officerare, vilket skapade en brain-drain i Sovjetarmén av episka mått. De högre officerarna under Sovjetimperiets första tid var ju utbildade på tsartiden och Stalin litade av begripliga skäl inte på dem. Vidare (och troligen som en konsekvens av det) hade man fram till hösten 1942 ett arméreglemente som i många stycken var helt befängt. Bl.a. stipulerades det att alla officerare upp till brigadnivå skulle befinna sig framför sin egen trupp under anfall. Vid ett slag på östfronten förlorade man i det frontavsnittet 90% av officerskåren på 24 timmar. De döda officerarna ersattes sedan av lätt insedda skäl inte med officerare med högre kompetens än de redan stupade...

Inkompetensen innefattade inte bara taktiken utan även logistiken. De sovjetiska soldaterna fick ofta svälta eller fick bara svart bröd och inget mer. Det fanns förvisso mat, men den nådde inte alltid fronten. En incident under vinterkriget har döpts till "korvkriget" då ett ryskt förband plötsligt avbröt sin omfattning när de råkade på ett finskt fältkök som var i färd med att laga till korvgryta. Vodka rådde det däremot sällan brist på, så det delade man ut till de ryska soldaterna så att även dessa skulle hålla sig minst lika omdömeslösa som sina befäl.