Vad är era kriterier för "att kunna språk"?

Du menar att du anser dig vara flytande pa engelska, och for att du kan saga "something to open the bottle with" kanner du inget behov av att lara dig att kapsyloppnare heter bottle opener? Nog for att jag haller med om att man inte behover kunna alla ord for att kunna havda att man talar ett sprak flytande, men aktivt begransande av sprakkunskaperna rimmar ju inte direkt med att kunna tala ett sprak flytande...

Tack för ditt utförliga inlägg, men kan du utveckla just detta? Om jag förstår dig rätt avser du inte allmänt erkända eufemismer eller omskrivningar, och då förstår jag inte riktigt varför specifika språkkunskaper skulle spela någon större roll. I exempelsituationen du beskriver är det väl snarare en fråga om social kompetens, möjligen i kombination med kunskaper om den aktuella kulturen, i det här fallet hur rakt på sak man i allmänhet får/förväntas vara. Det är klart att det kan sägas vara "språk" i någon uttänjd betydelse av ordet, men fel av detta slag kan ju även begås av språkligt mycket kompetenta men i det sociala spelet mindre framgångsrika modersmålstalare.

I min värld så är att kunna ett språk flytande att kunna ta sig runt ordrelaterade problem utan att det blir hackigt, med andra ord att utan problem kunna föra en konversation med någon annan människa. Annars blir det svårt att säga att man kan prata svenska flytande, vilket svenskar teoretiskt sett borde kunna göra eftersom vi pratar det varje dag samt kommer runt ordrelaterade problem och kan föra konversationer, av den enkla anledningen att jag tror inte att folk kan definiera alla ord på rak arm.

Jag vet själv att jag gillar inget bättre än att dra på ett 'välutbildat' svenskt språk så ofta det bara går, vilket dock ofta resulterar i att man får förklara innebörden av ett ord, och enligt din beskrivning kan inte den man pratar med språket flytande?

Som sagt så hade jag nog gissat på bottle opener eller något i den stilen. Jag menade ju inte direkt att jag aktivt försöker glömma det (så korkad är jag inte...) även om min formulering var lite konstig, utan snarare att jag klarar mig gott och väl utan sådana ord. Däremot är jag väldigt ambitiös vad gäller språk och strävar alltid efter en så hög nivå som möjligt, särskilt om det är ett språk jag använder mycket - vilket jag gör med engelskan.

Om jag nu skulle försöka mig på "aktivt begränsande" av mina språkkunskaper så ser jag dock fortfarande inte vad det har med min definition av flytande att göra. För det är ju ändå det som tråden handlar om, och jag anser mig flytande i engelska trots att jag inte känner till alla småord (om än många passivt).

Du missförstår... Att vara flytande i ett språk innebär enligt dig, och jag håller med, att man kan ta sig runt ord man kanske inte kan. Men när någon säger att man inte behöver lära sig vad ord betyder eftersom att han kan ta sig runt det så tvivlar jag på att man faktiskt är flytande eftersom att den attityden kan ha varit med hur länge som helst.

Jag menar, jag berättade för dig att det heter bottle opener. Någon som faktiskt är intresserad av att tala språket flytande borde då absorbera det för att minimera antalet situationer där man tvingas hitta alternativa lösningar. Annars sitter man lätt där med någon som säger "you the thing on the heads of the vikings? They had the things like this (visar två horn med händerna). The vikings drank from those" och påstår sig vara flytande.

Jag anser helt enkelt att en så stor vokabulär som möjligt är att föredra, särskilt när det gäller så pass vanliga ord, om man nu är intresserad av att behärska ett språk. Att då säga "jag behöver inte komma ihåg det där ordet" tycker jag, som jag sa, rimmar illa med att tala ett språk flytande.

Haha, då är vi två om att missförstå. Jag medgav ju att min formulering inte var den bästa. Självklart tycker jag inte så, min enda poäng var att man inte behöver kunna ordet, samtidigt så hoppas jag ju att jag kommer ihåg ett nytt ord nästa gång det dyker upp. Jag vill gärna utveckla min vokabulär med såväl ovanliga ord som synonymer för att ge mer djup i språket samt för att kunna bli mer precis.

Du har en poäng, men skriver samtidigt att även detta skulle kunna betraktas som "språk". För det är väl precis den typen av följdfråga man måste ställa. Hur mycket av vårat tänkande är språkligt styrt? Kan man tänka utan språk?

Varje specifikt språk har vuxit fram i sin specifika kultur. Språket bestämmer alltså till viss del hur vi överhuvudtaget kan tänka, även om det egentligen är precis tvärtom. I svenskan har vi t.ex. olika ord för farmor och mormor medan engelsmännen får hålla till godo med grandmother. Det har också visat sig att vi svenskar i högre grad än engelsmän uppfattar dessa personer på olika sätt. Att mormodern oftare har en närmare kontakt med barnbarnen och att farmodern snarare är en konkurrent om barnbarnens gunst. Att mannens föräldrar helt enkelt inte har lika mycket att säga till om. Fakta. Det är knappast språket som givit oss den här skillnaden, men språket hjälper däremot oss svenskar att upptäcka hur verkligheten är beskaffad. Det påverkar alltså hur vi tänker, men bestämmer inte hur vi kan tänka - vilket enkelt kan förklaras med vår förmåga till inlärning av nya begrepp. Vi har alltså ett behov av att skapa begrepp för nya perceptioner. Vi kan "tänka" utan språk - såtillvida tänkande inte betraktas som språkligt kodat.

De indirekta talakterna bygger, precis som du säger, mycket på kulturen. Det är inte bara ordförråden som skiljer språken åt, utan även alla de bibetydelser som följer med ett begrepp. Så konnoterar t.ex. julen olika saker och känslor för ett svenskt respektive ett engelskt barn. De går förmodligen ihop väldigt mycket i detta fall - men där kanske julstrumpan är en vanligare association hos ett engelskt barn. Nog är associationer också individuella - julefrid kan konnotera stämning och ömsesidig glädje likväl som förstämning och en full farsa i badkaret, men de gemensamma bibetydelserna skiljer sig främst mellan kulturer. Den underbara möjligheten att kommunicera betydelser har vi alltså köpt med ett visst tvång - genom att vi har anpassat oss till en kommunikationsgemenskap.

Jag skulle alltså påstå att en indirekt talakt är väldigt beroende av vilken kultur du lever i, och att social kompetens verkligen skiljer sig mellan olika språkgemenskaper. Att kultur och språk är väldigt tätt sammanflätade företeelser. Det blir svårare att upptäcka en indirekt talakt i ett främmande språk - mindre på grund av någon allmän social oförmåga - utan mer tack vare alla de kulturspecifika bibetydelser som varje ord förknippar. Du kan vara hur kvicktänkt som helst i Sverige, men skulle förmodligen få rejäla problem redan i England - och då är vi inte ens halvvägs runt jordklotet. Vår engelska är inte så bra som vi tror - vi är inte uppvuxna i den engelska kulturen.

data kan uttalas deɪtə, ˈdætə eller ˈdɑtə
Vilket som används var är lite varierande, men ˈdætə är framför allt i USA. Både den första och sista formen kan förekomma i UK.

Ar det inte tvartom, att det ar i USA som bada former forekommer?

Det finns som sagt tre former. Två är vanliga i USA, två förekommer i UK. http://en.wiktionary.org/wiki/data#Pronunciation

Haha, nu forstar jag var mitt missforstand kommer fran. Jag kollade namligen den dar sidan tidigare och bladdrade ner med page down. De tva oversta alternativen hamnar pa en sida och man maste bladdra ner mer for att se det tredje alternativet

Jag har fått för mig att australiensare brukar uttala "data" med ett långt a-ljud som påminner om det svenska.