Vad är era kriterier för "att kunna språk"?

Ah jo, sant sant, tänkte inte på de orden.

Hmm där sitter jag nog fast på moun. Moan och moon kan jag uttala så korrekt jag bara kan men moun, ska det uttalas på samma sätt som "mourne" eller "mourn" fast utan e:et? Så jag alltid uttalat det.

Jag menade faktiskt mound men missade d:et av analogiinfluenser från de övriga orden. Men nej, det uttalas inte som mourn (som har en monoftong). Vad menar du med utan e?

"prata utan avbrott", vad betyder det. Är precis hemkommen från en utlandsvistelse. Jag talar utan avbrott, när det handlar om ditten och datten, sol - regn, hur det är, och hur det inte är, bla bla bla. Däremot när min kanadensiska kompis snackar om Heidegger och om komplex filosofi och litteratur på engelska, då måste jag verkligen tänka och leta efter orden, och använder för det mesta sämre "lägre" ord, när jag skall göra ett inlägg i samtalet.
Då det flesta människor går aldrig upp i engelskan högre regioner, utan håller sig mest på skitsnacksnivån, vilket för övrigt de flesta modersmålstalande också gör - då kan man nog mycket väl tro att man kan engelska lika bra eller typ lika bra som svenska. Men det gör man inte.

Grejen är bara att så många överskattar sina kunskaper i engelska. Som In-Fredel påpekar finns det massor av vardagsglosor som din genomsnittlige svensk har problem med. Det behöver inte vara en särskilt komplicerad diskussion för att svenskar ska få problem. Tratt, ventil, packning, pakethållare etc etc - det tar snabbt stopp för de flesta.

Roligast ar nar det kommer till brittisk engelska. Det behover inte ens vara uttryck, typ "kick the boot" (skulle man saga "pop the trunk" skulle manga fler haja vad man sager), utan t ex bin liner (soppase) far ju en hel del att se ut som fragetecken.

Jag talar engelska pa daglig basis och har talat spraket i over 20 ar, jag far fortfarande fraga vad vissa ord och uttryck betyder. Men a andra sidan hander det ju titt som tatt aven pa svenska.

Urgh, fel av mig, jag var lite dum i huvudet där, hade dygnat och tog en liten sovpaus tills nu.
Menade mourn men nu när jag ser att du menade mound så förstår jag.

Finns det verkligen folk som uttalar mound samma som moan?

Det jag menade huvudsakligen var t ex folk som uttalar that kort och gott "dat", finns det något som kan misstolkas där?
Möjligen "data" då men där är det ju en till stavelse efter.

That uttalas typ "dät" nar man uttalar det med d i stallet for th, data uttalas typ "dejta". Jag forstar inte riktigt hur dät och dejt skulle lata likadant.

Även hört engelsmän o amerikaner uttala det typ "däta" på samma sätt som dät fast med ett extra a, var det exemplet jag ville använda mig av.

Jag tror att de flesta har en snarlik uppfattning om vad det innebär att verkligen kunna ett språk. Men på vår väg till någon yttersta behärskning av ett språk kan vi urskilja ett antal delsteg.

På ett första trappsteg behärskar vi de "språkliga universalierna" för det specifika språket. De egenskaper som helt enkelt är gemensamma för all världens språk. Vi talar främst om grammatiken. Den skiljer sig på ytan men gräver man djupare inser man att även svenska och swahili har gemensamma drag i uppbyggnaden. Men vi talar även om fonologin - att lära oss ett korrekt uttal av såväl ord som meningar (fras- och satsprosodiska drag).

Efter att ha lärt oss de gemensamma egenskaperna lär vi oss att behärska alla vardagssituationer. Här är det stor skillnad på språkens ordförråd och reglerna för deras situationsanpassade användning. Hur vi rent praktiskt alltså kan använda ett ord i ett visst sammanhang.

Modersmålstalare tillägnar sig en kommunikativ kompetens som blir svår att uppnå för den som lär sig ett främmandespråk, d.v.s. om han inte rör sig i målspråksmiljön. Vi lär os att tolka alla de indirekta talakter som språket och dess naturliga miljö erbjuder, och där en indirekt talakt kan ses som ett uttryck med en annan uppgift än den avsedda konventionella betydelsen (ex. "Vad vacker du är idag!" - ett påstående som kanske bör betraktas som en fråga i vissa sammanhang - "Ska vi ha sex?"). När man helt enkelt behärskar det som modersmålstalaren hela tiden underförstår av ett uttryck, då har man kommit en bra bit på väg.

Till sist lär vi oss alla talsituationella regler. De turordningsregler som underförstått existerar i varje mikrosociologisk kontext. Att helt enkelt besitta en repertoar av alla de språkvarianter som olika situationer kräver. Att vi pratar olika med olika människor, men även olika med samma människor beroende på sammanhang. Konsten till taktfullhet i varje möjligt sammanhang och oavsett samtalspartner - vid begravning likväl som vid bröllop, eller bara vid möten med olika personer i tvättstugan. Då har vi uppnått maximal kommunikativ kompetens.

Jag brukar snarare tala om olika nivåer av flytande. För mig är flytande att "kunna uttrycka nästan vad som helst om än inte med de exakta termerna", "att alltid finna en väg att uttrycka sig". Det är i alla fall mitt grundmål med de språk jag lär mig och jag anser mig vara där med engelskan, även om jag inte vet vad kapsylöppnare heter.

Men det är väl typiskt Flashback att folk ska klaga på alla som anser sig bra på engelska. Nej, vi är inte världsbäst men har rätt att vara stolta över vår engelska. Kan väl få vara skönt att vara stolt över sin engelska som svensk, särskilt om man inte kan något mer språk förutom svenska då? Om man nu pratar ett språk såpass bra så att man kan uttrycka vad man vill på det så är väl det erkännande nog, inte ska man behöva kunna vad kapsylöppnare heter bara för det.

Bottle opener

Haha, tack Hade nog gissat på något liknande, men känner inget större behov av att memorisera det då jag klarar mig utmärkt med "Do you have anything to open the bottle with?" eller hur man nu kan komma runt "problemet".