Språkblandning

1. Skånska är ett språk, ingen dialekt - iaf språktekniskt. Kallar man skånska för en svensk dialekt innebär det i förlängningen att också bornholmsk är det. Och det är det inte.

2. Svenska och danska är östskandinaviska språk och mer lika varandra än svenska och norska. Det som gör norska mer begripligt är just det starka danska inflytandet.

Det är inte bara din stavning som är dålig, din syntax är också riktigt svag och du verkar sakna elementära kunskaper om språkforskning. Om det är något du helt säkert inte är så är det språkforskare.

För att komma tillbaka till ämnet.
Om du hade varit språkforskare hade du säkert känt till att den språkvetenskapliga termen inte är "språkblandning" och du hade säkert också känt till att detta är något som i alla tider förekommit i alla språk.

Jodå. Jag har sett lärare som (systematiskt!) skriver "oxå" istället för "också" (för att inte nämna att endast en fjärdedel av befolkningen verkar veta skillnaden på "han" och "honom"). Senast igår pratade jag med en svensk läkare som använde 75% svenska och 25% engelska i sitt talspråk. Här har du ett exempel på användning av ordet "limiterad" i arbetslivet: "limiterade utgåvor". Det är ju inte riktigt samma sak som trådstartarens problem med engelska i svenskan men dylika perversioner börjar tolereras mer och mer när de egentligen borde dödas och saltas.

Det är sant att vi har många lånord som t.ex. "dass" från "das Haus" men vissa importeringar kan vi leva utan, speciellt när det redan finns perfekta svenska översättningar.

OT: Jag trodde att det hette svenskaundervisning. Det heter ju trots allt inte engelskundervisning (eller som en jämförelse engelsklektion). "Svenskundervisning" låter som att man undervisar svenskar medan "svenskaundervisning" låter som att man undervisar i det svenska språket. Är du helt säker på den stavningen?

Men de skriver väl inte by the way i marginalen? Det här med han/honom är lönlöst att diskutera. Jag såg han fullt korrekt svenska i vissa dialekter, vilket det historiskt alltid har varit då dativformen aldrig ersatte ackusativformen i dessa varieteter.

Men limit och avledningar därav är ju i vilket fall som helst inte ett engelskt ord utan ett för flera europeiska språk gemensamt latinskt lån. Däremot har vi anammat en engelsk användning.

Jo, det heter engelskundervisning, franskundervisning och tyskundervisning på samma sätt som att det heter skolbok och inte skolabok.

Snacka om språkblandning. BBC-programmet Antiques Roadshow diskuterade medeltida målares förmåga att ge en illusion av textil, särskilt spetsar. I en ström av engelska ord kunde man då höra vad som tack vare det svenska texten framgick som "trompe-l’œil". Bästa BBC, det blir skamvrån för oren språkblandning!

http://en.wikipedia.org/wiki/Trompe-lœil

Nåja, avledningar från lat. limes kom snarare från Cartesius och Fermat på 1600-talet. Tangenten till en kurva studeras som ett gränsfall ’limes’ för en »oändligt« kort sekant.

För verbet LIMITERA nämner SAOL inte ens engelska (1940) utan tipsar:

[jfr d. limitere, t. limitieren, fr. limiter; av lat. limitare, avledn. av limes ...

För LIMIT kommer engelska först på tredje plats efter danska och tyska.

I engelskan versaliserar man begynnelsebokstaven (Don't mix Swedish and English osv..), dock inte i svenskan. Blandar du in deras versaliseringsregler i svenskan nu?

Du är inte, har aldrig varit, och kommer förmodligen aldrig att bli, en språkforskare.

"Jag såg han" är lika korrekt som "jag såg du". Det finns väl ingen skola i landet som hade godkänt det? Eller är det skåningarna som har muterat språket igen?

Ja, jag ser visserligen - till min förvåning - att "limitera" (och till och med gräsliga försvenskningar som "konkludera" och "intention") faktiskt finns i SAOB så du har väl rätt.

Ah, givetvis. Mitt fel.

Läs gärna någon bok i språkhistoria innan du kommer med dina lekmannamässiga inlägg.

Språktekniskt? Tidigare sa man att det inte finns någon given gräns mellan språk och dialekt, menar du att det ändrats nu? Har du definitionerna tillgängliga så tar jag dem gärna

Vad har historiska svenska dialekter att göra med grammatikreglerna i rikssvenskan som talas idag? Om du har någonting att tillägga så gör det, eller håll käften. "Gå och läs en bok" är inte särskilt konstruktivt men du kanske bara gillar att dryga dig på internet.

Se Tevildos inlägg. Men som vanligt skiljer man inte heller mellan talat och skrivet språk. Den skrivna svenskan är standardiserad där en enda form – honom – är gångbar. I talspråket och dialekterna har aldrig någon standardisering ägt rum över huvud taget. Det har alltid hetat han och 'na (Jag såg'na) i femininum (vilket är en kortform från det äldre hana, som var den feminina ackusativformen). Det är relevant för dagens situation eftersom sammansmältningen med dativens form – honom/henne – aldrig ägde rum i dessa dialekter. Han/'na är helt enkelt grammatiknormen i dessa dialekter i dag. Så därför är språket på denna punkt äldre. Och dialekternas ålderdom brukar ju ses som genuin och "äkta". Ja, nu har du fått en lektion i språkhistoria i alla fall, men jag rekommenderar ändå att du läser en bok om ämnet.

Konkludera och limitera är lika mycket försvenskningar som conclude och limit är förengelskningar.