Bästa låt: Black Diamond, Goin’ Blind
Bästa ”bortglömda” låtarna: Magic Touch och A Million to One (Paul Stanley körde dem dock på sin soloturné senast)
Bästa gitarrsolo: 100,000 Years
Bästa medlemsbyte: Att ta in Vinnie Vincent efter att Ace Frehley lämnat bandet.
Snyggaste omslag: Destroyer, Love Gun och Alive!
Fulaste omslag: Animalize och Asylum (jävla 80-tal)
Häftigaste minne: Att springa på Gene Simmons i New York för några år sedan.
Citat:
Ursprungligen postat av C.O.T.N
Tycker dessutom att man får välja sämsta låt. Jag har så svårt att välja sämst låt då Gene gjorde så förbannat många dåliga låtar på 80-talet.
Håller med dig. Hans låtar på framförallt Animalize är helt intetsägande. Men så hade han också för många järn i elden under 80-talet för att även hinna skriva bra låtar, t.ex. skådespelade han, producerade plattor, var manager, hade eget skivbolag o.s.v.
Citat:
Ursprungligen postat av amw
Peter Criss hade tacklat ur redan -96 när dom återförenades. Han var urusel. Tommy Thayer & Eric Singer måste nu anses vara Kiss skarpaste knivar, rent musikaliskt alltså!
Det jag retar mig mest på...
Tommy sminkar sig inte till Spaceman, Eric sminkar sig inte till Catman - dom sminkar sig till Ace Frehley och Peter Criss, vilket är sjukt synd. Dom förjänar egna karaktärer och egna roller. Men det fungerar väl inte med Pauls och (framför allt) Genes företag/rockband Kiss.
Jag såg original-Kiss 1996 och ja, Peter Criss var väl musikaliskt sett den svaga länken. Minns hur trist jag tyckte att hans trumsolo var. Synd, för han har/hade en riktigt bra röst å andra sidan, lyssna t.ex. på I Can’t Stop the Rain från hans soloplatta från 1978.
Angående Thayer och Singer så får man, tyvärr, ge Stanley och Simmons rätt. De menar ju att många av dagens nya fans inte vet eller bryr sig om vilka som spelade i bandet förr i tiden. Även om många fans surar över sminket så går ju tillräckligt många fortfarande på konserterna och applåderar när Shock Me eller Beth spelas.
Lustigt är ju dock att förr i tiden sa Kiss alltid att sminket representerar medlemmarnas inre personligheter. Nuförtiden rimmar ju detta illa då man kan undra vilka fan Thayer och Singer egentligen är…