Korrekt rikssvenska?

Och jag har fortfarande inte sagt att alla ord ska uttalas som de stavas och vill fortfarande inte tjata samma argument igen. Går det inte att fortsätta diskutera i den andra tråden? Där finns ett inlägg av Hamilkar och flera av mig som motsäger vad du säger.

Jag vill inlägga en mycket bestämd gensaga. Begreppet rikssvenska är helt meningslöst i en ren skriftspråkskontekt. Det får sin mening först i ett talspråkssammanhang. Att sedan begreppet rikssvenska bygger på den rena fiktionen att det finns en och endast en form av talad svenska som är "dialektfri" spelar i sammanhanget ingen roll. Begreppet rikssvenska har, när det faktiskt har använts, så gott som uteslutande använts om talad svenska, och det är i bästa fall helt meningslöst, och i sämsta fall djupt vilseledande, att påstå att det i en högre, andlig, Boströmsk verklighet inte förhåller sig på det viset.

Det är ju vidare så att ett språksamhälle med starka dialektala skillnader - som det svenska samhället var när konceptet rikssvenska började vinna terräng - har ett objektivt behov av en talstandard som inte betraktas som geografiskt anknuten - om inte annat, så på nationalscenen och i talade riksmedia, när sådana väl uppkommer. Vår uppfattning om vad som idag är rikssvenska är i mycket hög grad bestämd av dåvarande Radiotjänsts beslut runt 1920 att bara låta personer med en akademisk examen från Uppsala universitet höras i etern. Det vi idag kallar för rikssvenska är en utveckling av den dialekt som talades på den västra - akademiska - åstranden av Uppsala under mellankrigstiden; en dialekt som i sin tur hade uppstått som någon sorts blanddialekt mellan det tidigare lokala uppsalamålet, de olika dialekter som dominerade bland studenterna och hovuttalet på Stockholms slott. Under min livstid har det skett en kraftig konvergens mellan denna rikssvenska och stockholmsdialekt, så att "normal" stockholmska och rikssvenska är mycket mer lika varandra nu, men detta beror i minst lika mån på att stockholmskan har anpassat sig till den traditionella rikssvenskan som tvärtom.

Allt detta är alldeles sant. Likaså är det sant att valet mellan uttalen kilo och tjilo integörs av den konventionellt definierade rikssvenskan, som alltså inte är en fullständigt uteslutande talnorm på det viset. Det är vidare sant att den talade, som rikssvenska uppfattade, svenskan, i två omgångar under de senaste hundra åren utsatts för ett kraftigt läsuttalstryck, så att talad svenska idag - ganska oavsett om den betraktas som rikssvenska eller ej - är mycket mer beroende av skriftspråket än vad den var för mer än hundra år sedan. Men det förändrar ju inte faktum att termen rikssvenska hänför sig till en viss, som dialektfri betraktad, dialekt, och inte till något skriftspråk i sig.

Aha! Det är där problemet är! Du inbillar dig att en "rikssvensk" talnorm måste vara lexikografiskt knäsatt för att kunna existera! Kanske rent av gillad och stadfäst av H.M. Konungen och/eller Svenska Akademien? Så är det naturligtvis inte. Språket kommer först, och lexika sedan, oavsett om det gäller tal- eller skriftspråk. Och de lokala dialektala talnormerna är inte knäsatta i uttalslexika, trots att de är väl så väl definierade som rikssvenskan. Varför skulle då rikssvenskan behöva vara det. Att rikssvenskan inte är lexikografiskt knäsatt betyder naturligtvis att det kan råda oenighet i enskildheter. Men sådan oenighet i enskildheter innebär ju inte att det alls inte existerar någon rikssvensk talnorm, lika lite som det faktum att intrusive r är tillåtet, men inte obligatoriskt, i RP inte innebär att RP inte existerar som brittisk talnorm. Att sedan de allra flesta britter absolut inte följer den normen i sitt tal är en helt annan sak. Också de som inte följer den betraktar den som en norm, som man behöver förhålla sig till, på ett helt annat sätt än man behöver förhålla sig till olika regionala uttal på de Brittiska öarna.

Nä. Du skriver normalt svenskt skriftspråk. Att detta normala svenska skriftspråk långt mer liknar rikssvenskan än vad den liknar din talade dialekt är en sak, som naturligtvis är påfallande från din dialekthorisont, men personer som talar rikssvenska talar absolut inte svenskt skriftspråk, utan fortfarande ett talspråk, med alla talspråkets särdrag och kännetecken.

Det är alltså för ingen del det man gör. Man lyssnar på hur personer som alla är överens om att de talar rikssvenska låter. Det är en helt annan sak.

För att försöka strama upp definitionerna tillåter jag mig kopiera från NE ordbok 2000, som på följande punkter har bildat underlag för Svensk ordbok (2009):

rikssvenska subst. [=] svenskt riksspråk särsk. i mots. till finlandssvenska: tala rikssvenska

...
riksspråk subst. ... [=] språkform utan (alltför utpräglade) dialektala inslag, som är normgivande för ett land el. för ngn större del därav {[jfr] -> allmänspråk, nationalspråk, rikssvenska}:
hon talar riksspråk; sydsvenskt riksspråk; regionalt färgat riksspråk
...

Komprimerat direkt från Svenska Akademien 200: ... hon talar riksspråk. Vad mera höves oss? Det kunde väl vara lämpligt att tala om riksskrift om man menar riksskrift enbart. Om ordet riksskrift saknas i ordböckerna så är det för att det är tämligen meningslöst, inte minst när vår förste president blev EU-president.

Nej, det var bara ett exempel.

Men då blir din ståndpunkt ännu mer obegriplig.

SAOL var ett exempel. Det kunde lika gärna ha stått "Norstedts" och hade alltså ingenting med Akademien eller knugen att göra.

Du påstår att det finns ett normerat talspråk; jag påstår att det inte finns det. Jag påstår också att det finns ett normerat skriftspråk, och att detta är det enda som är giltigt att tala om som rikssvenska, även om termen i sig själv har en vardaglig betydelse som anger någon form av skriftnära uttal.

Till detta kommer då finlandssvenskan som har "egna" normer, men som fortfarande är svenska på alla tänkbara sätt

Okej. Men då menar du ju just att en talnorm måste vara lexikografiskt knäsatt - som jag skrev. Men tanken att inga talnormer skulle ha existerat före de skrivna lexikonens tid är direkt månljus.
Nu ska vi vara noga med nyanserna här. Jag påstår att det finns ett antal olika talnormer med högre social prestige i Sverige, varav en erkänns som "dialektfri" i i princip hela Sverige - nämligen den som benämns rikssvenska. Sedan finns det andra regionala högprestigenormer som "ädelskånska" och finlandssvensk "högsvenska", som är det naturliga högprestigevalet i en begränsad region, men som betraktas som dialektala utanför den regionen. Sådana normer är, oavsett regional räckvidd, inte så mycket normerade som normerande - och de förändrar sig med tiden. Vad som är normal högprestigelundensiska har förändrat sig högst påtagligen i min livstid, och riktningen på den förändringen är ett tydligt tecken på att den Uppsala-Stockholmsbaserade "rikssvenska" talnormen erkänns som dialektfri också i Skåne, även om skåningarna inte gärna vill vidgå detta i ord.

Kan du inte bara för egen del låta bli att använda ordet rikssvenska? Det är uppenbart att du har en höggradigt personlig uppfattning om vad rikssvenska är. (Du förefaller mig vara väldigt lik en ateist som har en extremt tydlig och personlig bild av den gud han inte alls tror på.) Rikssvenska anger för det första inte något särskilt skriftnära uttal. En åttioårig pensionerad hovfröken som pratar om dronningen talar fortfarande rikssvenska, trots att det rikssvenska normaluttalet av ordet sedan länge är drottningen. Uttal som väschöte, gäschivare, gärsgård och missommar är fortfarande snarast de anbefallna rikssvenska uttalen, trots att det för samtliga dessa ord har börjat dyka upp mer skriftnära uttal i sen tid. Och benämningen är vidare, som jag har påpekat tidigare, helt meningslös i skriftspråkssammanhang. Korrekt skriven svenska är inte rikssvenska, Det är korrekt, eller möjligen normenligt, skriven svenska. Något behov av termen rikssvenska i en rent skriftspråklig kontext finns inte öht.

Förmodligen har jag uttryckt mig klantigt någonstans, för detta är inte vad jag menar. Alternativet är att du verkligen letar fel i mina inlägg, men så paranoid är jag inte.

Den är inte dialektfri, oavsett vad du eller andra säger och tycker om detta. Det är en dialekt bland flera som anses "finare", eller annat, både i positiv och negativ bemärkelse. Här använder jag för övrigt dialekt i dess vardagliga betydelse.

Visst kan jag det. Vilket ju inte på något vis förändrar det faktum att riket saknar normerat talspråk, men "har" normerat skriftspråk.

Det är också uppenbart att du gillar att vara raljant, vilket naturligtvis är lika tillåtet som att vara ateist.

Eventuellt kan "någon form av" också ha en betydelse, exempelvis bruket av preteritumändelser i tal.

Allt du skriver är dialektala uttryck, eftersom allt som finns är olika dialekter. Att språk är föränderligt är jag medveten om ...

Jag menar att det inte finns något behov av termen i talspråk, eftersom den är felaktig (eller åtminstone förutsätter något som i grunden är felaktigt). Dialekter är inte varianter av det du kallar rikssvenska. Det enda normerade språk vi har i riket är skriftspråket/n (jag skall förvisso låta det vara osagt hur teckenspråk fungerar, då min kunskap i ämnet är nära nog obefintlig).

Du gör här återigen ett påstående som jag bemött men inte fått besvarat i den andra tråden. Eftersom det inte verkar finnas hopp om något svar där, hoppas jag moderator ursäktar en viss korspostning och rekapitulation. Jag skrev:


Du ville då kalla denna "ledigt uppsvenskt uttal" eller "massmediesvenska". Jag replikerade att dessa termer knappast är mer precisa än (den dessutom inarbetade) termen riksvenska och undrade varför man i så fall inte kunde använda den. Du svarade: "Därför att det implicerar att det finns ett "korrekt" uttal; åtminstone är det ofta så det används. Det vi kallar rikssvenska är inget annat än dialekt bland alla andra. [...]". Då svarade jag följande:

Vid en snabb genomgång av mina böcker i språkämnet (grammatik, fonetik, stilistik etc.) fann jag endast rikssvenska i en enda av dem, och även om jag inte tittat i registret hos samtliga, så har jag ändå kontrollerat de viktigaste. I Allmän och svensk fonetik har Claes-Christian Elert namngett ett kapitel "Rikssvenskans vokaler". Han är dock inte helt konsekvent då han bara några rader ner pratar om "svenskt riksspråksuttal" (2000:30). I nästa kapitel skriver han: "Beskrivningen av vokalerna i det föregående kapitlet gäller närmast ett schematiserat centralsvenskt standarduttal. Det kan inte anges som ett uttal som man har på en bestämd ort eller i en bestämd trakt. Det centralsvenska standarduttalet ansluter sig till den taltradition som finns i Mellansverige, särskilt Mälardalen, och i norrländska kuststäder." (2000:34). Det talas alltså ingenstans utan får betraktas som en schematiserad bild – en smältdegel om man så vill – över centralsvenskt uttal.

Om två människor med bred dialekt möts försöker de förmodligen anpassa sitt tal till den andre så gott det går, för att därigenom göra sig förstådda. Antagligen kommer de att använda sig av det språk som de hört i massmedia, det språk skådespelare använder på scenen och det språk på vilket de flesta väljer att sjunga. Det "schematiserade centralsvenska uttalet". Eller vad man nu vill kalla det.

Att jag avfärdar rikssvenska som en giltig term är bland annat för att den inte är normerad, den är inte särskilt spridd i riket (Elert antyder detta ovan, vilket är anledningen till att jag valde ett citat som i förstone verkar tala emot mig) och den är heller inte på något särskilt sätt annorlunda än någon annan språkvariant inom språket. De genuina dialekterna är få. De andra geografiska varianterna är utslätningar som bland annat skett på grund av urbanisering, att världen "blivit mindre" samt via massmedia. Vi är inte längre lika isolerade som för något undratal år sedan, vilket självfallet påverkar språket. Du har helt rätt i att jag har använt dialekt slarvigt.

Att därifrån ta steget och påstå att det finns ett normerat standarduttal i hela riket, vilket rikssvenska insinuerar, är magstarkt.

(Vill man så kan man ju jämföra Aasens arbete med nynorskan.)

Tack för ambitiöst svar. Du erkänner om jag förstår saken rätt existensen av det andra kallar rikssvenska men vill kalla det något annat, som t.ex. "det schematiserade centralsvenska uttalet", dels därför att det inte talas över hela riket, dels därför att någon formell normering inte finns? Är det alltså bara förledet riks- som förefaller dig för högtidligt?

Ramarna för normerat svenskt standarduttal kan man få en uppfattning om i Svenska språknämndens uttalsordbok.